Regler för att förklara någon som otroende och faran med att tala om det

Frågan Jag vill veta vad som gäller för att förklara någon som otroende?

Svaret Lov och pris till Allah, och frid och välsignelser över Hans sändebud och över hans familj och följeslagare. Efter detta:

Detta är en stor fråga där många har gått vilse och där förstånd har felat; vi ber Allah att, om Han vill, leder oss till sanningen — sannerligen leder Han den Han vill till en rak väg.

Och vet, må Allah ge dig framgång:

För det första: Att döma en människa som otroende är en sak av oerhörd allvar, eftersom människans blod då blir tillåtet efter att ha varit skyddat. Profeten, frid vare över honom, sade: »Jag blev beordrad att strida mot människorna tills de säger: Det finns ingen gud utom Allah; den som säger ’Det finns ingen gud utom Allah’ har skyddat sitt blod och sin egendom från mig, utom i enlighet med lagen, och hans räkenskap är hos Allah.« Detta är överenskommet. I en annan återberättelse: »tills de vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och tror på mig och på det jag kom med.« Och profeten, frid vare över honom, sade: »Den som säger till sin broder: ’Du är en otroende’ så har en av dem återvänt med det.« Detta är överenskommet.

För det andra: Beskrivningen av en viss person som muslim fastställs inledningsvis genom blott bekännandet, vare sig det är genom uttalandet av de två trosbekännelserna eller genom vad som motsvarar dem när tal är omöjligt på grund av stumhet eller talsvårighet.

Man måste betona en viktig sanning, nämligen att påståendet att beskrivningen av islam fastställs för en viss person enbart genom att han uttalar trosbekännelserna inte betyder att detta bekännande saknar följder som kräver att de prövas. Ahl as‑Sunnah i denna fråga intar en medelväg mellan två motsatta metoder:

Den första metoden: dess anhängare anser att blott bekännandet och uttalandet av trosbekännelserna eller att visa vissa islamska riter och kännetecken inte räcker för att döma någon som muslim; snarare måste man klarlägga vad de anser vara miniminivån för islam.

Den andra metoden: dess anhängare anser att blott uttalandet av trosbekännelserna räcker för att fastställa beskrivningen av islam och att denna beskrivning består även om den som uttalat dem inte uppfyller de följder som detta bekännande kräver i form av synligt handlande.

Den rätta metoden, metoden för Ahl as‑Sunnah, är att skilja mellan vad som krävs för att beskrivningen av islam ska fastställas för en viss person inledningsvis, och vad som krävs för att denna beskrivning ska bestå och för att domen om personen ska fortsätta gälla.

För det tredje: Man måste skilja mellan domen och den enskilde; inte var och en som är förtärd av något av yttringarna av otro nödvändigtvis är en otroende. Man måste skilja mellan att döma en handling som otro och att döma den som utfört handlingen som otro, eftersom föremålen för de två bedömningarna skiljer sig. Att döma en synlig handling som otro rör att fastställa den rättsliga domen i allmänhet. Vad gäller den som utfört handlingen måste man se till hans tillstånd; det kan ha inträffat en tillfällig omständighet som förhindrar att man dömer honom som otro, såsom okunnighet, tvång eller annat. Detta sammanfattas i att bevisningen måste vara lagd på den enskilde så att han inte är ursäktad genom okunnighet, feltolkning eller tvång. Att lägga bevisningen kan endast göras av en lärd.

Ibn Taymiyya, må Allah vara nöjd med honom, sade: »Ingen har rätt att förklara någon av de muslimerna som otroende även om han felar och gör misstag, förrän bevisningen läggs fram för honom och argumentet blir klart för honom. Den vars islam är fastställd med visshet förblir inte av med den genom tvivel. Den tas inte bort förrän efter att bevisningen lagts fram och tvivlet undanröjts.«

Han sade också: »Att förklara någon som otroende har villkor och hinder som kan saknas i förhållande till den enskilde, och att förklara i allmänhet inte nödvändigtvis innebär att den enskilde är förklarad otroende; såvida inte villkoren finns och hindren är avlägsnade.« Detta visar att imam Ahmad och de flesta imamer som använde sig av sådana allmänna uttalanden inte förklarade mer än de som uttalade just dessa ord.

Han sade: »Ahmad, må Allah vara nöjd med honom, förklarade de jahmiter som förnekade Guds namn och attribut som otroende eftersom deras ord stod i uppenbar motsats till vad Sändebudet, frid vare över honom, fört fram… men han förklarade inte deras individer som otroende.«

För det fjärde: Otro kan vara i hjärtat (i övertygelsen), och det kan också vara i ord och handling.

Ibn Taymiyya, må Allah vara nöjd med honom, sade: »Otro är avsaknad av tro på Allah och Hans sändebud, vare sig det åtföljs av förnekelse eller inte; det kan vara tvivel och misstanke eller likgiltighet inför allt detta av avundsjuka eller högmod eller följande av vissa begär som avleder från att följa budskapet.«

Al‑Subki sade: »Att förklara någon som otro är en rättslig dom vars orsak är förnekande av Herravälde, enhet eller sändebudskapet, eller ett ord eller en handling som lagen dömer som otro även om det inte var ett uttryckligt förnekande.«

Otro kan vara förnekelse i hjärtat, och denna typ av otro är sällsynt bland de otroende, som Ibn al‑Qayyim sade, eftersom Allah stödde Sina sändebud och gav dem bevis och tecken för deras sanningsenlighet som lade fram argumentet och avlägsnade ursäkten. Otro kan också vara i ordet med tungan även om hjärtat tror, eller inte tror på detta uttalade otro.

Abu Thawr sade: »Om någon säger: ’Kristus är Gud’ och förnekar islams sak och säger ’mitt hjärta tror inte på något av detta’, så är han genom att uppvisa detta otroende en otroende och inte en troende.«

Allah säger: »Och om du frågade dem skulle de säkert säga: ’Vi höll bara på att skoja och leka.’ Säg: ’Var det inför Allah och Hans tecken och Hans sändebud som ni hånade?’ Försök inte att ursäkta er; ni har blivit otroende efter er tro.« {At‑Tawba: 65–66}

Ibn Najim säger: »Den som yttrar ett ord av otro i skämt eller lek är enligt alla otroende, och hans inre övertygelse beaktas inte.«

Ibn Taymiyya sade: »Otro uppstår genom att förneka det som Sändebudet berättade, eller genom att vägra att följa honom trots vetskap om hans sanningsenlighet, såsom Faraos och judarnas otro.«

Ibn al‑Qayyim fastslog att otro finns i ord, handling och övertygelse: »Otro har en rot och grenar; liksom grenar av tro är tro, så är grenar av otro otro; blyghet är en gren av tro, och brist på blyghet är en gren av otro.«

Han säger också: »Otro är av två slag: handlingens otro och förnekelsens otro. Förnekelsens otro är att förneka vad man vet att Sändebudet kom med från Allah — i förnekelse och trots — beträffande Guds namn, attribut, handlingar och lagar. Denna otro motsätter sig tron i varje avseende. Handlingens otro delar sig i det som motsätter sig tron och det som inte motsätter sig tron; att falla ned i tillbedjan inför en avgud, att förakta Koranen, att döda profeten och att förolämpa honom motsätter sig tron.«

Detta; och vet, min käre broder, må Allah ge dig framgång, att denna fråga kräver en lång förklaring; detta är vad som var möjligt att framföra, och kanske har vi tagit upp det mesta av det avsedda.

Och Allah vet bäst.

10 Senaste inlägg:

Kategorier:

Etiketter: