Innehåll
- Belägringens längd
- Orsaken till belägringen
- Berättelsen om belägringen
- Belägringens upphävande
- Sorgens år
- Källor
Belägringen av Shiʿb Abi Talib var en stor prövning som drabbade Profeten, muslimerna, Banu Hashim och Banu al‑Muttalib. Alla Qurayshs stammar gick samman och beslutade att införa en total blockad mot alla som stödde Allahs Sändebud, utan att göra skillnad mellan troende och icke‑troende. Deras mål var att utplåna Profeten och hans budskap, för att bevara sin religiösa ställning och makt bland de arabiska stammarna.
Belägringens längd
Belägringen av Banu Hashim och Banu al‑Muttalib varade inte en dag, en månad eller ett år – den varade i tre år. Under denna långa period levde de i total isolering och bojkott från alla Qurayshs stammar. Det handlade inte bara om att förhindra mat och dryck, utan även om att ingen fick tala med dem.
Orsaken till belägringen
Syftet med belägringen var att pressa Profeten ﷺ att sluta sprida sitt budskap. När han började predika öppet ökade antalet muslimer, och Qurayshs religiösa makt började försvagas inför denna nya religion. Avgudadyrkan var inte bara en religiös fråga för Quraysh, utan också grunden för deras status och ekonomiska styrka genom pilgrimsfärden. Islams spridning innebar ett hot mot deras religiösa auktoritet och ekonomiska intressen.
När Profeten öppet kallade till islam tog Quraysh en fientlig hållning, särskilt när antalet muslimer ökade. De försökte få honom att överge sitt budskap. Enligt en berättelse bad de honom att sluta kritisera deras gudar i utbyte mot att han skulle få del av deras handel och gifta sig med deras kvinnor.
Al‑Tabari nämner att när Profeten avvisade deras erbjudande föreslog de att de skulle dyrka hans Gud ett år och att han skulle dyrka deras gudar ett år. Profeten ﷺ svarade att han skulle vänta på Allahs befallning, och då uppenbarades:
﴿قُلْ يَا أَيُّهَا الْكَافِرُونَ لَا أَعْبُدُ مَا تَعْبُدُونَ﴾ ”Säg: O ni som förnekar sanningen, jag dyrkar inte det ni dyrkar.”
Och även:
﴿قُلْ أَفَغَيْرَ اللَّهِ تَأْمُرُونِّي أَعْبُدُ أَيُّهَا الْجَاهِلُونَ﴾ ”Säg: Vill ni, okunniga, att jag ska dyrka någon annan än Allah?”
När förhandlingarna misslyckades började Quraysh förolämpa Profeten, kalla honom galen och trollkarl, och påstå att han hade en demon som kom till honom. Men även detta misslyckades, och människor fortsatte att anta islam. Då började Quraysh tortera alla som antog islam. Varje stamledare torterade de muslimer som tillhörde hans stam. De slog, brände och piskade dem. De kastade sten på Profeten och lade ut törnen i hans väg.
Berättelsen om belägringen av Shiʿb Abi Talib
När förhandlingar och tortyr inte gav resultat beslutade Quraysh att mörda Profeten. När Abu Talib vägrade lämna ut honom valde de att införa en total blockad. De samlades i Khif Bani Kinana och kom överens om att bojkotta Banu Hashim och Banu al‑Muttalib socialt och ekonomiskt. De skrev ett dokument med flera punkter, bland annat att ingen skulle handla med dem, gifta sig med dem eller umgås med dem. Dokumentet hängdes upp inne i Kaʿba. Det sägs att Profeten bad mot den som skrev dokumentet, och hans hand förlamades. Han hette Mansur ibn ʿIkrima al‑ʿAbdari.
När Banu Hashim och Banu al‑Muttalib – både muslimer och icke‑muslimer – belägrades i dalen blev situationen värre dag för dag. I början använde Abu Bakr och Khadija sina pengar för att försörja de belägrade, men med tiden tog resurserna slut och prövningen blev mycket svår. Hungern spred sig bland män, kvinnor och barn. De fann inte ens torrt bröd, och kvinnorna kunde inte amma sina barn. Profeten ﷺ hörde barnens skrik och kvinnornas smärta och blev djupt bedrövad.
Vissa av de belägrade hade släktingar bland avgudadyrkarna som smög till dem mat om nätterna. Hakim ibn Hizam brukade skicka mat till sin faster Khadija i hemlighet. Hisham ibn ʿAmr brukade lasta en kamel med mat och kläder, driva den mot dalen och sedan släppa den så att den gick in till dem.
Saʿd ibn Abi Waqqas berättar: ”En dag gick jag ut för att uträtta ett behov och hörde ett knastrande under min urin. Det var en bit av ett uttorkat kamelskinn. Jag tog den, tvättade den, brände den, krossade den och åt den med vatten. Det gav mig styrka i tre dagar.”
Otba ibn Ghazwan sade: ”Jag såg mig själv som en av sju tillsammans med Allahs Sändebud, och vi hade inget att äta utom trädens blad tills våra munnar sprack.”
Belägringens upphävande
Inte alla Qurayshs män var nöjda med belägringen, på grund av släktskapen med Banu Hashim. Zuhayr ibn Abi Umayya var en av dem som protesterade. Han sade:
”O folk i Mekka! Ska vi äta mat och bära kläder medan Banu Hashim går under, utan att någon köper eller säljer till dem? Vid Allah, jag sitter inte ner förrän detta orättvisa dokument rivs sönder!”
Belägringen varade i tre år. Sedan uppenbarade Allah för Profeten att dokumentet hade blivit uppätet av en liten insekt, och att endast Allahs namn fanns kvar. Profeten berättade detta för sin farbror Abu Talib, som gick till Quraysh och sade:
”Om min brorsons ord är sant, upphör då med er bojkott. Om han ljuger, lämnar jag honom till er.”
De gick med på detta. När de öppnade dokumentet fann de att det hade blivit uppätet, och endast Allahs namn återstod. Då upphävdes belägringen, i det tionde året av Profetens mission. Trots detta fortsatte Quraysh i sin otro och envishet. Profeten mindes deras handlingar även många år senare. Under avskedspilgrimsfärden sade han:
”Imorgon stannar vi i Khayf Bani Kinana, där de svor sin ed om otro.”
Sorgens år
Trötthet och svaghet drabbade alla som varit instängda i Shiʿb Abi Talib. Abu Talib var den första som blev svårt sjuk efter belägringen. När han låg på sin dödsbädd kom en delegation från Quraysh – Otba ibn Rabiʿa, hans bror, Abu Sufyan, Abu Jahl och al‑Walid ibn al‑Mughira – och bad honom att hindra sin brorson från att kritisera deras gudar. Abu Talib berättade detta för Profeten, som svarade:
”O farbror, vid Allah, om de lade solen i min högra hand och månen i min vänstra för att jag skulle överge detta uppdrag, skulle jag inte överge det förrän Allah låter det segra eller jag dör för det.”
Profeten grät, och Abu Talib sade:
”Gå, min brorson, och säg vad du vill. Vid Allah, jag kommer aldrig att lämna dig åt någon.”
Kort därefter dog Abu Talib utan att ha antagit islam. Profeten sörjde honom djupt.
Bara några dagar senare dog Khadija – må Allah vara nöjd med henne. Profeten drabbades av en enorm sorg. Hon hade varit hans stöd, hans trygghet och hans tröst. Under belägringen lämnade hon sin familj och gick med honom in i dalen och uthärdade allt han uthärdade.
Med Abu Talibs och Khadijas död förlorade Profeten sina två största stöd. Hans farbror skyddade honom från Quraysh, och Khadija stödde honom med sin kärlek och sina resurser. Därför blev de tre sista åren före hijra de svåraste i Profetens liv, och muslimerna flydde till Medina för att rädda sin tro.
Källor
- Ibn al‑Athir: Usd al‑Ghaba fi Maʿrifat al‑Sahaba
- Ibn Saʿd: al‑Tabaqat al‑Kubra
- al‑Baladhuri: Ansab al‑Ashraf
- Ibn Kathir: al‑Bidaya wa‑l‑Nihaya
- al‑Dhahabi: Siyar Aʿlam al‑Nubalaʾ
- Ibn Hisham: al‑Sira al‑Nabawiyya
- al‑Tabari: Tarikh al‑Rusul wa‑l‑Muluk
- Ibn al‑Athir: al‑Kamil fi al‑Tarikh