Abdullah ibn Jahsh – En av de första troende och en av islams modigaste män

Släktskap och tidiga år

Abdullah ibn Jahsh var en kusin till Profeten, och hans syster, Zaynab bint Jahsh, var en av Profetens hustrur. Han var den första som ledde en grupp muslimer på en expedition och blev därför den första som kallades Amir al‑Muʾminin – De troendes befälhavare.

Abdullah ibn Jahsh blev muslim innan Profeten trädde in i Dar al‑Arqam, som blev en mötesplats, en skola och en fristad för de tidiga muslimerna. Han var alltså en av de allra första som accepterade islam.

Emigrationen till Madinah

När Profeten gav tillåtelse åt sina följeslagare att emigrera till Madinah för att undkomma Qurayshs förföljelser, var Abdullah ibn Jahsh den andre som gav sig av, endast föregången av Abu Salamah. Att emigrera var inte en ny erfarenhet för Abdullah. Han och några av hans närmaste familjemedlemmar hade tidigare utvandrat till Abessinien. Denna gång var emigrationen dock av mycket större omfattning. Hans familj och släktingar – män, kvinnor och barn – emigrerade med honom. Faktum är att hela hans klan hade blivit muslimer och följde honom.

Qurayshs reaktion på deras avfärd

Det låg en känsla av ödeläggelse över deras avfärd från Makkah. Deras hem såg sorgsna och övergivna ut, som om ingen någonsin hade bott där. Inga röster hördes bakom de tysta väggarna.

Abdullahs klan hade knappt hunnit lämna staden när Qurayshs ledare, som blivit varnade, gick runt i Makkahs kvarter för att se vilka muslimer som hade lämnat och vilka som var kvar. Bland dessa ledare fanns Abu Jahl och Otbah ibn Rabiʿah. Otbah såg på Banu Jahshs hus, genom vilka de dammiga vindarna blåste. Han slog på dörrarna och ropade:

”Banu Jahshs hus har blivit tomma och gråter efter sina invånare!”

”Vilka var dessa människor egentligen,” sade Abu Jahl hånfullt, ”att hus skulle gråta efter dem?” Han lade sedan beslag på Abdullah ibn Jahshs hus. Det var det vackraste och dyraste av husen. Han började fritt förfoga över dess innehåll, som en kung som delar ut sina ägodelar.

Profetens tröst

När Abdullah ibn Jahsh senare hörde vad Abu Jahl hade gjort med hans hus, nämnde han det för Profeten, frid vare med honom, som sade:

”Är du inte nöjd, O Abdullah, med vad Gud har gett dig istället — ett hus i Paradiset?”

”Jo, Allahs Sändebud,” svarade han, och fann frid i sitt hjärta och blev helt tillfreds.

Ett svårt uppdrag i Madinah

Abdullah ibn Jahsh hade knappt hunnit slå sig ner i Madinah när han ställdes inför en av sina svåraste prövningar. Han hade just börjat smaka något av det goda och fridfulla livet under Ansars beskydd — efter att ha genomlidit Qurayshs förföljelser — när han utsattes för den hårdaste prövning han någonsin känt och fick utföra det svåraste uppdraget sedan han blivit muslim.

Den första militära expeditionen i islams historia

Profeten, frid och Guds välsignelser vare med honom, gav åtta av sina följeslagare i uppdrag att utföra den första militära expeditionen i islams historia. Bland dem fanns Abdullah ibn Jahsh och Saʿd ibn Abi Waqqas.

Utnämningen till ledare

Profeten sade:

”Jag utser till er ledare den som bäst kan uthärda hunger och törst,” och gav fanan till Abdullah ibn Jahsh.

Han blev därmed den första som utsågs till amir över en trupp av troende.

Profeten gav honom precisa instruktioner om vilken väg han skulle ta på expeditionen och gav honom ett brev. Han befallde Abdullah att läsa brevet först efter två dagars resa.

Brevet med instruktioner

När expeditionen hade varit på väg i två dagar tittade Abdullah på innehållet i brevet. Det stod:

”När du har läst detta brev, fortsätt tills du kommer till en plats som heter Nakhlah mellan Ta’if och Makkah. Därifrån ska du observera Quraysh och samla all information du kan om dem åt oss.”

”Till din tjänst, O Guds Profet,” utropade Abdullah när han hade läst brevet. Sedan talade han till sina följeslagare:

”Profeten har befallt mig att fortsätta till Nakhlah för att observera Quraysh och samla information om dem åt honom. Han har också befallt mig att inte fortsätta med någon av er som är emot syftet med denna expedition. Så den som önskar martyrskap och är helt överens med detta uppdrag kan följa mig. Den som inte är överens kan vända tillbaka utan skuld.”

”Till din tjänst, O Allahs Sändebud,” svarade de alla. ”Vi ska följa dig, Abdullah, varthelst Guds Profet har befallt.”

Mötet med Quraysh‑karavanen

Gruppen fortsatte tills de nådde Nakhlah och började röra sig längs bergspassen för att söka information om Qurayshs rörelser. Medan de var sysselsatta med detta såg de på avstånd en Quraysh‑karavan. Det fanns fyra män i karavanen: Amr ibn al‑Hadrami, Hukm ibn Kaysan, ʿOthman ibn Abdullah och hans bror Mughirah. De bar varor för Quraysh — skinn, russin och andra vanliga handelsvaror.

Rådslaget om den heliga månaden

Sahabah rådgjorde med varandra. Det var den sista dagen av de heliga månaderna.

”Om vi dödar dem,” sade de, ”skulle vi ha dödat dem under de okränkbara månaderna. Att göra det vore att kränka denna månads helighet och utsätta oss för alla arabiers vrede. Om vi låter dem vara en dag tills månaden är över, kommer de att ha gått in i Makkahs heliga område och vara säkra från oss.”

De fortsatte att rådslå tills de slutligen kom överens om att slå till mot karavanen och ta de varor de kunde som krigsbyte. Inom kort hade två av männen tillfångatagits och en hade dödats; den fjärde flydde.

Profetens reaktion

Abdullah ibn Jahsh och hans män tog de två fångarna och karavanen med sig till Madinah. De gick till Profeten, frid vare med honom, och berättade vad de hade gjort. Profeten blev mycket upprörd och fördömde starkt deras handling.

”Vid Gud, jag befallde er inte att strida. Jag befallde er endast att samla information om Quraysh och observera deras rörelser.” Han gav de två fångarna uppskov och lämnade karavanen orörd — han tog inte en enda sak från den.

Skammen och Qurayshs propaganda

Abdullah ibn Jahsh och hans män förstod då att de hade dragit skam över sig och var säkra på att de var förlorade på grund av att de hade olytt Profetens befallning. De började känna trycket när deras muslimska bröder klandrade dem och undvek dem när de möttes. Och de brukade säga:

”Dessa gick emot Profetens befallning.”

Quraysh sade:

”Muhammad har vanhelgat den heliga månaden. Han har spillt blod i den, plundrat egendom och tagit män till fånga.”

Uppenbarelsen som gav lättnad

Sedan kom de goda nyheterna att Allah — Förhärligad vare Han — var nöjd med vad de hade gjort och hade sänt uppenbarelse till sin Profet om denna händelse.

”De frågar dig om strid i den heliga månaden. Säg: Strid däri är en stor synd, men att hindra (människor) från Guds väg och att förneka Honom, och att fördriva människor från den heliga moskén är en ännu större synd i Guds ögon. Och förföljelse är värre än att döda.” [Koranen 2:217]

När dessa välsignade verser uppenbarades blev Profetens sinne lättat. Han tog karavanen och friköpte fångarna. Han blev nöjd med Abdullah ibn Jahsh och hans män.

Slaget vid Badr

Slaget vid Badr följde. Abdullah ibn Jahsh kämpade i det och sattes på ett stort prov — men ett prov som hans tro var likvärdig med.

Slaget vid Uhud

Det finns en oförglömlig berättelse om Abdullah ibn Jahsh och hans vän Saʿd ibn Abi Waqqas om en händelse som ägde rum under slaget vid Ohud. Låt oss låta Saʿd själv berätta:

Saʿds vittnesmål

”Under slaget kom Abdullah till mig och sade: ’Gör du inte duʿa till Gud?’

’Jo,’ sade jag. Så vi gick åt sidan och jag bad: ’O Herre, när jag möter fienden, låt mig möta en man av enorm styrka och raseri. Ge mig sedan seger över honom så att jag kan döda honom och ta byte från honom.’ Till denna min bön sade Abdullah amin, och sedan bad han:

’Låt mig möta en man av hög rang och enorm raseri. Jag ska kämpa mot honom för Din skull, O Herre, och han ska kämpa mot mig. Han ska ta mig och skära av min näsa och mina öron, och när jag möter Dig i morgon ska Du säga: För vad skars din näsa och ditt öra av? Och jag ska svara: För Din skull och för Din Profets skull. Och då ska Du säga: Du har talat sanning …’”

”Abdullah ibn Jahshs bön var bättre än min. Jag såg honom i slutet av dagen. Han hade blivit dödad och stympad, och faktiskt hade hans näsa och hans öra hängts upp i ett träd med en tråd. Gud besvarade Abdullah ibn Jahshs bön och välsignade honom med martyrskap, liksom Han välsignade hans farbror, martyrernas ledare, Hamzah ibn Abd al‑Muttalib. Den ädla Profeten begravde dem tillsammans i en enda grav. Hans rena tårar vattnade jorden som var smord med martyrskapets doft.”

10 Senaste inlägg:

Kategorier:

Etiketter: