Vad Koranen och Sunnah säger om slöjan, khimar och jilbab
En kvinna ringde en gång upp en sheikh och ställde en enkel men viktig fråga: är hijab verkligen obligatorisk (wajib) i islam? Sheikhens svar var kort och byggde direkt på Allahs egna ord i Koranen – att plikten endast gäller tre grupper av kvinnor, och att syftet med hijab inte är förtryck utan igenkänning, värdighet och skydd. Den här artikeln går igenom vad Koranen, hadither och de klassiska Sunni-lärda (Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah) faktiskt säger i frågan, vers för vers och hadith för hadith.
Berättelsen som väckte frågan om hijab
Historien om kvinnan som ringde en sheikh och frågade “är hijab obligatoriskt?” har spridits i många muslimska sammanhang, eftersom svaret på ett enkelt sätt sammanfattar hela den islamiska grunden för slöjan. Sheikhen svarade att plikten (wujub) att bära hijab enligt Koranen omfattar tre specifika grupper: Profetens (frid vare med honom) hustrur, hans döttrar, och de troende kvinnorna i allmänhet. Han hänvisade därmed direkt till en av de tydligaste verserna i Koranen om kvinnors klädsel, sura al-Ahzab, vers 59.
Att förstå denna vers – vem den riktar sig till, vilka ord som används, och varför den uppenbarades – är nyckeln till att förstå den islamiska synen på hijab inom sunnitisk tradition (Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah).
Vad säger Koranen om hijab? Sura al-Ahzab 33:59
Versen som sheikhen citerade är sura al-Ahzab (33), vers 59. Den lyder i sin helhet:
يَا أَيُّهَا النَّبِيُّ قُلْ لِأَزْوَاجِكَ وَبَنَاتِكَ وَنِسَاءِ الْمُؤْمِنِينَ يُدْنِينَ عَلَيْهِنَّ مِنْ جَلَابِيبِهِنَّ ۚ ذَٰلِكَ أَدْنَىٰ أَنْ يُعْرَفْنَ فَلَا يُؤْذَيْنَ ۗ وَكَانَ اللَّهُ غَفُورًا رَحِيمًا
“Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar och till de troende kvinnorna att de skall dra sina jilbab tätt omkring sig. Det är bäst för att de skall kunna kännas igen och därmed inte bli ofredade. Och Allah är ständigt förlåtande, barmhärtig.” Koranen, Sura al-Ahzab 33:59
Vilka omfattas av plikten enligt versen?
Notera att Allah i versen räknar upp exakt tre grupper: “dina hustrur” (azwajika), “dina döttrar” (banatika) och “de troende kvinnornas” (nisa al-mu’minin). Enligt den samstämmiga uppfattningen (ijma’) bland de klassiska Sunni-lärda är detta inte en begränsning till just Profetens familj, utan ett sätt att adressera hela den muslimska kvinnliga gemenskapen genom att först nämna de mest hedrade kvinnorna – Profetens egna hustrur och döttrar – och sedan utvidga plikten till “de troende kvinnorna” i allmänhet. Ibn Kathir förklarar i sin tafsir att uttrycket omfattar alla muslimska kvinnor som nått puberteten, eftersom ordet “mu’minat” (troende kvinnor) är generellt och inte begränsat i tid eller plats.
Ordet “jilbab” – vad betyder det egentligen?
Det centrala ordet i versen är “jalabib” (plural av jilbab). Klassiska lexikografer och tafsirlärda, bland andra al-Tabari och al-Qurtubi, beskriver jilbab som ett vitt, löst ytterplagg som en kvinna sveper om hela sin kropp, inklusive huvudet, ovanpå sina vanliga kläder när hon lämnar hemmet.
Ibn Abbas, Profetens följeslagare och en av de mest framstående tidiga tolkarna av Koranen, förklarade att jilbab innebär att kvinnan täcker sitt ansikte och hela kroppen utom ena ögat, medan andra tidiga lärda som Ibn Mas’ud och Ubayda al-Salmani betonade att hela kroppen inklusive ansiktet ska täckas utomhus. De flesta klassiska rättsskolor (madhahib) inom Ahl as-Sunnah är dock eniga om att, som minimikrav, hela kroppen utom ansikte och händer ska täckas.
Bakgrunden till versen: varför uppenbarades den?
Enligt flera klassiska tafsirverk, bland annat Ibn Kathirs Tafsir al-Qur’an al-’Azim, uppenbarades versen i en specifik historisk situation i Medina. Muslimska kvinnor gick ibland ut nattetid för sina behov, och hycklare (munafiqun) i staden trakasserade dem, med ursäkten att de trodde att kvinnorna var slavinnor eftersom de inte gick klädda på ett sätt som tydligt visade deras status som fria, respekterade kvinnor.
Versen uppenbarades då för att ge kvinnorna en synlig, igenkännbar klädsel som skulle skydda dem från just sådana trakasserier – vilket textens egen formulering bekräftar: “det är bäst för att de skall kunna kännas igen och därmed inte bli ofredade.”
Detta historiska sammanhang är viktigt: hijab presenteras i Koranen inte som ett straff eller en begränsning, utan som ett medel för skydd och värdighet i en tid och miljö där kvinnor annars riskerade att trakasseras.
Vad säger hadither om kvinnors klädsel och hijab?
Utöver Koranversen finns flera autentiska hadither i Sunni-traditionen som förtydligar hur Profetens (frid vare med honom) följeslagerskor praktiserade budet om att täcka sig. Nedan förklaras de viktigaste, en och en.
Hadith 1: Aishas berättelse om kvinnornas reaktion på versen om khimar
رَحِمَ اللَّهُ نِسَاءَ الْمُهَاجِرَاتِ الْأُوَلِ، لَمَّا أَنْزَلَ اللَّهُ: وَلْيَضْرِبْنَ بِخُمُرِهِنَّ عَلَى جُيُوبِهِنَّ، شَقَقْنَ مُرُوطَهُنَّ فَاخْتَمَرْنَ بِهَا
“Må Allah visa nåd mot de tidiga kvinnliga emigranterna (muhajirat). När Allah uppenbarade [versen] ‘och att de drar sina huvuddukar (khumur) över sina bröst’, rev de sönder sina yttre klädesplagg och täckte sig med bitarna.” Sahih al-Bukhari, Kitab al-Tafsir (berättad av Aisha, om Koranen 24:31)
Den här hadithen, som återfinns i Sahih al-Bukhari, beskriver hur de kvinnliga följeslagerskorna reagerade direkt och utan tvekan när en tidigare vers om att täcka sig – sura al-Nur 24:31, som talar om khimar (huvudduk) över bröstet – uppenbarades. De rev sönder sina tygstycken på plats för att omedelbart kunna täcka håret och halsen. Aisha, Profetens hustru, prisar dessa kvinnor för deras snabba lydnad. Hadithen visar att seden att täcka håret redan var etablerad bland de troende kvinnorna direkt efter uppenbarelsen, och den bekräftar att ordet khimar i Koranen syftar på en huvudbonad som redan bars, men som nu även skulle dras ner över bröstet.
Hadith 2: Profetens ord till Asma bint Abi Bakr om vad som får synas
يَا أَسْمَاءُ، إِنَّ الْمَرْأَةَ إِذَا بَلَغَتِ الْمَحِيضَ لَمْ تَصْلُحْ أَنْ يُرَى مِنْهَا إِلَّا هَذَا وَهَذَا، وَأَشَارَ إِلَى وَجْهِهِ وَكَفَّيْهِ
“Asma, när en kvinna når puberteten är det inte tillåtet att något syns av henne förutom detta och detta – och han pekade på sitt ansikte och sina händer.” Sunan Abu Dawud, Kitab al-Libas, hadith nr 4104 (berättad om Asma bint Abi Bakr)
Denna hadith återges i Sunan Abu Dawud och anger uttryckligen minimigränsen för vad som ska döljas: hela kroppen förutom ansikte och händer. Det bör noteras, i ärlighetens namn, att hadithlärda har diskuterat överföringskedjan (isnad) till denna specifika hadith, eftersom en av berättarna, Khalid ibn Duraik, enligt vissa hadithexperter inte hörde direkt från Aisha (vilket gör kedjan “mursal”, avbruten). Lärda som imam al-Nawawi och senare al-Albani ansåg dock att hadithens innehåll stärks av andra bevis – bland annat Koranversen om khimar och jilbab samt följeslagarnas samstämmiga praxis – och klassade den därför som “god” (hasan) genom dessa stödjande bevis, snarare än som en fristående, obestridd autentisk (sahih) hadith. Detta är ett bra exempel på hur Sunni hadithvetenskap (’ulum al-hadith) arbetar noggrant med varje berättarkedja innan en dom fastställs.
Hadith 3: Umm Salamas fråga om jilbab och kvinnornas praktiska behov
I flera tafsir- och hadithsamlingar, bland annat hos Ibn Kathir och al-Tabari, återges en berättelse om att Profetens hustru Umm Salama frågade om hur kvinnorna skulle kunna känna igen varandra i mörkret när de bar sina jalabib enligt den nya versen.
Berättelsen förklarar att kvinnorna löste detta praktiskt, till exempel genom sitt sätt att gå eller genom andra kända tecken, utan att det ledde till att plikten om att täcka sig lättades. Denna typ av berättelse (athar) från de tidiga generationerna visar hur allvarligt följeslagerskorna tog befallningen, samtidigt som den belyser att islam inte kräver att kvinnor blir fullständigt oigenkännliga för varandra i vardagen – bara att de är höljda och skyddade inför främmande män.
De klassiska Sunni-lärdas tolkning (tafsir)
De fyra stora sunnitiska rättsskolorna (hanafi, maliki, shafi’i och hanbali) är eniga om att hijab, i betydelsen att täcka håret, halsen och kroppen med undantag för ansikte och händer, är obligatoriskt (fard) för varje muslimsk kvinna som nått puberteten inför män hon lagligt sett kan gifta sig med.
Skillnaderna mellan skolorna rör framför allt om ansiktet också ska täckas (niqab), vilket en del shafi’i- och hanbali-lärda ansåg rekommenderat eller obligatoriskt i vissa situationer, medan majoriteten av hanafi- och maliki-lärda ansåg ansiktstäckning vara rekommenderad men inte obligatorisk.
Ibn Kathir (d. 774 e.H.)
I sin berömda Koran-kommentar skriver Ibn Kathir att versen om jilbab uppenbarades för att skilja fria, respekterade muslimska kvinnor från slavinnor och därigenom skydda dem från ofredande, samt att detta är en generell befallning som gäller alla troende kvinnor genom tiderna, inte bara Profetens samtida.
Al-Tabari (d. 310 e.H.)
Al-Tabari, en av de tidigaste och mest auktoritativa tafsirlärda, redogör i sin Jami’ al-Bayan för flera överföringar från följeslagarna om hur jilbab ska bäras – bland annat att kvinnan drar tyget över pannan och täcker ansiktet med undantag för ett öga, vilket visar att en betydande del av den tidiga generationen (salaf) förstod ansiktstäckning som en del av eller nära knuten till budet, samtidigt som han återger andra, mindre stränga tolkningar.
Al-Qurtubi (d. 671 e.H.)
Al-Qurtubi betonar i sin tafsir al-Jami’ li-Ahkam al-Qur’an syftet bakom lagen (hikmah): att skydda kvinnans värdighet och förhindra att hon utsätts för ofredande blickar eller ord, och han kopplar samman denna vers med den tidigare versen om khimar i sura al-Nur för att visa hur de båda tillsammans bygger upp den fullständiga bilden av islamisk klädsel för kvinnor.
Skillnaden mellan khimar och jilbab
• Khimar (سورة النور 24:31): en huvudduk eller sjal som täcker håret, öronen och halsen och dras ner över bröstet. Detta bars redan av kvinnorna i Arabien, men Koranen befallde att den även skulle täcka bröstet.
• Jilbab (سورة الأحزاب 33:59): ett större, löst ytterplagg som sveps om hela kroppen ovanpå den vanliga klädseln när kvinnan lämnar hemmet, för att hon ska kännas igen som en respekterad, troende kvinna.
Tillsammans utgör dessa två verser – 24:31 och 33:59 – den huvudsakliga koraniska grunden för vad som på svenska brukar sammanfattas med ordet “hijab”, även om själva ordet hijab i Koranen (sura al-Ahzab 33:53) ursprungligen syftade på ett draperi eller en avskiljande skärm i ett annat sammanhang, nämligen mellan besökare och Profetens hustrur i hemmet.
Varför befaller Allah kvinnor att bära hijab? Visdomen bakom budet
Den grundläggande visdomen (hikmah) som Koranversen själv anger är igenkänning och skydd: “det är bäst för att de skall kunna kännas igen och därmed inte bli ofredade.” De klassiska lärda lägger till ytterligare dimensioner utifrån helheten av Koranen och Sunnah:
• Blygsamhet (haya) som en central islamisk dygd – Profeten (frid vare med honom) sade enligt en välkänd hadith i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att “haya är en gren av tron (iman)”, och hijab är ett konkret uttryck för denna blygsamhet i det offentliga rummet.
• Skydd av kvinnans värdighet och integritet i det offentliga rummet, snarare än att göra henne till ett objekt för andras blickar.
• En tydlig markör av identitet och tillhörighet till trosgemenskapen (umma), vilket stärker en muslimsk kvinnas medvetna, synliga relation till sin tro.
Det är också värt att notera, i linje med berättelsen som inledde artikeln, att den klassiska sunnitiska hållningen betraktar hijab som en gudomlig gåva och ett hedersbevis snarare än en börda: kvinnan som bär den enligt Allahs befallning tillhör, enligt shejkens svar i berättelsen, samma kategori som Profetens egna hustrur, döttrar och de troende kvinnorna – en kallelse som förenar henne med de mest hedrade kvinnorna i islamisk historia.
Sammanfattning: vad artikeln visar om hijab i sunnitisk islam
Frågan “är hijab obligatoriskt?” besvaras i Koranen tydligt genom sura al-Ahzab 33:59, en vers som riktar sig till Profetens hustrur, hans döttrar och alla troende kvinnor. Bakgrunden till versen, autentiska hadither som Aishas berättelse i Sahih al-Bukhari, samt de klassiska tafsirlärdas – Ibn Kathir, al-Tabari och al-Qurtubis – samstämmiga tolkningar visar att hijab inom Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah förstås som en obligatorisk plikt (fard) grundad i uppenbarelsen, vars syfte är igenkänning, skydd och blygsamhet snarare än begränsning. Denna artikel har byggt uteslutande på sunnitiska källor – Koranen, Sahih al-Bukhari, Sunan Abu Dawud samt de klassiska tafsirverken – i enlighet med Ahl as-Sunnah wal-Jama’ahs metod (manhaj).
Källförteckning
- Koranen, sura al-Ahzab (33), vers 53 och 59; sura al-Nur (24), vers 31.
- Sahih al-Bukhari, Kitab al-Tafsir, hadith om Aisha och versen om khimar.
- Sunan Abu Dawud, Kitab al-Libas, hadith nr 4104, om Asma bint Abi Bakr.
- Ibn Kathir, Tafsir al-Qur’an al-’Azim, kommentar till sura al-Ahzab 33:59.
- Al-Tabari, Jami’ al-Bayan ’an Ta’wil Ay al-Qur’an, kommentar till sura al-Ahzab 33:59.
- Al-Qurtubi, al-Jami’ li-Ahkam al-Qur’an, kommentar till sura al-Ahzab 33:59 och sura al-Nur 24:31.
