Ladda ner som PDF

– Ghulul

Vad Koranen och Sunnah lär om korruption, mutor och förskingring

En bild som cirkulerar på sociala medier visar en man som vandrar mot en väldig våg med bördor av eld i sina händer, med orden “sariq al-mal al-’amm” – “offentliga medels tjuv” – inristade över hans axlar. Under bilden citeras Koranens vers ur Sure Al Imran:

“Och den som förskingrar (ghulul) skall bära det han förskingrat på Uppståndelsens dag.” (3:161)

För den som är ny i islam väcker denna bild viktiga frågor: Vad menas egentligen med ghulul? Gäller varningen bara krigsbyte från forna tider, eller talar den även om dagens korruption, mutor och förskingring av allmänna medel?

Den här artikeln går igenom vad Koranen och den autentiska sunnah – enligt Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah – lär om att olovligen ta det som tillhör andra eller det som är avsett för hela samfundet, och varför denna synd betraktas som en av de mest allvarliga i islam.

Vad betyder ghulul inom islam?

Ordets ursprung och betydelse

Det arabiska ordet ghulul (غلول) kommer från roten som betyder att dölja eller smyga in något i det fördolda. Klassiska Koran-kommentatorer som Ibn Kathir och al-Qurtubi förklarar att ghulul ursprungligen syftade på att en person i hemlighet undanhöll en del av krigsbytet innan det fördelades rättvist bland muslimerna.

Med tiden har islamiska lärde – bland dem Ibn Hajar al-’Asqalani i hans kommentar till Sahih al-Bukhari – utvidgat begreppet till att omfatta varje form av svikande av förtroende (khiyanah) gentemot gemensam egendom: allt från krigsbyte och zakat-medel till dagens statskassa, bidrag och allmänna medel som förvaltas av tjänstemän å samfundets vägnar.

Koranversen om ghulul – Sure Al Imran 161

وَمَا كَانَ لِنَبِيٍّ أَن يَغُلَّ ًوَمَن يَغْلُلْ يَأْتِ بِمَا غَلَّ يَوْمَ الْقِيَامَةِ

“Det är inte förenligt med en profets kall att bedra [dem han leder]; den som bedrar skall på Uppståndelsens dag bära vad han bedragit [samfundet på].” Sure Al Imran, 3:161

Ibn Kathir skriver i sin tafsir att versen uppenbarades efter slaget vid Badr, då en mantel av rött tyg saknades ur krigsbytet och några misstänkte att profeten Muhammad (frid vare med honom) själv kunde ha tagit den.

Allah friade då sin profet fullständigt genom denna vers och slog samtidigt fast en universell princip: den som har ansvar för gemensam egendom – vare sig det är en profet, en ledare eller en vanlig anställd – kan aldrig undanhålla något av det för egen vinning. Versen är därför inte bara en historisk notis, utan en av Koranens tydligaste principer om ärlighet i förvaltarskap (amanah).

Profetens varningar i hadith om att stjäla från gemensamma medel

Mannen som dog med manteln

I Sahih al-Bukhari berättas att en man dog i slaget vid Khaybar, och folk sade: “Välsignad vare han, martyrskapets belöning väntar honom.” Profeten (frid vare med honom) svarade: “Nej, vid Den i vars hand min själ är, manteln han tog från krigsbytet på dagen för Khaybar, innan bytet fördelats, brinner nu på honom i Elden.” Följeslagarna blev bestörta, och en man skyndade sig genast att lämna tillbaka en rem av läder han själv tagit i smyg, av rädsla för samma öde. Berättelsen visar att inte ens en till synes obetydlig sak – en mantel, en rem – vägde lätt inför Allah, om den tagits utan rätt från det som tillhörde alla.

Kirkirah och den stulna manteln

En liknande berättelse handlar om profetens tjänare Kirkirah, som dog under en resa. Följeslagarna sade återigen att han var i paradiset, varpå profeten ﷺ upplyste dem om att manteln som Kirkirah undanhållit från krigsbytet nu brann på honom. Dessa två berättelser, båda återgivna i de mest tillförlitliga hadithsamlingarna, understryker samma budskap: det spelar ingen roll hur nära man står den som förvaltar gemensamma medel, eller hur obetydlig stölden verkar – ghulul upphäver inte bara belöningen för goda handlingar, det medför också ett verkligt straff.

Ingen liten stöld är obetydlig

Imam al-Bukhari har en särskild kapitelrubrik i sin Sahih med orden “en liten ghulul”, där han samlar hadither som visar att förbudet gäller lika mycket små som stora belopp. Kommentatorerna förklarar att denna gradering – från det minsta till det största – är avsedd att stänga varje dörr för självrättfärdigande: ingen kan säga att “det var bara en liten summa” eller “det märks inte” när det gäller allmänna medel, eftersom principen är kopplad till svikandet av förtroende (khiyanah) i sig, inte till beloppets storlek.

Mutor till tjänstemän räknas som ghulul

“Varför satt han inte hemma hos sin far eller mor?”

En av de mest citerade hadither i detta ämne handlar om Ibn al-Lutbiyyah, en man som profeten (frid vare med honom) utsåg att samla in zakat från stammen Banu Sulaym. När han kom tillbaka sade han: “Detta är till er, och detta gavs till mig som gåva.” Profeten steg då upp på predikstolen, prisade Allah och sade inför alla: “Vad är det med en man som vi utser till en uppgift, som sedan kommer och säger ’detta är till er och detta gavs till mig som gåva’? Varför satt han då inte hemma hos sin far eller sin mor och såg om han skulle få några gåvor?” Han fortsatte: “Vid Den i vars hand min själ är, ingen av er tar något orättmätigt utan att han möter Allah på Uppståndelsens dag bärande det han tagit.”

مَا بَالُ الْعَامِلِ نَبْعَثُهُ فَيَأْتِينَا يَقُولُ هَذَا لَكُمْ وَهَذَا أُهْدِيَ لِي

“Vad är det med tjänstemannen som vi sänder ut, som sedan säger: ’detta är till er och detta gavs till mig som gåva’?” Sahih al-Bukhari 6979 och 7174, Sahih Muslim 1832

Gåvor till statsanställda är i grunden ghulul

Imam al-Nawawi förklarar i sin kommentar till detta hadith att gåvor till offentliga tjänstemän är förbjudna (haram) och räknas som ghulul, eftersom mottagaren i praktiken har svikit det förtroende och ansvar han fått. En annan hadith, återgiven av Abu Dawud och klassad som autentisk av shejk al-Albani, förstärker principen:

“Den vi utser till en uppgift och som får sin lön för det, allt han sedan tar därutöver är ghulul.”

Följeslagaren Hudhayfah ibn al-Yaman sammanfattade det kort: “Tjänstemäns gåvor är alla förbjudna.” Denna princip ligger till grund för den klassiska islamiska synen på mutor (rashwah) och förskingring (ikhtilas) inom offentlig förvaltning, och den är precis vad bilden med mannen och de brinnande penningsäckarna vill påminna om i ett modernt språk.

Varför räknas stöld av allmänna medel som en så allvarlig synd?

Ett brott mot amanah – det förtroende Allah gett människan

Amanah, förtroende eller ansvar, är ett av islams mest centrala begrepp. Allah beskriver i Koranen (33:72) hur himlarna, jorden och bergen avböjde att bära förtroendet, medan människan tog på sig det.

Att förvalta gemensamma medel – vare sig det handlar om ett samhälles skattemedel, en moskés kassa eller en organisations bidrag – är en form av amanah. Att bryta detta förtroende genom förskingring eller mutor är därför inte bara ett ekonomiskt brott, utan ett svek mot ett gudomligt ansvar som lagts på den enskilde.

Handlingen kan ogiltigförklara goda gärningar

Flera hadithlärde, bland dem författarna till kommentarerna till Sahih al-Bukhari, påpekar att berättelsen om mannen som dog i Khaybar visar hur ghulul kan omintetgöra värdet av annars goda handlingar – i det fallet stridsinsatsen (jihad) själv. Principen gäller i förlängningen alla goda gärningar: en person som ägnar sig åt förskingring eller tar mutor riskerar att se sina böner, allmosor eller andra goda handlingar förlora sitt värde inför Allah så länge orätten inte gottgjorts.

Bördan man bär på Uppståndelsens dag

Det mest slående i både Koranversen och hadithsamlingarna är bildspråket: den som förskingrat kommer bokstavligen att bära det han tagit – vare sig det är en mantel, ett får eller pengar – runt halsen inför hela skapelsen på Domedagen. Detta är den bild som återges i den virala illustrationen: en man som går mot ljuset och vågskålarna med tunga, brinnande säckar i händerna. Bilden är en modern tolkning, men den bygger direkt på autentiska källor och är därför pedagogiskt användbar för att påminna om en allvarlig del av islamisk etik.

Ghulul i vår tid: korruption, mutor och förskingring av offentliga medel

Även om de klassiska hadithberättelserna handlar om krigsbyte och zakat-insamling under profetens tid, är den juridiska principen (qiyas) som islamiska lärde drar av dem bredare. Allt som förvaltas å det allmännas vägnar – statliga bidrag, skattemedel, en förenings kassa, insamlade välgörenhetsmedel eller arbetsgivarens egendom – faller under samma logik som krigsbytet gjorde på profetens tid. Därför räknar samtida lärde som Ibn Baz och al-Fawzan korruption, mutor och förskingring av allmänna medel som moderna former av ghulul. Några konkreta exempel som ofta tas upp i denna fiqh-diskussion:

  • En tjänsteman som tar emot gåvor eller mutor för att påskynda ett ärende eller gynna någon orättmätigt.
  • Anställda som använder arbetsgivarens eller myndighetens resurser för privata ändamål utan tillstånd.
  • Den som förvaltar zakat, sadaqa eller moské-medel och tar en del för sig själv utan rätt.
  • Förskingring av bidrag eller föreningsmedel som är avsedda för ett gemensamt syfte.

I samtliga dessa fall gäller samma varning som i Koranens vers om ghulul: den som tar något orättmätigt av det gemensamma kommer att bära det på Uppståndelsens dag, oavsett hur väl han lyckas dölja det i detta liv.

Hur skyddar man sig som ny muslim mot denna synd?

Odla medvetenhet om Allahs ständiga uppsikt (muraqabah)

Den viktigaste skyddsfaktorn enligt islamisk andlig fostran är muraqabah – medvetenheten om att Allah alltid ser och vet, även när ingen människa gör det. Den som verkligen internaliserat denna medvetenhet finner det svårare att motivera sig själv till att ta något som inte är ens rätt, oavsett hur liten summan verkar eller hur säkert det känns att ingen kommer att upptäcka det.

Sök kunskap om vad som räknas som halal och haram i arbetslivet

Många hamnar i ghulul-liknande situationer av okunskap snarare än illvilja – till exempel genom att inte veta att gåvor till en offentlig tjänst kan vara förbjudna, eller genom att blanda ihop personlig och gemensam egendom. För en ny muslim är det därför särskilt viktigt att söka kunskap om dessa regler innan man börjar arbeta i en position med ansvar för andras eller det allmännas egendom.

Vägen till tawbah om man redan begått synden

Islam stänger aldrig dörren till uppriktig ånger (tawbah). Den som insett att han eller hon förskingrat eller tagit emot otillåtna gåvor ska sluta med handlingen omedelbart, uppriktigt ångra sig inför Allah, och – där det är möjligt – lämna tillbaka det som tagits till dess rättmätiga ägare, vare sig det är en enskild person eller det allmänna. Just denna princip illustreras av följeslagaren som i skräck lämnade tillbaka lädrremmen efter att ha hört om mannen från Khaybar: den omedelbara handlingen att rätta till sitt fel är själva kärnan i sann tawbah.

Sammanfattning

Ghulul – att olovligen ta del av det som tillhör alla, vare sig det handlar om krigsbyte under profetens tid eller allmänna medel, mutor och förskingring i vår egen tid – räknas i Koranen och sunnah som en av de allvarligaste formerna av svek mot förtroende. Sure Al Imran 3:161 slår fast att den som förskingrar kommer att bära bördan av det på Uppståndelsens dag, ett budskap som förstärks av flera autentiska hadither om följeslagare och tjänstemän som varnades för samma synd, oavsett hur liten eller stor handlingen var. För den nya muslimen är lärdomen tydlig: förtroende (amanah) över gemensam egendom, stor som liten, är ett ansvar inför Allah som aldrig får missbrukas – och den som ändå fallit i denna synd uppmanas att skyndsamt vända om i uppriktig tawbah och gottgöra det som tagits.

Källor

  • Koranen, Sure Al Imran (3:161).
  • Sahih al-Bukhari, hadith 3074, 4234, 6979, 7174 (kapitel om ghulul och tjänstemäns gåvor).
  • Sahih Muslim, hadith 1832 (kitab al-imarah).
  • Sunan Abi Dawud, hadith 2943, klassad som sahih av al-Albani i Sahih Abi Dawud.
  • Riyad as-Salihin, hadith 209.
  • Ibn Kathir, Tafsir al-Qur’an al-’Azim, kommentar till Sure Al Imran 3:161.
  • al-Nawawi, Sharh Sahih Muslim, kommentar till hadith om Ibn al-Lutbiyyah.
  • Ibn Hajar al-’Asqalani, Fath al-Bari, kommentar till Sahih al-Bukhari.