En bortglömd sunna – vägledning för nya muslimer om sunnorna kring khutban
Fredagsbönen (salat al-jumuʻah) intar en särskild plats i islam. Den föregås av khutban – fredagspredikan – som imamen håller från minbaren innan bönen förrättas. Kring khutban finns flera sunnor, det vill säga profetiska seder, som Profeten Muhammed (sallallahu ʻalayhi wa sallam) och hans följeslagare praktiserade, men som med tiden fallit i glömska hos många muslimer runt om i världen. En av dessa bortglömda sunnor är att de bedjande vänder sina ansikten mot imamen (khatiben) så snart han bestiger minbaren och börjar tala.
Den här artikeln går igenom denna specifika sunna utifrån autentiska källor inom sunni-islam: dess bevis, dess autenticitet, följeslagarnas praxis och den visdom som klassiska och samtida lärda har förklarat ligger bakom den. Artikeln är särskilt skriven för den som är ny i islam och vill lära sig hur man praktiserar fredagsbönen på det sätt som Profeten (sallallahu ʻalayhi wa sallam) lärde ut.
Vad betyder en ”bortglömd sunna” (as-sunnah al-matrukah)?
Inom sunni islam delas Profetens (sallallahu ʻalayhi wa sallam) sed, sunnah, in i handlingar som är väl kända och praktiserade av de flesta muslimer, och handlingar som med tiden slutat praktiseras trots att de är fastställda i autentiska hadither. De sistnämnda kallas ofta ”as-sunan al-matrukah”, det vill säga de bortglömda eller övergivna sunnorna. Shaykh Muhammad Nasir ad-Din al-Albani, en av de mest framstående hadithforskarna inom sunni-traditionen under 1900-talet, ägnade stor möda åt att identifiera och återuppliva denna typ av sunnor genom sina verk, bland annat as-Silsilah as-Sahihah (Kedjan av autentiska hadither) och Tamam al-Minnah.
Att en sunna är bortglömd innebär inte att den är svag eller obetydlig i sig – snarare tvärtom. Många av dessa sunnor vilar på tydliga och autentiska bevis, men har försvunnit ur praktiken på grund av bristande kunskap, avstånd i tid från profetens generation, eller att lokala sedvänjor tagit över. Att lära sig och återuppliva dem räknas som en stor dygd, eftersom Profeten (sallallahu ʻalayhi wa sallam) själv sagt att den som återupplivar en av hans sunnor efter att den fallit i glömska får samma belöning som de som praktiserar den.
Hadithbeviset: ”Han vände sig mot minbaren och vi vände våra ansikten mot honom”
Grunden för denna sunna är en hadith som återberättas av följeslagaren Mutiʻ ibn al-Hakam (radiya Allahu ʻanh):
«كَانَ إِذَا صَعِدَ الْمِنْبَرَ أَقْبَلْنَا بِوُجُوهِنَا إِلَيْهِ»
”Han (Profeten, sallallahu ʻalayhi wa sallam) brukade – när han besteg minbaren – att vi vände våra ansikten mot honom.”
”Kāna idhā ṣaʻida al-minbara aqbalnā bi-wujūhinā ilayh.”
Hadithen är belagd hos al-Bukhari i al-Tarikh al-Kabir och har bedömts som autentisk (sahih) av Shaykh al-Albani i hans samling as-Silsilah as-Sahihah, under nummer 2080.[1]
Innebörden är tydlig: så snart Profeten (sallallahu ʻalayhi wa sallam) klev upp på minbaren för att hålla fredagspredikan, vände följeslagarna sina ansikten och kroppar mot honom istället för att sitta med ryggen till, sidledes eller ointresserat blicka åt annat håll. Detta var deras naturliga, gemensamma praxis under khutban.
Följeslagarnas och de tidiga generationernas praxis
Denna sunna bekräftas ytterligare genom flera rapporteringar från följeslagarna och deras elever (tabiʻin), vilket visar att det inte rörde sig om ett enskilt tillfälle utan om en etablerad vana under fredagsbönen.
Ibn ʻUmars exempel
Nafiʻ, en av de mest pålitliga återberättarna bland tabiʻin, berättade att Ibn ʻUmar (radiya Allahu ʻanhuma) brukade avsluta sin frivilliga bön och dhikr innan imamen kom ut på fredagen. När imamen sedan kom ut, satte sig inte Ibn ʻUmar förrän han vänt sig mot honom med ansiktet.
Detta visar att följeslagarna medvetet förberedde sig för khutban och prioriterade att sitta vända mot khatiben framför andra sysslor, även frivillig dyrkan.[2]
Yahya ibn Saʻid al-Ansaris uttalande
Yahya ibn Saʻid al-Ansari, en respekterad lärd bland tabiʻin, sammanfattade praxis med orden att sunnan är att folket, när imamen sätter sig på minbaren på fredagen, alla vänder sina ansikten mot honom.
Detta uttalande visar att seden var allmänt känd och praktiserad bland de tidiga muslimerna, inte en udda eller isolerad handling.[3]
Autenticitet enligt al-Albani
Shaykh al-Albani samlade dessa rapporteringar och deras stödjande vittnesbörd i as-Silsilah as-Sahihah under nummer 2080 och bedömde helheten som autentisk (sahih). I sitt verk Tamam al-Minnah räknade han sedan upp denna sed bland flera sunnor kopplade till khutban som fallit ur bruk hos de flesta muslimer i hans samtid, och uppmanade uttryckligen till att de bedjande skulle återuppliva dem.
Al-Albani skriver där att detta hör till de bortglömda sunnorna som bör praktiseras av dem som älskar khatiben och önskar följa Profetens (sallallahu ʻalayhi wa sallam) exempel.[4]
Det är värt att notera för den nya muslimen att gradering av hadither (sahih, hasan, daʻif) är ett helt eget kunskapsområde, ʻilm al-hadith, som klassiska sunni-lärda som al-Bukhari, Muslim, an-Nawawi och senare al-Albani ägnat sina liv åt. När en hadith beskrivs som sahih i denna artikel innebär det att den uppfyller de vedertagna kriterierna för äkthet inom sunni-hadithvetenskap: en sammanhängande och pålitlig återberättarkedja (isnad) samt frånvaro av dolda brister (ʻillah) eller motsägelser (shudhudh).
Visdomen bakom att vända ansiktet mot khatiben
Varför är just denna handling en sunna? Al-Albani förklarar visdomen bakom seden med att vändningen mot khatiben förbereder lyssnaren att ta emot hans ord och är en form av gott uppförande (adab) gentemot honom under lyssnandet.
När kroppen, ansiktet, hjärtat och sinnets närvaro alla riktas mot khatiben blir det lättare att förstå förmaningen och att efterleva det syfte för vilket khutban i grunden föreskrevs – nämligen påminnelse, undervisning och andlig uppbyggnad.[5]
Detta ligger också i linje med den allmänna principen inom fiqh al-jumuʻah (reglerna kring fredagsbönen) att khutban ska lyssnas på med full uppmärksamhet. Profeten (sallallahu ʻalayhi wa sallam) har i andra autentiska hadither varnat för att prata, pilla med stenar eller på annat sätt distrahera sig under predikan, eftersom detta minskar belöningen för fredagsbönen. Att fysiskt vända sig mot khatiben stödjer denna inre koncentration – kroppens riktning påverkar sinnets fokus.
Hur en ny muslim kan tillämpa denna sunna i praktiken
Praktiska steg under khutban
- Sätt dig, om möjligt, på en plats där du kan se khatiben tydligt när han bestiger minbaren.
- Så snart imamen sätter sig eller börjar tala från minbaren, vänd kropp och ansikte mot honom istället för att sitta i profil eller med ryggen till.
- Behåll denna riktning genom hela khutban, i den mån utrymmet i moskén tillåter det.
- Kombinera den fysiska handlingen med koncentration – lyssna aktivt, undvik att prata, använda mobilen eller fingra med föremål.
- Om moskéns layout gör det svårt att fysiskt vända sig helt (till exempel vid trånga rader), sträva efter att vrida överkroppen och blicken så mycket som möjligt mot khatiben.
Vanliga misstag att undvika
- Att sitta med ryggen eller sidan mot khatiben av ren vana, utan att tänka på sunnan.
- Att fortsätta läsa Koranen, göra dhikr eller be frivilliga böner efter att khutban påbörjats, istället för att lyssna.
- Att blanda ihop denna sunna med en religiös plikt (wajib) – det rör sig om en rekommenderad handling (sunnah), inte en förutsättning för att fredagsbönen ska vara giltig.
Andra bortglömda sunnor kopplade till khutban
Denna sed är ett exempel bland flera som al-Albani och andra sunni-forskare har lyft fram gällande khutban och fredagsbönen, till exempel imamens hälsning (salam) till församlingen när han bestiger minbaren i vissa rapporteringar, samt korta pauser mellan khutbans två delar. Den nya muslimen uppmuntras att fortsätta studera fiqh al-jumuʻah hos pålitliga sunni-lärda för att gradvis lära sig fler av dessa detaljer, utan att för den skull försumma de grundläggande plikterna kring fredagsbönen.
Sammanfattning
Att vända ansiktet mot imamen när han bestiger minbaren under fredagsbönens khutba är en autentisk, väldokumenterad sunna som praktiserades av Profeten Muhammeds (sallallahu ʻalayhi wa sallam) följeslagare och de tidiga generationerna efter dem. Handlingen är belagd genom en hadith som klassats som sahih av Shaykh al-Albani i as-Silsilah as-Sahihah (nr. 2080) och stärks av flera rapporteringar om följeslagarnas praxis. Visdomen bakom seden handlar om att förbereda hjärta och sinne för att på bästa sätt ta emot predikans lärdomar. För den nya muslimen är detta ett fint exempel på hur även till synes små handlingar i sunnan bär på djup innebörd – och på värdet av att söka kunskap om de sunnor som med tiden fallit i glömska, för att med Allahs hjälp återuppliva dem i sitt eget liv.
Källor
- Muhammad Nasir ad-Din al-Albani, as-Silsilah as-Sahihah (Kedjan av autentiska hadither), hadith nr. 2080.
- Muhammad Nasir ad-Din al-Albani, Tamam al-Minnah fi at-Taʻliq ʻala Fiqh as-Sunnah, s. 333.
- al-Bukhari, at-Tarikh al-Kabir (återberättelsen om Mutiʻ ibn al-Hakam).
- Ibn Abi Shaybah, al-Musannaf (uttalandet av Yahya ibn Saʻid al-Ansari).
[1]Mutiʻ ibn al-Hakam (radiya Allahu ʻanh) berättade att Profeten (sallallahu ʻalayhi wa sallam) brukade göra detta varje gång han besteg minbaren. Hadithen är daterad till al-Bukhari i al-Tarikh al-Kabir och är förklarad autentisk (sahih) av Shaykh Muhammad Nasir ad-Din al-Albani i as-Silsilah as-Sahihah, nr. 2080.
[2]Nafiʻ återberättade att Ibn ʻUmar (radiya Allahu ʻanhuma) brukade avsluta sin frivilliga dhikr/tasbih före imamens ankomst på fredagen, och när imamen kom ut satte han sig inte förrän han vände sig mot honom. Se as-Silsilah as-Sahihah, nr. 2080.
[3]Yahya ibn Saʻid al-Ansari (en av tabiʻin, de som mötte följeslagarna) återges ha sagt att sunnan är att folket vänder sina ansikten mot imamen när han sätter sig på minbaren under fredagen. Uttalandet återges bland annat av Ibn Abi Shaybah i al-Musannaf och citeras av al-Albani i as-Silsilah as-Sahihah under hadith nr. 2080.
[4]Al-Albani, Tamam al-Minnah fi at-Taʻliq ʻala Fiqh as-Sunnah, s. 333. Al-Albani räknar där upp flera sunnor från khutban som fallit i glömska hos majoriteten av muslimer och uppmanar till att återuppliva dem.
[5]al-Albani, as-Silsilah as-Sahihah, kommentar till hadith nr. 2080: ”Av visdomen med att vända sig mot imamen är beredskapen att lyssna på hans tal och att iaktta det goda uppförandet gentemot honom under lyssnandet. När man vänder ansiktet och kroppen mot honom, med hjärtat och sinnets närvaro, blir det lättare att förstå hans förmaning och att efterleva det syfte för vilket khutban föreskrevs.” (fri översättning)
