– varför ghiba och buhtan är haram
En genomgång enligt Koranen, Sunnah och sunnitisk lärdom – gäller både muslimer och icke-muslimer
Tungan räknas inom islam som en av människans farligaste kroppsdelar, och få synder förknippade med tungan varnas det för lika ofta och lika starkt som baktal (ghiba) och förtal (buhtan). Profeten Muhammad (frid vare med honom) liknade baktal vid att äta sin döde broders kött, och klassiska lärde som al-Qurtubi konstaterade att det råder samstämmighet (ijma) om att baktal är en stor synd (kabira), inte en liten förseelse man kan förbise. I den här artikeln går vi igenom vad ghiba och buhtan egentligen är, vad Koranen och hadith säger om dem, om förbudet även gäller icke-muslimer, samt vilka undantag och botmedel som finns enligt sunnitisk fiqh.
Vad är ghiba (baktal) och buhtan (förtal) inom islam?
På arabiska betyder ghiba ordagrant ”det som är dolt” eller ”det som sker bakom ryggen”, och används inom islamisk terminologi om att i en persons frånvaro nämna något om denne som personen skulle ogilla – oavsett om det är sant. Buhtan, som ofta översätts med förtal, är när det man säger om personen inte är sant. Skillnaden mellan de två klargörs tydligt av Profeten (frid vare med honom) i en av de mest centrala hadith i ämnet.
Profetens definition av baktal – hadith i Sahih Muslim
Abu Hurayrah återger att Profeten (frid vare med honom) frågade sina följeslagare om de visste vad baktal var, och när de svarade att Allah och Hans sändebud visste bäst, förklarade han:
أَتَدْرُونَ مَا الْغِيبَةُ؟ ذِكْرُكَ أَخَاكَ بِمَا يَكْرَهُ. قِيلَ: أَفَرَأَيْتَ إِنْ كَانَ فِي أَخِي مَا أَقُولُ؟ قَالَ: إِنْ كَانَ فِيهِ مَا تَقُولُ فَقَدِ اغْتَبْتَهُ، وَإِنْ لَمْ يَكُنْ فِيهِ فَقَدْ بَهَتَّهُ
”Vet ni vad baktal är? Att nämna din broder på ett sätt han ogillar.” Man frågade: ”Men om det jag säger om min broder är sant?” Han svarade: ”Om det är sant har du baktalat honom, och om det inte är sant har du förtalat (buhtan) honom.” — Sahih Muslim, 2589
Definitionen visar att sanningshalten i ett uttalande inte gör det tillåtet – att tala sanning om någons brister i dennes frånvaro är fortfarande baktal, medan lögn om samma brister höjer synden till förtal.
Koranens varningar mot baktal och förtal
”Skulle någon av er vilja äta sin döde broders kött?” – Surah al-Hujurat
Koranens starkaste och mest kända vers om baktal finns i Surah al-Hujurat, där handlingen liknas vid något fysiskt vämjeligt för att understryka dess allvar:
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اجْتَنِبُوا كَثِيرًا مِّنَ الظَّنِّ إِنَّ بَعْضَ الظَّنِّ إِثْمٌ ۖ وَلَا تَجَسَّسُوا وَلَا يَغْتَب بَّعْضُكُم بَعْضًا ۚ أَيُحِبُّ أَحَدُكُمْ أَن يَأْكُلَ لَحْمَ أَخِيهِ مَيْتًا فَكَرِهْتُمُوهُ
”Ni som tror, undvik overksamma antaganden – vissa antaganden är synd. Spionera inte och baktala inte varandra. Skulle någon av er vilja äta sin döde broders kött? Nej, ni skulle avsky det.” — Koranen 49:12
Genom att jämföra baktal med att förtära ett dött, orört liks kött målar Koranen upp en bild som är avsedd att väcka fysisk avsky – en avsky som enligt versen bör vara lika stark inför baktal som inför likätande.
”Ve varje förtalare” – Surah al-Humazah
En hel, kort sura i Koranen, al-Humazah, inleds med en varning riktad direkt till dem som ägnar sig åt smädelse och baktal, både med tungan och med gester och miner:
وَيْلٌ لِّكُلِّ هُمَزَةٍ لُّمَزَةٍ
”Ve varje smädare och förtalare.” — Koranen 104:1
Varför räknas baktal som en stor synd (kabira)?
Den andalusiske exegeten al-Qurtubi konstaterade i sin Koran-kommentar att de lärde är eniga (ijma) om att baktal räknas som en av de stora synderna (al-kaba’ir), inte en mindre förseelse. Som stöd för detta pekade han bland annat på att Koranen jämställer baktal med att äta dött kött, ett av de tydligast förbjudna livsmedlen i islam vid sidan av griskött och blod – en jämförelse som enligt honom visar hur allvarligt Allah betraktar denna synd.
Namimah – att sprida skvaller vidare
Nära besläktat med baktal är namimah, det vill säga att bära vidare ord från en person till en annan i syfte att så split eller illvilja mellan dem. Profeten (frid vare med honom) varnade särskilt starkt för detta i en berättelse om två gravar där de gravlagda straffades i graven:
إِنَّهُمَا لَيُعَذَّبَانِ وَمَا يُعَذَّبَانِ فِي كَبِيرٍ… وَأَمَّا الآخَرُ فَكَانَ يَمْشِي بِالنَّمِيمَةِ
”De två straffas, och de straffas inte för något som var svårt att undvika… den andre brukade sprida skvaller (namimah).” — Sahih al-Bukhari, 216 / Sahih Muslim, 292
Hadithen visar att skvaller inte betraktas som en harmlös vardagssynd, utan som något som medför bestraffning redan i graven – vilket enligt de lärde speglar den skada som splittring och misstro mellan människor orsakar.
Gäller förbudet mot baktal endast muslimer?
En återkommande fråga är om förbudet mot baktal och förtal enbart omfattar muslimer, eftersom Koranens vers i Surah al-Hujurat riktar sig till ”de som tror”. De klassiska lärde har dock varit tydliga med att detta inte innebär att baktal av icke-muslimer generellt är tillåtet – att en uppmaning riktas till troende innebär inte automatiskt tillstånd att skada andra.
Koranen slår fast människans allmänna värdighet oberoende av tro, vilket flera lärde använt som grund för att all obefogad kränkning av en människas heder är problematisk:
وَلَقَدْ كَرَّمْنَا بَنِي آدَمَ
”Vi har sannerligen hedrat Adams barn.” — Koranen 17:70
Den osmanske lärde Abd al-Ghani al-Nabulsi skrev att ordet ”broder” i Profetens definition av baktal kan förstås som ”broder i mänskligheten”, vilket omfattar även icke-troende, och att det därför krävs att man undviker att skada eller baktala dem precis som man undviker att skada en muslim. Detta stöds av en hadith återgiven av Ibn Hibban i sin Sahih, där Profeten (frid vare med honom) varnade för att rikta ett sårande ord mot en jude eller en kristen som lever i fred med muslimerna.
Samtidigt gör klassisk sunnitisk fiqh en distinktion i detaljerna: att baktala en icke-muslim som lever under muslimskt skydd (dhimmi) eller i fredligt samförstånd räknas av flertalet lärde, bland dem Zakariyya al-Ansari och Ibn Hajar al-Haytami, som förbjudet, medan omtalande av en öppet fientlig parts illgärningar i en väpnad konfliktsituation har diskuterats separat inom den klassiska krigsrättsliga litteraturen. Kärnan i den etiska huvudprincipen kvarstår dock: en muslim ska inte ägna sig åt ogrundad smädelse, förlöjligande eller spridning av andras brister – vare sig personen är muslim eller inte – utan snarare hålla tungan i styr och bemöta alla människor med heder.
De sex undantagen där baktal är tillåtet
Imam al-Nawawi sammanställde utifrån Koranen och Sunnah ett antal situationer där det som annars räknas som baktal blir tillåtet, eftersom syftet då är att förhindra en större skada snarare än att skada den omtalade personen:
- Vid en rättsprocess, för att en orättvisa inte ska begås om inte sanningen läggs fram.
- Vid sökande av hjälp för att stoppa eller ändra ett orätt förhållande.
- Vid sökande av råd, till exempel hos en mufti eller rådgivare, om en svår situation.
- Vid varning för en person eller ett beteende som annars riskerar att skada andra.
- Vid omtalande av en person som öppet, utan skam, begår synd eller orätt inför andra.
- Vid nödvändig identifiering av en person genom ett känt kännetecken, exempelvis ”den blinde”, när personen inte kan pekas ut på annat, mindre nedsättande sätt.
Dessa undantag är enligt de lärde begränsade till vad som är nödvändigt för syftet – går man utöver det som krävs återgår handlingen till att vara otillåten baktal.
Hur man gör bot (tawba) för baktal
Eftersom baktal är en synd som drabbar en annan människa, räcker enligt många lärde inte enbart ånger inför Allah – rättigheten (haqq) gentemot den omtalade personen måste också gottgöras. Om personen känner till att hen blivit baktalad är det rekommenderat att be om ursäkt om detta inte orsakar större skada. Vet personen inget om saken har flera lärde, bland dem al-Hasan al-Basri, ansett det räcka att be om förlåtelse för personen och tala väl om denne i framtiden, för att inte riskera att orsaka onödig smärta eller konflikt genom att avslöja vad som sagts.
Praktiska råd för att undvika baktal och förtal i vardagen
- Fråga dig själv innan du talar om någon i dennes frånvaro: skulle personen ogilla detta om hen hörde det?
- Byt samtalsämne eller påpeka vänligt när ett samtal glider in på baktal, i stället för att tyst lyssna eller instämma.
- Var extra vaksam i digitala sammanhang – kommentarer, gruppchattar och delningar räknas likaså som baktal om de sprider någons ogillade egenskaper vidare.
- Öva på att tala väl om andra, eller att vara tyst, i linje med Profetens (frid vare med honom) uppmaning att antingen säga gott eller hålla tyst.
- Om du ändå baktalat någon: sök förlåtelse hos Allah och gottgör det gentemot personen på det sätt som är lämpligast i situationen.
Sammanfattning
Baktal (ghiba) och förtal (buhtan) hör till de synder som Koranen och Sunnah varnar allra starkast för, jämförda med att äta sin döde broders kött och belagda med löfte om straff redan i graven. Förbudet gäller enligt sunnitisk lärdom i grunden alla människor – muslimer såväl som icke-muslimer – även om klassisk fiqh gör vissa distinktioner i detaljerna kring icke-muslimer beroende på deras relation till det muslimska samfundet. De sex erkända undantagen visar samtidigt att islam inte kräver total tystnad om andras fel, utan snarare en avvägning där syftet alltid ska vara att förhindra skada, inte att förnedra. Att hålla tungan i styr, tala väl om andra eller helt enkelt tiga, framstår genomgående som ett av de tydligaste tecknen på en sund tro.
Källförteckning
- Koranen, Surah al-Hujurat (49:12), Surah al-Humazah (104:1), Surah al-Isra (17:70) – egen svensk återgivning av innebörden.
- Sahih Muslim, hadith nr 2589 (definitionen av ghiba och buhtan).
- Sahih al-Bukhari, hadith nr 216; Sahih Muslim, hadith nr 292 (hadithen om de två gravarna och namimah).
- Ibn Hibban, al-Sahih (hadithen om att skada en dhimmis känslor).
- al-Qurtubi, al-Jami’ li-Ahkam al-Qur’an, kommentar till Surah al-Hujurat 49:12.
- Abd al-Ghani al-Nabulsi, al-Hadiqa al-Nadiyya Sharh al-Tariqa al-Muhammadiyya.
- Zakariyya al-Ansari, Asna al-Matalib; Ibn Hajar al-Haytami, al-Zawajir ’an Iqtiraf al-Kaba’ir.
- Imam al-Nawawi, Riyad al-Salihin, kapitlet om de tillåtna formerna av omtal.
