Ladda ner som PDF

Umm Ma’bads ord om beskrivningen av Allahs Sändebud ﷺ

Umm Ma’bad sade om Allahs Sändebud ﷺ:

Han var uppenbart vacker, med ett strålande, lysande ansikte och gott karaktärsdrag. Han var inte vanställd av en stor, hängande mage, och inte heller vanprydd av ett litet huvud. Han var känd för sin skönhet, och hans ansikte bar skönhetens prägel i varje del. I hans ögon fanns en intensiv svärta och vithet med vidgade ögon, och hans ögonfransar var långa. I hans röst fanns en lätt hesljudande klang, och hans hals var lång. Hans skägg var tjockt och fylligt. Han var mörkögd med naturligt kolsvarta ögonlock, och hans ögonbryn var långa och sammandragna utan att växa ihop. Hans hår var djupt svart. När han teg, betäcktes han av värdighet, och när han talade, betäcktes han av glans och prakt. Han var den vackraste och mest lysande av människor på avstånd, och den skönaste och ljuvaste på nära håll. Ljuvlig i sitt tal, tydligt uttalat – varken alltför sparsamt eller alltför mångordigt – som om hans ord vore pärlor som föll i en rad. Medelmåttig till växten, så att inget öga föraktade honom för att vara för kort, och ingen ogillade honom för att vara för lång. En gren mellan två grenar, men han var den mest frodiga av de tre till utseendet och den skönaste till gestalt. Han hade följeslagare som omgav honom: om han talade, lyssnade de till hans ord, och om han befallde något, skyndade de sig att utföra hans befallning. Han var betjänad och omgiven av människor som samlades kring honom. Han var varken sträng och butter, och inte heller obetänksam eller pratsam utan mening.

Kommentar till hennes ord:

  • ”Uppenbart vacker” (ظَاهِرُ الْوَضَاءَةِ): det vill säga uppenbar skönhet.
  • ”Strålande ansikte” (أَبْلَجُ الْوَجْهِ): det vill säga ett lysande, strålande ansikte.
  • ”Gott karaktärsdrag” (حَسَنُ الْخُلُقِ)
  • ”Inte vanställd av en stor, hängande mage” (لَمْ تَعِبْهُ ثُجْلَةٌ): ”thujla” innebär en stor mage med slappt nedre parti.
  • ”Inte heller vanprydd av ett litet huvud” (وَلَمْ تُزْرِ بِهِ صَعْلَةٌ): det vill säga ett litet huvud.
  • ”Wasīm” (وَسِيمٌ): den som är känd för sin skönhet, som om skönheten blivit hans kännetecken.
  • ”Qasīm” (قَسِيمٌ): skönheten fördelad över ansiktet, det vill säga varje del av det bar en andel av skönheten.
  • ”Intensiv svärta och vithet i ögonen, vidgade” (فِي عَيْنَيْهِ دَعَجٌ)
  • ”Långa ögonfransar” (وَفِي أَشْفَارِهِ وَطَفٌ): det vill säga längd.
  • ”Lätt hesljudande röst” (وَفِي صوَتِهِ صَحَلٌ): det vill säga något som liknar hesljudighet.
  • ”Lång hals” (وَفِي عُنُقِهِ سَطَعٌ): det vill säga halsens längd.
  • ”Tjockt skägg” (وَفِي لِحْيَتِهِ كَثَاثَةٌ)
  • ”Ahwar” (أَحْوَرُ): intensiv vithet i det vita i ögat tillsammans med intensiv svärta i det svarta.
  • ”Akhal” (أَكْحَلُ): den som har naturligt svarta ögonlock, som om de vore kolade.
  • ”Azajj Aqran” (أَزَجّ أَقْرَنُ): det vill säga sammandragna ögonbryn utan att de växer ihop.
  • ”Djupt svart hår” (شَدِيدُ سَوَادِ الشّعْرِ)
  • ”När han teg, betäcktes han av värdighet” (إذَا صَمَتَ عَلاهُ الْوَقَارُ): det vill säga stadga och mildhet.
  • ”Och när han talade, betäcktes han av glans” (وَإِذَا تَكَلّمَ عَلاهُ الْبَهَاءُ): av skönhet, majestät och storhet.
  • ”Den vackraste och mest lysande av människor på avstånd, den skönaste och ljuvaste på nära håll, ljuvlig i sitt tal”
  • ”Tydligt uttalat, varken alltför sparsamt eller alltför mångordigt” (فصْلٌ لا نَزْرٌ وَلا هَذرٌ): det vill säga varken för lite, vilket skulle tyda på svårighet att uttrycka sig, eller för mycket, vilket skulle vara överflödigt.
  • ”Som om hans ord vore pärlor som föll i en rad” (كَأَنّ مَنْطِقَهُ خَرَزَاتُ نَظْمٍ يَنحدرنَ): det vill säga hans tal var precist och vältaligt.
  • ”Medelmåttig till växten” (رَبْعَةٌ)
  • ”Så att inget öga föraktade honom för att vara för kort” (لا تَقْتَحِمُهُ عَيْنٌ مِنْ قِصَرٍ): det vill säga ingen föraktade honom på grund av hans kortväxthet så att blicken skulle förbigå honom till förmån för någon annan, utan man vördade och accepterade honom.
  • ”Och ingen ogillade honom för att vara för lång” (وَلا تَشْنَؤُهُ مِنْ طُولٍ): det vill säga han avskyddes inte för överdriven längd.
  • ”En gren mellan två grenar, den mest frodiga av de tre till utseendet”
  • ”Och den skönaste till gestalt” (وَأَحْسَنُهُمْ قَدًّا): det vill säga till växt.
  • ”Han hade följeslagare som omgav honom. Om han talade, lyssnade de till hans ord, och om han befallde, skyndade de sig att utföra hans befallning.”
  • ”Mahfūd” (مَحْفُودٌ): det vill säga betjänad.
  • ”Mahshūd” (مَحْشُودٌ): den som människor samlas kring.
  • ”Varken sträng och butter” (لا عَابِسٌ)
  • ”Och inte heller obetänksam eller pratsam utan mening” (وَلا مُفْنِدٌ): den som beskylls för dumhet och brist på förstånd – ”al-mufnid” betyder att hans tal saknar nytta på grund av senilitet som drabbat honom.

Originalet på arabiska:

كلام أم معبد في وصف رسول الله صلى الله عليه وسلم

قَالَتْ أُمّ مَعْبَدٍ في وصف رسول الله صلى الله عليه وسلم:

ظَاهِرُ الْوَضَاءَةِ أَبْلَجُ الْوَجْهِ حَسَنُ الْخُلُقِ لَمْ تَعِبْهُ ثُجْلَةٌ وَلَمْ تُزْرِ بِهِ صعْلَةٌ وَسِيمٌ قَسِيمٌ فِي عَيْنَيْهِ دَعَجٌ وَفِي أَشْفَارِهِ وَطَفٌ وَفِي صوَتِهِ صَحَلٌ وَفِي عُنُقِهِ سَطَعٌ. وَفِي لِحْيَتِهِ كَثَاثَةٌ أَحْوَرُ أَكْحَلُ أَزَجّ أَقْرَنُ شَدِيدُ سَوَادِ الشّعْرِ إذَا صَمَتَ عَلاهُ الْوَقَارُ وَإِذَا تَكَلّمَ عَلاهُ الْبَهَاءُ أَجْمَلُ النّاسِ وَأَبْهَاهُ مِنْ بَعِيدٍ وَأَحْسَنُهُ وَأَحْلاهُ مِنْ قَرِيبٍ. حُلْوُ الْمَنْطِقِ. فصل لا نَزْرٌ ولا هَذَرٌ كَأَنّ مَنْطِقَهُ خَرَزَاتُ نَظْمٍ يَنحدرنَ، رَبْعَةٌ لا تَقْتَحِمُهُ عَيْنٌ مِنْ قِصَرٍ ولا تَشْنَؤُهُ مِنْ طُولٍ. غُصْنٌ بَيْنَ غُصْنَيْنِ فَهُوَ أَنْضَرُ الثلاثَةِ مَنْظَرًا، وَأَحْسَنُهُمْ قَدًا. لَهُ رُفَقَاءُ يَحُفّونَ بِهِ. إن قَالَ اسْتَمَعُوا لِقَوْلِهِ. وَإن أَمَرَ تَبَادَرُوا إلَى أَمْرِهِ مَحْفُودٌ مَحْشُودٌ. لا عَابِسٌ وَلا مُفْنِدٌ.

قولها ( ظَاهِرُ الْوَضَاءَةِ ) أي ظاهر الجمال، ( أَبْلَجُ الْوَجْهِ ) أي مشرق الوجه مضيئوه، ( حَسَنُ الْخُلُقِ )( لَمْ تَعِبْهُ ثُجْلَة ) الثجلة عِظَمُ البطن مع استرخاء أسفله ( وَلَمْ تُزْرِ بِهِ صَعْلَة ) أي صغر الرأس ( وَسِيمٌ ) المشهور بالحسن كأنه صار الحسن له سمة ( قَسِيمٌ ) الحسن قسمة الوجه ، أي كل موضع منه أخذ قسما من الجمال ( فِي عَيْنَيْهِ دَعَجٌ ) اشتد سوادها وبياضها واتسعت ( وَفِي أَشْفَارِهِ وَطَفٌ ) أي طول ( وَفِي صوَتِهِ صَحَلٌ ) أي شبه البُحة ( وَفِي عُنُقِهِ سَطَعٌ ) أي طول العنق (وَفِي لِحْيَتِهِ كَثَاثَةٌ ) ( أَحْوَرُ ) اشتد بياض بياض عينيه مع سواد سوادهما ( أَكْحَلُ ) أي ذو كُحْلٍ، اسودت أجفانه خلقة ( أَزَجّ أَقْرَنُ) أَي مَقْرُون الحاجبين من غير اتصال( شَدِيدُ سَوَادِ الشّعْرِ ) ( إذَا صَمَتَ عَلاهُ الْوَقَارُ ) أي الرزانة والحِلْم ( وَإِذَا تَكَلّمَ عَلاهُ الْبَهَاءُ) من الحسن، الجلال والعظمة ( أَجْمَلُ النّاسِ وَأَبْهَاهُ مِنْ بَعِيدٍ وَأَحْسَنُهُ وَأَحْلاهُ مِنْ قَرِيبٍ حُلْوُ الْمَنْطِقِ ) ( فصْلٌ لا نَزْرٌ وَلا هَذرٌ) أي لا قليل ولا كثير أي ليس بقليل فيدل على عِيِّ ولا كثير فاسد ( كَأَنّ مَنْطِقَهُ خَرَزَاتُ نَظْمٍ يَنحدرنَ ) أي كلامه محكم بليغ (رَبْعَةٌ ) (لا تَقْتَحِمُهُ عَيْنٌ مِنْ قِصَرٍ ) أي لا تزدريه لقصره فتجاوزه الى غيره بل تهابه وتقبله (وَلا تَشْنَؤُهُ مِنْ طُولٍ ) أي لا يُبْغَضُ لفرط طوله ( غُصْنٌ بَيْنَ غُصْنَيْنِ فَهُوَ أَنْضَرُ الثّلاثَةِ مَنْظَرًا ) (وَأَحْسَنُهُمْ قَدًّا ) أي قامة ( لَهُ رُفَقَاءُ يَحُفّونَ بِهِ. إذَا قَالَ اسْتَمَعُوا لِقَوْلِهِ. وَاذَا أَمَرَ تَبَادَرُوا إلَى أَمْرِهِ ) (مَحْفُودٌ) أي مخدوم ( مَحْشُودٌ ) الذي يجتمع الناس حوله (لا عَابِسٌ)( وَلا مُفْنِدٌ) المنسوب الى الجهل وقلة العقل، الـمـُفْنِد أي لا فائدة في كلامه لكبرٍ أصابه.