En komplett genomgång av salāhs regler enligt Ahl as-Sunnah wal-Jamā’ah
Bönen (arabiska: الصلاة, aṣ-ṣalāh) är den viktigaste handlingen i en muslims liv efter trosbekännelsen och den andra av islams fem pelare. Den utgör den dagliga, direkta förbindelsen mellan den troende och Allah, och Profeten Muhammad ﷺ har klargjort att bönen är det första en tjänare kommer att ställas till svars för på Domedagen.
Att förstå bönens villkor, pelare, plikter (wajibat) och vad som ogiltigförklarar den är därför en religiös grundkunskap som varje muslim behöver, oavsett vilken av de fyra sunnitiska rättsskolorna (madhahib) man följer. I den här artikeln går vi systematiskt igenom samtliga fyra kategorier enligt de klassiska källorna inom Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah — Koranen, den autentiska Sunnah och de erkända sunnitiska rättslärdas verk.
إِنَّ الصَّلَاةَ كَانَتْ عَلَى الْمُؤْمِنِينَ كِتَابًا مَوْقُوتًا
”Sannerligen är bönen en föreskriven plikt för de troende, fastställd till bestämda tider.” — Koranen 4:103
Bönens villkor (Shurūṭ aṣ-Ṣalāh) — de nio kraven för en giltig bön
Inom sunnitisk fiqh skiljer man mellan bönens villkor (shurūṭ), som måste vara uppfyllda innan och under bönen för att den överhuvudtaget ska räknas som giltig, och bönens pelare (arkān), som är de handlingar bönen faktiskt byggs upp av. Saknas ett villkor är bönen ogiltig redan från start och måste göras om. Nedan följer de nio villkor som klassiska sunnitiska verk, bland andra Ibn Qudamahs al-Mughni och al-Nawawis al-Majmu’ Sharh al-Muhadhdhab, räknar upp.
De nio villkoren för att bönen ska vara giltig
1. Islam — Den bedjande måste vara muslim. En icke-muslims bön räknas inte som en giltig islamisk bön, i enlighet med Koranens ord om att otrognas handlingar går om intet (Koranen 9:17).
2. Förnuft (’aql) — Den bedjande måste vara vid sina sinnens fulla bruk. Den som är medvetslös, sinnessjuk eller kraftigt berusad är inte religiöst ansvarig (mukallaf) och bönen åläggs honom inte under det tillståndet.
3. Urskillningsförmåga (tamyīz) — Barnet måste ha nått den ålder då det kan förstå innebörden av bönen, vanligtvis satt till omkring sju års ålder, då föräldrar enligt Sunnah ska börja lära och uppmana barnet att be.
4. Renhet från orenhet (najāsah) — Kroppen, klädseln och bönplatsen måste vara fria från fysisk orenhet, exempelvis urin, blod eller annan najāsah, innan bönen påbörjas.
5. Renhet från rituell orenhet (ḥadath) — Den bedjande måste ha förrättat wuḍūʾ (den lilla tvagningen) efter mindre rituell orenhet, eller ghusl (den stora tvagningen) efter större rituell orenhet, i enlighet med de detaljerade reglerna för tvagning.
6. Bönetidens inträde (dukhūl al-waqt) — Varje bön har en egen fastställd tid enligt Koranen 4:103, och bönen är inte giltig om den utförs innan dess tid har inträtt.
7. Att täcka blygden (’awrah) — Den bedjande måste täcka den del av kroppen som islamiskt sett räknas som ’awrah — för män mellan naveln och knäna, för kvinnor hela kroppen utom ansikte och händer enligt den vanligaste sunnitiska ståndpunkten.
8. Att vända sig mot qiblan — Den bedjande ska rikta sig mot Kaba i Mecka. Den som befinner sig långt bort riktar sig mot dess allmänna väderstreck (jihat al-qiblah), medan den som ser Kaba måste rikta sig exakt mot den.
9. Avsikten (an-niyyah) — Bönen måste inledas med en avsikt i hjärtat om vilken bön som ska förrättas. Avsikten uttalas inte högt utan är en handling i hjärtat, enligt den kända hadithen om att handlingar bedöms efter avsikter.
إِنَّمَا الْأَعْمَالُ بِالنِّيَّاتِ وَإِنَّمَا لِكُلِّ امْرِئٍ مَا نَوَى
”Handlingar bedöms endast efter avsikter, och var och en får det han har avsett.” — Sahih al-Bukhari, nr 1; Sahih Muslim, nr 1907
Bönens pelare (Arkān aṣ-Ṣalāh) — de fjorton grundstenarna
Bönens pelare (arkān, singular rukn) är de handlingar som utgör själva bönens kärna. Till skillnad från villkoren utförs pelarna under bönen, och till skillnad från de obligatoriska handlingarna (wajibāt) kan en pelare aldrig kompenseras med en glömskeprostration (sajdat as-sahw) om den utelämnas — bönen blir ogiltig eller så måste den utelämnade delen göras om. De flesta sunnitiska rättslärda, med vissa mindre skillnader mellan madhaheb, räknar upp följande fjorton pelare.
Genomgång av bönens fjorton pelare
1. Att stå upprätt om man förmår (al-qiyām maʿa al-qudrah) — Den obligatoriska bönen ska förrättas stående av den som fysiskt kan det; den sjuke kan be sittande eller liggande enligt sin förmåga.
2. Öppningens takbir (takbīrat al-iḥrām) — Bönen inleds med orden ”Allāhu akbar”, vilket formellt öppnar bönen och gör det som tidigare var tillåtet, exempelvis tal, förbjudet under bönens gång.
3. Läsning av al-Fātiḥah — Koranens öppningskapitel måste reciteras i varje bönecykel (rakʿah), i enlighet med hadithen ”Den som inte reciterar Fatiha har ingen bön.”
4. Böjning (ar-rukūʿ) — Den bedjande böjer sig framåt med raggen rak och händerna på knäna, en handling som ska utföras med lugn och stillhet.
5. Att räta sig upp och stanna kvar efter böjningen — Efter rukūʿ reser sig den bedjande helt upprätt igen innan nästa rörelse påbörjas.
6. Prostration på sju kroppsdelar (as-sujūd ʿalā sabʿat aʿḍāʾ) — Prostrationen ska utföras med pannan (inklusive näsan), båda händerna, båda knäna och tårna på båda fötterna i kontakt med marken, enligt en autentisk hadith från Profeten ﷺ.
7. Att resa sig från prostrationen — Efter varje sujūd reser sig den bedjande till sittande ställning innan nästa prostration eller rakʿah.
8. Sittandet mellan de två prostrationerna — En kort sittande paus mellan bönens två prostrationer i varje rakʿah, där man ber om förlåtelse.
9. Stillhet i pelarna (aṭ-ṭumaʾnīnah) — Varje rörelse — böjning, prostration, resning — ska utföras med lugn och ro tills kroppen är helt stilla, inte hastigt eller mekaniskt, i enlighet med hadithen om ”den bedjande som bad dåligt.”
10. Ordningsföljd och kontinuitet (at-tartīb wa-l-muwālāh) — Bönens delar ska utföras i rätt inbördes ordning och utan onödiga avbrott mellan dem.
11. Den sista tashahhud — Den avslutande trosbekännelsen som reciteras innan bönen avslutas.
12. Sittandet för den sista tashahhud — Den sittande ställning i vilken den sista tashahhud reciteras.
13. Välsignelseorden över Profeten (aṣ-ṣalāh ʿalā an-nabī) — Att be den ibrahimska välsignelsen över Profeten Muhammad ﷺ i anslutning till den sista tashahhud.
14. De två hälsningsfraserna (at-taslīmatān) — Bönen avslutas med orden ”as-salāmu ʿalaykum wa raḥmatu Llāh”, uttalade åt höger och (enligt de flesta sunnitiska rättsskolor) åt vänster.
أُمِرْتُ أَنْ أَسْجُدَ عَلَى سَبْعَةِ أَعْظُمٍ عَلَى الْجَبْهَةِ وَالْيَدَيْنِ وَالرُّكْبَتَيْنِ وَأَطْرَافِ الْقَدَمَيْنِ
”Jag har blivit befalld att prostrera på sju kroppsdelar: pannan, händerna, knäna och fötternas spetsar.” — Sahih al-Bukhari, nr 812; Sahih Muslim, nr 490
Bönens obligatoriska handlingar (Wajibāt aṣ-Ṣalāh) — de åtta plikterna
Mellan bönens pelare (arkān) och dess rekommenderade handlingar (sunan) finns en mellankategori som framför allt den hanbalitiska rättsskolan urskiljer tydligt: wajibāt, bönens obligatoriska handlingar.
Skillnaden gentemot pelarna är att en wajib som glöms bort kan kompenseras genom en glömskeprostration (sajdat as-sahw) i slutet av bönen, medan bönen inte blir helt ogiltig enbart för att den glöms bort av misstag. Nedan räknas de åtta vanligast förekommande wajibāt upp.
De åtta obligatoriska handlingarna
1. Samtliga takbirer utom öppningens takbir — Alla övergångstakbirer (”Allāhu akbar”) mellan bönens rörelser räknas som wajib, till skillnad från öppningens takbir som är en pelare.
2. Att säga ”Samiʿ Allāhu liman ḥamidah” — Denna fras uttalas av imamen eller den enskilt bedjande när man reser sig från böjningen.
3. Att säga ”Rabbanā wa laka al-ḥamd” — Detta svar uttalas efter resningen från böjningen, av både imam, den som ber bakom imamen och den som ber ensam.
4. Att säga ”Subḥāna Rabbiya al-ʿAẓīm” i böjningen — En lovprisning som uttalas minst en gång under rukūʿ.
5. Att säga ”Subḥāna Rabbiya al-Aʿlā” i prostrationen — Motsvarande lovprisning som uttalas minst en gång under sujūd.
6. Att säga ”Rabbi ighfir lī” mellan de två prostrationerna — En kort åkallan om förlåtelse som uttalas i sittandet mellan bönens två prostrationer.
7. Den första tashahhud — Den mellanliggande trosbekännelsen som reciteras efter bönens andra rakʿah i böner med tre eller fyra rakʿāt.
8. Sittandet för den första tashahhud — Den korta sittande ställningen i vilken den första tashahhud reciteras, innan man reser sig till nästa rakʿah.
صَلُّوا كَمَا رَأَيْتُمُونِي أُصَلِّي
”Be som ni har sett mig be.” — Sahih al-Bukhari, nr 631
Vad ogiltigförklarar bönen? (Mubṭilāt aṣ-Ṣalāh) — sju saker att undvika
Utöver villkor, pelare och plikter är det viktigt att känna till de handlingar som, om de inträffar under bönen, gör den ogiltig och kräver att den bes om från början. Klassiska sunnitiska verk om fiqh, exempelvis Ibn Qudamahs al-Mughni och al-Kasanis Badāʾiʿ aṣ-Ṣanāʾiʿ, sammanfattar dessa i följande sju huvudpunkter.
De sju handlingarna som ogiltigförklarar bönen
1. Avsiktligt tal med medvetenhet och kunskap — Att medvetet tala under bönen, väl medveten om att det är förbjudet, gör bönen ogiltig. Detta grundas i berättelsen om att tal under bönen tilläts inledningsvis men senare förbjöds genom uppenbarelsen av Koranen 2:238.
2. Att avvika kraftigt från qiblan — Om den bedjande vänder bort bröstet betydligt från böneriktningen utan giltig ursäkt bryts bönen.
3. Upprepad, sammanhängande lek eller onödig rörelse (’abath) — Många på varandra följande, onödiga rörelser som inte hör till bönen och som en utomstående betraktare skulle uppfatta som att personen inte längre ber.
4. Att äta eller dricka — Att medvetet äta eller dricka något under bönen, även en liten mängd, gör bönen ogiltig.
5. Att skratta högt (al-qahqahah) — Högljutt skratt under bönen upphäver både bönen och, enligt en del rättslärda, tvagningen, till skillnad från ett tyst leende som inte påverkar bönens giltighet.
6. Att blygden blottas — Om den del av kroppen som ska vara täckt (’awrah) exponeras under en längre tid utan att omedelbart täckas igen ogiltigförklaras bönen.
7. Att den rituella renheten upphävs — Om något som bryter wuḍūʾ inträffar under bönens gång — exempelvis gasavgång, urinering eller sömn som upphäver medvetandet — måste bönen avbrytas och göras om efter förnyad tvagning.
كُنَّا نَتَكَلَّمُ فِي الصَّلَاةِ حَتَّى نَزَلَتْ آيَةُ: وَقُومُوا لِلَّهِ قَانِتِينَ فَأُمِرْنَا بِالسُّكُوتِ
”Vi brukade tala under bönen, tills versen ’Och stå inför Allah i ödmjuk hängivenhet’ uppenbarades, och vi befalldes då att tiga.” — Sahih al-Bukhari, nr 1200; Sahih Muslim, nr 539 (berättat av Zayd ibn Arqam)
Sammanfattning — varför kunskap om bönens regler är avgörande
Bönen är, som imam Ahmad ibn Hanbal uttryckte det, islams viktigaste handling efter de två trosbekännelserna, och den som låter bönen förfalla har låtit sin religion förfalla. Kunskap om bönens nio villkor, dess fjorton pelare, dess åtta obligatoriska handlingar och de sju sakerna som ogiltigförklarar den är därför inte enbart teoretisk kunskap, utan en praktisk förutsättning för att varje bön en muslim förrättar faktiskt ska räknas som giltig och accepterad.
Profeten Muhammad ﷺ har berättat att den första handling en tjänare kommer att ställas till svars för på Domedagen är just bönen: om den är fullkomlig har personen lyckats, och om den är bristfällig har personen misslyckats. Genom att grundligt lära sig dessa regler enligt Ahl as-Sunnah wal-Jamaʿahs klassiska källor kan varje muslim sträva efter att förrätta en bön som uppfyller både dess yttre former och dess inre andlighet, khushūʿ.
إِنَّ أَوَّلَ مَا يُحَاسَبُ بِهِ الْعَبْدُ يَوْمَ الْقِيَامَةِ مِنْ عَمَلِهِ صَلَاتُهُ فَإِنْ صَلَحَتْ فَقَدْ أَفْلَحَ وَأَنْجَحَ وَإِنْ فَسَدَتْ فَقَدْ خَابَ وَخَسِرَ
”Det första en tjänare kommer att ställas till svars för på Domedagen av sina handlingar är bönen. Om den är fullkomlig har han lyckats och vunnit, och om den är bristfällig har han misslyckats och förlorat.” — Sunan at-Tirmidhi, nr 413 (klassad som god/ḥasan)
Källförteckning
- • al-Bukhari, Muhammad ibn Ismail. Sahih al-Bukhari.
- • Muslim ibn al-Hajjaj. Sahih Muslim.
- • at-Tirmidhi, Muhammad ibn Isa. Sunan at-Tirmidhi.
- • Abu Dawud, Sulayman ibn al-Ash’ath. Sunan Abi Dawud.
- • Ibn Qudamah, Muwaffaq ad-Din. al-Mughni.
- • an-Nawawi, Yahya ibn Sharaf. al-Majmu’ Sharh al-Muhadhdhab.
- • an-Nawawi, Yahya ibn Sharaf. Riyad al-Salihin.
- • Ibn Hajar al-Asqalani, Ahmad ibn Ali. Fath al-Bari bi Sharh Sahih al-Bukhari.
- • al-Kasani, Alaʾ ad-Din. Bada’i’ as-Sana’i’ fi Tartib ash-Shara’i’.
