Koranen och orientalister
Studier av Koranen 1976:
Koranen kontra många icke-muslimska författare
Man bör ha i åtanke att detta ägde rum 1976. Detta var före den iranska revolutionen och innan islam ständigt syntes i medierna. Jag kände inga muslimer vid den tiden. (Jag bodde i en relativt liten universitetsstad och antog felaktigt att det inte fanns några muslimer där.) Det fanns alltså ingen som försökte övertyga mig om islams sanning. Faktum är att jag till slut konverterade till islam innan jag någonsin hade träffat en muslim, och jag gjorde mitt bästa för att lära mig bönerna från en bok skriven av en missionär, T. P. Hughes’ The Dictionary of Islam.
Den information jag fick om islam kom därför mestadels från icke-muslimer som skrev om islam. Det fanns mycket få böcker tillgängliga för mig vid den tiden som var skrivna av muslimer. Faktum är att jag endast minns att jag stötte på ett verk skrivet av en muslim, ett relativt litet arbete av Maudoodi.[1] Däremot lyckades jag hitta ett par exemplar av Koranen översatta av muslimer. I synnerhet läste jag översättningen av Abdullah Yusuf Ali.
I själva verket var det verkligen Koranen kontra ett antal verk skrivna av icke-muslimer. I allmänhet tvingades dessa icke-muslimer då och då prisa islam, men de försökte alltid hitta någon brist i själva trons grund. Därför kom de med många teorier om Profeten Muhammad och Koranen. Jag läste deras kritik sida vid sida med Koranen.
De flesta av författarna jag läste sade tydligt att Koranen inte var en uppenbarelse från Gud utan helt enkelt skriven av Profeten Muhammad, må Guds nåd och välsignelser vara över honom. Detta var till exempel den syn som uttrycktes av Richard Bell i The Qur’an: Translated With a Critical Re-arrangement of the Surahs, Arberry i sin introduktion till sin översättning av Koranen, Kenneth Cragg i The Call of the Minaret, och så vidare.[2]
Men som Montgomery Watt påpekade väckte detta i sig en mängd frågor. Om Muhammad var en bluff, gjorde han det då av illvilja? Han var inte känd som en oärlig eller illvillig person tidigare, vad ledde då till hans förändring? Vidare, om han gjorde det av illvilja, hur kunde han komma med all den information som finns i Koranen, särskilt när han levde på en plats som Mecka? Hade han lärare; i så fall, vilka var de och var finns det dokumenterat att han hade lärare?
För att vara uppriktig blev jag inte särskilt imponerad av dem som hävdade att Profeten hade någon lärare som gav honom all den information som senare utgjorde Koranen. I allmänhet hänvisade dessa författare till tillfälliga eller enstaka möten mellan Profeten och specifika individer. Således tillskrev till exempel Muir och Margoliouth den information som finns i Koranen till Baheerah, en munk som Profeten kan ha mött i Syrien under sin ungdom när han deltog i en handelskaravan, långt innan han gjorde anspråk på att vara profet. Sådana argument är helt enkelt ologiska och extremt långsökta. Jag ägnade inte mycket tid åt dem.
Vissa kritiker tvingades erkänna att Profeten Muhammad var känd som en mycket ärlig och uppriktig person. De noterade också hur han inte egentligen drog någon materiell nytta av sina handlingar, eftersom han fortsatte att leva ett mycket uppriktigt och ödmjukt liv. Därför drog de slutsatsen att han var ärlig och uppriktig men fruktansvärt vilseledd. Men ändå, om han var vilseledd, varifrån kom denna information? Vissa fick det att verka som om den kom från hans undermedvetna. Anderson kallade det till och med ”önsketänkande.” Andra sade faktiskt att han led av epileptiska anfall och att uppenbarelserna var resultatet av sådana anfall. Dessa teorier kunde ha varit övertygande för den som helt enkelt läste vad dessa författare skrev utan att ta sig tid att läsa och studera Koranen själv. Som ska påpekas senare i denna föreläsning finns det helt enkelt för mycket information i Koranen som omöjligen kan ha kommit från ens eget undermedvetna.
Ett annat vanligt påstående jag hade läst var att Profeten Muhammad var någon slags ”nationalistisk” ledare vars främsta mål var att ena araberna. Typiskt för detta sätt att tänka är vad som stod i The New Catholic Encyclopedia: ”Vid ungefär 40 års ålder mottog han sin ’profetiska kallelse’ att ena araberna under en monoteism.”[3] Detta synsätt kan betraktas som mer smickrande, eftersom det inte söker förlöjliga Profeten på något sätt. Men samtidigt var det helt ologiskt för mig redan efter en enda läsning av Koranen. Det räcker att notera att det inte finns någon passage i Koranen som är riktad till araberna. I Koranen talar Gud till mänskligheten eller folket, troende och icke-troende. Om denna bok endast var avsedd för araberna, varför tilltalas de aldrig direkt och istället används dessa allmänna termer som omfattar hela mänskligheten?
Hur som helst var mångfalden av deras olika uppfattningar om Profeten för mig ett tecken på att något ofattbart för dessa författare hade inträffat. Detta var allt bevis för mig på att det verkligen fanns något med Koranen, eftersom man annars bara kunde ha avfärdat den som ett trivialt verk, inte värt mödan att motbevisa eller diskutera. Det gjorde mig faktiskt ännu mer intresserad av Koranen. Detta är något du kommer att se igen senare: De verk som borde ha avskräckt mig från att fortsätta studera Koranen gjorde mig mer övertygad om att jag måste fortsätta fördjupa mig i den.
Footnotes:
[1] Inte långt därefter stötte jag på en bok skriven av någon med ett muslimskt namn. Denna bok var The Spirit of Islam, skriven av Sir Syed Ameer Ali. Boken var författad av en beryktad modernist och redan vid den tiden fann jag den stå i motsättning till allt jag hade lärt mig om islam. Mest framträdande var att Syed Ameer Ali tydligt trodde att det var profeten Muhammed själv som hade skrivit Koranen.
[2] För en genomgång och kritik av många av orientalisters (icke-muslimers som skriver om islam) åsikter kan den intresserade läsaren konsultera följande verk: Mohammad Khalifa, The Sublime Quran and Orientalism (London: Longman, 1983); Muhammad Mohar Ali, The Quran and the Orientalists (Ipswich, England: Jamiyat Ihyaa Minhaaj al-Sunnah, 2004).
[3] New Catholic Encyclopedia (Washington: The Catholic University of America, 1981), vol. 1, s. 715. Citerad från Hamza Mustafa Njozi, The Sources of the Quran: A Critical Review of the Authorship Theories (Riyadh, Saudiarabien: World Assembly of Muslim Youth, 1991), s. 17. Självklart är inte alla böcker som jag läste vid den tiden tillgängliga för mig nu, trettio år senare. Jag minns dock de grundläggande verk jag läste och de grundläggande budskap de förmedlade. För det mesta har de direkta citaten blivit ’rekonstruerade’ genom de källor som fanns tillgängliga för mig vid tiden för detta skrivande.
 |
- Rasism ur ett islamiskt perspektiv
- Den raka vägen
- Ahl al-Sunnahs ståndpunkt gällande den som begår en stor synd
- Sättet att Be efter den Utsatta Tiden
- Bestämmelserna om att be en obligatorisk bön före dess bestämda tid
- Fudayl ibn ʿIyād om ahl al‑Sunnah och ahl al‑Bidʿah
- Botemedlet för den Muslimska Ummahn
- Salafiyyah är inte en ny kallelse
- Den stora massan av muslimer
- Förklaringen och innebörden av profetens namn
