Ladda ner som PDF

”Ulul-Azm”

En genomgång enligt Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah av Nuh, Ibrahim, Musa, Isa och Muhammad (frid vare med dem) — profeterna som Allah särskilt hedrade med orden ”Ulul-Azm min ar-Rusul”.

Inom islam intar fem profeter en alldeles särskild ställning bland Allahs sändebud. De kallas ”Ulul-Azm min ar-Rusul” (أُولُو الْعَزْمِ مِنَ الرُّسُلِ) — ”de som besatt fast beslutsamhet bland sändebuden”. Uttrycket beskriver den enastående uthållighet, tålamod och orubbliga föresats som dessa fem profeter visade när de kallade sina folk till Allahs enhet (tawhid), trots extrem motgång, förföljelse och prövning. I den bifogade listan nämns de i traditionell ordning: Nuh (Noa), Ibrahim (Abraham), Musa (Moses), Isa (Jesus) och till sist Muhammad, frid och välsignelser vare över dem alla.

Denna artikel går igenom vilka dessa fem sändebud var, det skriftliga underlaget i Koranen för deras särställning, samt de klassiska sunnitiska lärdas (bland andra Ibn Kathir, at-Tabari och al-Qurtubi) förklaringar kring varför just dessa fem valdes ut med denna hedersbetitel.

Vad betyder ”Ulul-Azm”?

Ordet ”Ulu” (أُولُو) betyder ”de som besitter” eller ”innehavare av”, medan ”al-Azm” (الْعَزْمِ) betyder fast beslutsamhet, målmedvetenhet eller orubblig föresats. Tillsammans blir ”Ulul-Azm min ar-Rusul” alltså ”de bland sändebuden som besatt den fastaste beslutsamheten”. Termen används inte som en generell hederstitel för alla profeter, utan pekar specifikt ut fem av dem som en särskild grupp inom den större skaran av Allahs sändebud (rusul) och profeter (anbiya).

فَاصْبِرْ كَمَا صَبَرَ أُولُو الْعَزْمِ مِنَ الرُّسُلِ وَلَا تَسْتَعْجِل لَّهُمْ

”Ha då tålamod, såsom de sändebud som ägde fast beslutsamhet hade tålamod, och begär inte att det [straff] som utlovats dem ska påskyndas.” (Koranen 46:35, ungefärlig återgivning)

Denna vers riktas direkt till profeten Muhammad, frid vare med honom, och uppmanar honom att efterlikna den ihärdighet som präglade de tidigare sändebuden av samma rang. Enligt klassiska tafsir-lärda som Ibn Kathir i hans Koran-kommentar är detta den vers som ligger till grund för hela begreppet Ulul-Azm.

Koranens belägg för de fem sändebuden

De klassiska sunnitiska koranexegeterna har härlett vilka de fem sändebuden är genom att sammanställa flera verser där just Nuh, Ibrahim, Musa, Isa och Muhammad nämns tillsammans i ett och samma sammanhang, som ett förbund (mithaq) Allah tog från profeterna.

وَإِذْ أَخَذْنَا مِنَ النَّبِيِّينَ مِيثَاقَهُمْ وَمِنكَ وَمِن نُّوحٍ وَإِبْرَاهِيمَ وَمُوسَىٰ وَعِيسَى ابْنِ مَرْيَمَ

”Och [minns] då Vi tog löftet av profeterna, av dig [Muhammad] och av Nuh, Ibrahim, Musa och Isa, Marias son…” (Koranen 33:7, ungefärlig återgivning)

Enligt at-Tabari i hans klassiska tafsir-verk Jami al-Bayan är denna vers central, eftersom den nämner just dessa fem profeter tillsammans och i en särskild ordningsföljd, samtidigt som Muhammads namn placeras först trots att han kom sist i tiden — vilket exegeterna tolkar som en markering av hans särskilda rang bland dem.

En liknande skara nämns i surat ash-Shura, där Allah beskriver att Han föreskrivit samma grundläggande religion (tawhid och underkastelse under Allah) för Nuh, och det Han uppenbarat till Muhammad, samt det Han ålade Ibrahim, Musa och Isa: att stå fasta i religionen och inte splittras i den. Al-Qurtubi framhåller i sin tafsir att denna gemensamma grund — trots skilda lagar (sharia) för respektive tidsera — är själva kärnan i varför dessa fem sändebud lyfts fram som en enhet.

De fem profeterna med fast beslutsamhet

Nedan följer en genomgång av var och en av de fem sändebuden, deras särskilda prövningar och det som enligt sunnitisk tradition gjorde just dem värdiga hedersbetitel Ulul-Azm.

1. Profeten Nuh (Noa), frid vare med honom

Nuh var den förste av de fem, och enligt flera hadither också den förste sändebudet som skickades till mänskligheten efter att avgudadyrkan spridit sig. Han förmedlade budskapet till sitt folk i inte mindre än 950 år, enligt Koranen (29:14), och mötte under hela denna tid ett obönhörligt motstånd, hån och förnekelse. Trots detta gav han aldrig upp uppmaningen till Allahs enhet.

Ibn Kathir beskriver i sitt verk al-Bidaya wa-n-Nihaya hur Nuhs folk till slut drabbades av den stora floden som ett straff, medan Nuh och de troende som följde honom räddades genom arken. Hans historia illustrerar den yttersta uthålligheten inför ett helt folks kollektiva förnekelse, generation efter generation.

2. Profeten Ibrahim (Abraham), frid vare med honom

Ibrahim kallas i Koranen ”Khalilullah”, Allahs nära vän (4:125), och räknas som stamfader (abul-anbiya) för en stor del av de senare profeterna, däribland Ismail, Ishaq, Yaqub och deras efterkommande fram till Musa, Isa och Muhammad. Hans fasta beslutsamhet visade sig bland annat när han konfronterade sitt eget folk och sin fars avgudadyrkan, när han kastades i en brinnande eld för sin tros skull och räddades av Allahs vilja, samt när han prövades med befallningen att offra sin son.

Enligt Ibn Kathirs tafsir till surat as-Saffat är just prövningen med offret av sonen ett av de tydligaste exemplen i Koranen på fullständig underkastelse (islam) inför Allahs befallning, och en av de främsta anledningarna till att Ibrahim ges denna särskilda rang.

3. Profeten Musa (Moses), frid vare med honom

Musa är den profet som omnämns flest gånger i Koranen av samtliga profeter. Han sändes till Farao och dennes folk med ett tydligt budskap om Allahs enhet, och hans liv präglades av ständig konfrontation: från flykten som spädbarn, uppväxten vid Faraos hov, mordet han begick av misstag och flykten till Madyan, till konfrontationen med Farao och slutligen ökenvandringen med Bani Israil i fyrtio år.

Trots ihärdigt motstånd från både Farao och senare från sitt eget folk, som flera gånger föll tillbaka i olydnad — bland annat genom guldkalven — behöll Musa sin beslutsamhet i att vägleda sitt folk. Al-Qurtubi lyfter fram hans tålamod inför Bani Israils ständiga klagomål som ett av de tydligaste uttrycken för hans azm.

4. Profeten Isa (Jesus), frid vare med honom

Isa, son av Maria, sändes till Bani Israil för att bekräfta Tawrat (Toran) och kalla folket tillbaka till ren monoteism, efter att många avvikit från Musas ursprungliga budskap. Enligt sunnitisk trosuppfattning föddes Isa mirakulöst utan biologisk fader, talade som spädbarn för att försvara sin moders heder, och utförde med Allahs tillåtelse flera mirakler, bland annat att bota sjuka och blinda.

Sunnitisk teologi håller fast vid att Isa varken korsfästes eller dog, utan lyftes upp till Allah, i enlighet med Koranens ord i surat an-Nisa (4:157–158). Han väntas enligt autentiska hadither återvända före Domedagen. Hans azm visade sig i den ihärdighet med vilken han bar fram sitt budskap trots ett hårt motstånd från de religiösa ledarna bland Bani Israil under sin tid.

5. Profeten Muhammad, frid och välsignelser vare över honom

Muhammad är den siste och främste av de fem, och den till vilken den slutgiltiga och fullständiga religionen uppenbarades genom Koranen. Han bar med tålamod de tretton åren av förföljelse i Mecka — social bojkott, förlöjligande, fysiska övergrepp och förlusten av både sin hustru Khadija och sin farbror Abu Talib under det så kallade sorgeåret — innan utvandringen (hijra) till Medina.

Enligt Ibn al-Qayyim i Zad al-Ma’ad förenade Muhammad i sig alla de prövningar som de tidigare Ulul-Azm-profeterna mött var för sig: motstånd från det egna folket som Nuh, personliga uppoffringar som Ibrahim, politisk konfrontation med mäktiga motståndare som Musa, och avvisande från de egna religiösa ledarna som Isa. Just därför räknas han enligt sunnitisk samstämmighet (ijma) som den främste bland Ulul-Azm och bland samtliga profeter.

Lärdomar för dagens muslim

De klassiska lärda framhåller att berättelserna om Ulul-Azm inte bara är historiska skildringar, utan en direkt vägledning för hur troende ska bemöta motgång. Bland de lärdomar som ofta lyfts fram återfinns följande:

  • Tålamod (sabr) är den gemensamma nämnaren hos samtliga fem sändebud, oavsett hur olika deras respektive prövningar var till sin karaktär.
  • Uthållighet i kallelsen till Allahs enhet (tawhid) förblev orubblig trots generationers motstånd, som i fallet med Nuh.
  • Full underkastelse inför Allahs befallning, även när den innebar den svåraste tänkbara prövningen, som hos Ibrahim.
  • Fortsatt vägledning av det egna folket trots ständig olydnad, som hos Musa och Bani Israil.
  • Att bära fram sanningen även när de religiösa auktoriteterna i samtiden motsatte sig budskapet, som hos Isa.
  • Att förena samtliga dessa prövningar med orubblig visshet i Allahs stöd, vilket kännetecknade profeten Muhammads liv i sin helhet.

Att Allah särskilt befaller profeten Muhammad att ha tålamod ”såsom Ulul-Azm hade tålamod” (46:35) visar enligt de klassiska lärda att detta är ett mönster avsett att efterliknas av varje troende, inte enbart av profeterna själva.

Sammanfattning

Ulul-Azm min ar-Rusul — Nuh, Ibrahim, Musa, Isa och Muhammad, frid vare med dem alla — utgör enligt Ahl as-Sunnah wal-Jama’ahs samstämmiga hållning den främsta gruppen bland Allahs sändebud. Deras gemensamma kännetecken var en orubblig fast beslutsamhet (azm) i att förmedla Allahs budskap om tawhid, trots vitt skilda och långvariga prövningar. Genom Koranens egna ord i 33:7, 42:13 och 46:35, tolkade av lärda som Ibn Kathir, at-Tabari och al-Qurtubi, har den sunnitiska traditionen bevarat en tydlig och enhetlig förståelse av vilka dessa fem var och varför just de gavs denna särskilda hedersbetitel.

Källförteckning

  • Koranen, suran al-Ahzab 33:7, ash-Shura 42:13, al-Ahqaf 46:35, an-Nisa 4:157–158, as-Saffat 37, al-Ankabut 29:14.
  • Ibn Kathir, Tafsir al-Qur’an al-’Azim.
  • Ibn Kathir, al-Bidaya wa-n-Nihaya.
  • at-Tabari, Jami al-Bayan ’an Ta’wil Ay al-Qur’an.
  • al-Qurtubi, al-Jami’ li-Ahkam al-Qur’an.
  • Ibn al-Qayyim al-Jawziyya, Zad al-Ma’ad fi Hady Khayr al-’Ibad.
  • al-Bukhari, Sahih al-Bukhari (relevanta profetberättelser).