Ladda ner som PDF

Sammanfattning

Ett gott slut innebär att tjänaren, innan sin död, beviljas framgång i att hålla sig borta från det som väcker Herren – den Högste – vrede, att ångra sig för synder och olydnad, samt att vända sig till lydnad och goda gärningar. Därefter inträffar döden i detta goda tillstånd.

Tecknen på ett gott slut är många, bland dem: att uttala vittnesbördet vid dödsögonblicket, att dö med svett på pannan, att dö natten till fredag eller på fredagen, att dö kämpande på Guds väg, att dö av pesten, att dö av en buksjukdom, att dö till följd av ras eller drunkning, att en kvinna dör i barnsängsfeber till följd av sitt barn eller medan hon är gravid med det, att dö av brännskador, lungsäcksinflammation eller tuberkulos, att dö i försvar av religionen, egendomen eller livet, att dö i skyddsvakt på Guds väg, samt att dö under utförandet av en from gärning.

Innehållsförteckning

Lov och pris tillkommer Gud, och välsignelser och frid över Guds sändebud, och sedan:

Innebörden av ett gott slut

Ett gott slut innebär: att tjänaren, innan sin död, beviljas framgång i att hålla sig borta från det som väcker Herren – den Högste – vrede, att ångra sig för synder och olydnad, samt att vända sig till lydnad och goda gärningar. Därefter inträffar döden i detta goda tillstånd.

Bland det som tyder på denna innebörd finns vad som äkta återberättats från Anas ibn Malik – må Gud vara nöjd med honom – att han sade: Guds sändebud – frid och välsignelser vare med honom – sade:

(Om Gud vill sin tjänare väl sätter Han honom i arbete.) De sade: Hur sätter Han honom i arbete? Han sade: (Han beviljar honom framgång i en from gärning innan hans död.) Återberättat av imam Ahmad (11625), al-Tirmidhi (2142), och al-Albani autentiserade den i al-Silsila al-Sahiha (1334).

Och Guds sändebud – frid och välsignelser vare med honom – sade:

(Om Gud den Mäktige och Höge vill sin tjänare väl, honungar Han honom.) Det sades: Och vad är Hans honung? Han sade: (Gud den Mäktige och Höge öppnar för honom en from gärning innan hans död, sedan tar Han hans själ i det tillståndet.) Återberättat av Ahmad (17330), och al-Albani autentiserade den i al-Silsila al-Sahiha (1114).

Ett gott slut har tecken; en del av dem känner den döende tjänaren igen vid dödskampen, och en del av dem framträder för folket.

Det tecken varigenom tjänaren kan se sitt goda slut

Det tecken varigenom tjänaren kan se sitt goda slut är det goda budskap han mottar vid dödsögonblicket om Guds – den Högstes – välbehag och att han är värd Hans ädelmod av Hans nåd – den Högte – som Han den Majestätiske och Höge sade:

{Sannerligen, de som sade: vår Herre är Gud, och sedan stod fasta – änglarna stiger ned till dem: frukta icke och sörj icke, och ta emot glädjens budskap om paradiset som ni utlovades.} [Fussilat: 30].

Och detta glädjebudskap ges till de troende vid dödskampen. Se Tafsir Ibn Sa’di (s. 1256).

Bland det som också tyder på detta är vad al-Bukhari (6507) och Muslim (2683) återberättat från de troendes moder ’A’isha – må Gud vara nöjd med henne – att hon sade: Guds sändebud – frid och välsignelser vare med honom – sade:

(Den som älskar att möta Gud, älskar Gud att möta honom. Och den som ogillar att möta Gud, ogillar Gud att möta honom.) Jag sade: O Guds profet! Är det att ogilla döden, ty vi ogillar alla döden? Han sade: (Det är inte så, men den troende, när han ges glädjebudskapet om Guds nåd, välbehag och paradis, älskar att möta Gud, och sannerligen den otroende, när han ges glädjebudskapet om Guds straff och vrede, ogillar att möta Gud och Gud ogillar att möta honom.)

Och al-Nawawi – må Gud förbarma sig över honom – sade: ”Innebörden av hadithen är att kärlek och ovilja som räknas i religiöst hänseende är det som infaller vid dödskampen i det tillstånd då ånger inte längre godtas, när verkligheten uppenbaras för den döende och det framgår för honom vart han är på väg.”

Tecknen på ett gott slut

Vad gäller tecknen på ett gott slut är de många, och lärde männen – må Gud förbarma sig över dem – har sökt dem genom att systematiskt granska de texter som berör detta. Bland dessa tecken:

Att uttala vittnesbördet vid dödsögonblicket, i enlighet med Profetens – frid och välsignelser vare med honom – ord:

(Den vars sista ord är: det finns ingen gud utom Gud, träder in i paradiset.) Återberättat av Abu Dawud (3116), och al-Albani autentiserade den i Sahih Abi Dawud (2673).

Att dö med svett på pannan, det vill säga att ha svett på pannan vid dödsögonblicket, i enlighet med vad Burida ibn al-Husayb – må Gud vara nöjd med honom – återberättat. Han sade: Jag hörde Guds sändebud – frid och välsignelser vare med honom – säga:

(Den troendes död sker med pannsvettet.) Återberättat av Ahmad (22513), al-Tirmidhi (980), al-Nasa’i (1828), och al-Albani autentiserade den i Sahih al-Tirmidhi.

Att dö natten till fredag eller på fredagen, i enlighet med sändebudets – frid och välsignelser vare med honom – ord:

(Det finns ingen muslim som dör på fredagen eller natten till fredagen utan att Gud skyddar honom från prövningen i graven.) Återberättat av Ahmad (6546) och al-Tirmidhi (1074).

Al-Albani – må Gud förbarma sig över honom – sade: ”Hadithen är god eller autentisk med sammantagna återberättarkedjor.”

Att dö kämpande på Guds väg; i enlighet med Guds – den Högstes – ord:

{Tänk icke att de som dödades på Guds väg är döda, nej de lever hos sin Herre och försörjs (169). De glädjer sig över vad Gud skänkt dem av Sin nåd, och de tar emot glädjens budskap om dem som ännu icke anslutit sig till dem efteråt – ty inget fruktan drabbar dem och de sörjer icke (170). De tar emot glädjens budskap om nåd från Gud och välvilja, och att Gud icke låter de troendes belöning gå förlorad.} [Al ’Imran: 169–171].

Och han sade – frid och välsignelser vare med honom:

(Den som dödades på Guds väg är ett vittne, och den som dog på Guds väg är ett vittne.) Återberättat av Muslim (1915).

Att dö av pesten, i enlighet med hans – frid och välsignelser vare med honom – ord:

(Pesten är ett martyrdöd för varje muslim.) Återberättat av al-Bukhari (2830) och Muslim (1916).

Och från ’A’isha – må Gud vara nöjd med henne – Profetens hustru – frid och välsignelser vare med honom – att hon sade:

”Jag frågade Guds sändebud – frid och välsignelser vare med honom – om pesten och han berättade för mig att den är ett straff som Gud sänder över den Han vill, och att Gud har gjort den till en nåd för de troende. Det finns ingen som drabbas av pesten och stannar kvar i sin stad tålamodig och hoppfull, i vetskapen om att inget drabbar honom utom vad Gud har skrivit för honom, utan att han erhåller lika belöning som ett vittne.” Återberättat av al-Bukhari (3474).

Att dö av en buksjukdom, i enlighet med Profetens – frid och välsignelser vare med honom – ord:

(…och den som dog av buksjukdom är ett vittne.) Återberättat av Muslim (1915).

Att dö till följd av ras eller drunkning, i enlighet med Profetens – frid och välsignelser vare med honom – ord:

(Vittnena är fem: den pestsmittade, den buksjuke, den drunknade, rasoffret och vittnet på Guds väg.) Återberättat av al-Bukhari (2829) och Muslim (1915).

Att en kvinna dör i barnsängsfeber till följd av sitt barn eller medan hon är gravid med det. Bland bevisen för detta är vad Abu Dawud (3111) återberättat, att Profeten – frid och välsignelser vare med honom – sade:

(Och den kvinna som dör i samlat tillstånd är ett vittne.)

Al-Khattabi – må Gud förbarma sig över honom – sade:

”Innebörden är att hon dör medan hon har ett barn i sin mage.” Slut citat från ’Awn al-Ma’bud.

Och imam Ahmad (17341) återberättar från ’Ubada ibn al-Samit att han sade: Guds sändebud – frid och välsignelser vare med honom – sade, och nämnde om vittnena:

(Och den kvinna som hennes barn dödar, samlat, är ett vittne – hennes barn drar henne med sin navelsträng in i paradiset.) Al-Albani autentiserade den i Kitab al-Jana’iz (s. 39).

Navelsträngen: vad som kvarstår efter avskärningen av det som barnmorskan skär av, och al-surur är vad hon skär.

Att dö av brännskador, lungsäcksinflammation eller tuberkulos, i enlighet med Profetens – frid och välsignelser vare med honom – ord:

(Att dödas på Guds väg är vittnesbörd, pesten är vittnesbörd, drunkning är vittnesbörd, buksjukdom är vittnesbörd, och barnsängsfeberkvinnan drar hennes barn henne med naveln in i paradiset.)

Han sade, och Abu al-’Awwam, vaktmästaren för Jerusalems helgedom, tillade:

(Och brännskador och tuberkulos.) Al-Albani – må Gud förbarma sig över honom – sade: ”God och autentisk.” Se Sahih al-Targhib wa-l-Tarhib (1396).

Att dö i försvar av religionen, egendomen eller livet, i enlighet med Profetens – frid och välsignelser vare med honom – ord:

(Den som dödas till försvar för sin egendom är ett vittne, och den som dödas till försvar för sin religion är ett vittne, och den som dödas till försvar för sitt blod är ett vittne.) Återberättat av al-Tirmidhi (1421).

Och al-Bukhari (2480) och Muslim (141) återberättar från ’Abd Allah ibn ’Amr – må Gud vara nöjd med dem båda – att han sade: Jag hörde Profeten – frid och välsignelser vare med honom – säga: (Den som dödades till försvar för sin egendom är ett vittne.)

Att dö i skyddsvakt på Guds väg, i enlighet med vad Muslim (1913) återberättat från Salman al-Farisi – må Gud vara nöjd med honom – att han sade: Guds sändebud – frid och välsignelser vare med honom – sade:

(En dags och natts skyddsvakt är bättre än en månads fasta och bön under natten. Om han dör löper hans gärning som han brukade utföra vidare för honom, hans försörjning tilldelas honom, och han skyddas mot prövaren.)

Och bland tecknen på ett gott slut: att dö under utförandet av en from gärning, i enlighet med hans – frid och välsignelser vare med honom – ord:

(Den som sade det finns ingen gud utom Gud i sökandet av Guds ansikte och avslutades med det, träder in i paradiset. Och den som gav en allmosgåva och avslutades med den, träder in i paradiset.) Återberättat av imam Ahmad (22813), och al-Albani autentiserade den i Kitab al-Jana’iz (s. 43). Se Kitab al-Jana’iz (s. 34) av al-Albani – må Gud förbarma sig över honom.

Dessa tecken utgör goda glädjebudskap som tyder på ett gott slut, men vi kan med detta till trots inte med säkerhet slå fast att en specifik person är av paradisfolket, utom de som Profeten – frid och välsignelser vare med honom – vittnade om paradiset för, såsom de fyra kaliferna.

Vi ber Gud den Höge att skänka oss ett gott slut.

Gud vet bäst.

Källa:

Från boken al-Mulakhkhas al-Fiqhi av shaykh Salih Al Fawzan, s. 173.