Islams andra källa
Sunnah är ett av de mest centrala begreppen inom islam, men det är också ett av de mest missförstådda. Många muslimer vet att Koranen är Guds ord, men färre reflekterar över vad Sunnah egentligen betyder, varför den har en så stor ställning inom sunni islam, och varför Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah – Sunnas och gemenskapens folk – tar sitt namn just från detta ord. I den här artikeln går vi igenom sunnah betydelse på arabiska och i islamisk terminologi, sunnahs status som islams andra källa vid sidan av Koranen, de olika typerna av profetens sunna, samt varför det enligt sunni islam är förbjudet att förkasta den.
Vad betyder Sunnah? Ordets ursprung och definition
Den språkliga betydelsen av sunnah
Ordet سُنَّة (sunnah) kommer från det arabiska språket och betyder ursprungligen ”väg”, ”sed” eller ”handlingssätt” – oavsett om detta handlingssätt är gott eller dåligt. Redan i det förislamiska Arabien användes ordet om en stams etablerade sedvänja, den väg som förfäderna hade upparbetat och som efterföljande generationer ansågs vara bundna av. När ordet sedan togs upp inom islam fick det en mer specifik och upphöjd innebörd.
Den religiösa (terminologiska) betydelsen
Inom islamisk terminologi, särskilt hos hadithlärda (muhaddithin), avser Sunnah allt som tillskrivs Profeten Muhammed, må Guds frid och välsignelser vara över honom: hans uttalanden, hans handlingar och det han tyst godkände hos sina följeslagare. Sunnah omfattar därmed inte bara vad Profeten sade, utan även hur han levde, bad, handlade i vardagen och dömde i tvister. Hos rättslärda (fuqaha) används ordet ibland i en snävare mening, som en rekommenderad handling (mandub) i motsats till en obligatorisk (wajib). I den här artikeln avses den bredare, hadithvetenskapliga betydelsen, eftersom det är den som ligger till grund för Sunnahs ställning som islams andra källa.
Sunnah som islams andra källa
Sunnah och Koranen – ett oskiljaktigt par
Islam vilar på två oskiljaktiga källor: Koranen och Sunnah. Gud säger i Koranen att Han sände ner till Profeten ”Boken och visheten” [1], och de flesta av de klassiska koranutläggarna, däribland ash-Shafi’i, förklarade att ”visheten” (al-hikmah) i detta sammanhang syftar på Sunnah. Sunnah är således inte en mänsklig tolkning fristående från uppenbarelsen, utan en form av uppenbarelse i sig [2], skild från Koranen endast genom att den inte reciteras i bönen.
Utan Sunnah skulle stora delar av Koranen vara omöjliga att praktisera. Koranen befaller till exempel muslimer att be (salat) och betala allmoseskatt (zakat), men det är Sunnah som förklarar hur många böner som ska bes, hur de utförs och vilka nisab-gränser som gäller för zakat. Ibn al-Qayyim sammanfattade Sunnahs förhållande till Koranen i tre funktioner: den bekräftar det som redan finns i Koranen, den förklarar och specificerar det som är allmänt hållet, och i vissa fall lagstiftar den självständigt i frågor som Koranen inte uttryckligen nämner [3].
Bevis för Sunnahs auktoritet i Koranen och hadith
Koranen befaller upprepade gånger lydnad till Profeten vid sidan av lydnad till Gud: ”Lyd Gud och lyd Sändebudet” [4]. På ett annat ställe säger Gud att den som lyder Sändebudet i själva verket lyder Gud [5], och att Profeten själv är det bästa föredömet (uswah hasanah) för den troende [6]. Det välkända påbudet att muslimer inte har rätt att motsätta sig ett beslut som Gud och Sändebudet redan har fastställt [7] förstärker ytterligare att Sunnah är bindande på samma sätt som Koranens direkta befallningar.
I en berömd hadith varnade Profeten uttryckligen för dem som i framtiden skulle säga: ”Håll er endast till Koranen; det ni finner tillåtet i den, ta som tillåtet, och det ni finner förbjudet i den, ta som förbjudet”, och klargjorde att allt han själv förbjudit är lika bindande som det Gud förbjudit i Koranen [8]. Denna hadith citeras ofta av sunnitiska lärde som ett tidigt bevis mot dem som vill reducera islam till enbart Koranen och förkasta Sunnah – en rörelse som brukar kallas ”Koranister” eller hadithförkastare.
De olika kategorierna av profetens sunna
Klassiska lärde delar traditionellt in Sunnah i tre huvudkategorier, en indelning som bland annat Ibn Taymiyyah behandlar utförligt [9]:
1. Verbal sunnah (as-sunnah al-qawliyyah)
Detta är Profetens egna uttalanden – det han sade i olika sammanhang, oavsett om det rörde trosfrågor (aqidah), rättsliga föreskrifter (fiqh), moral (akhlaq) eller vägledning i vardagliga angelägenheter. Merparten av hadithsamlingarna, som Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim, består i huvudsak av denna typ av sunnah.
2. Praktisk sunnah (as-sunnah al-fi’liyyah)
Detta är Profetens handlingar: hur han bad, fastade, vallfärdade, dömde mellan människor och levde i sitt hem. Följeslagarna observerade noggrant hans praktiska utförande av religiösa plikter och förde det vidare, ord för ord och rörelse för rörelse, till efterföljande generationer. Det är denna kategori som ligger till grund för de flesta detaljerade ritualer inom fiqh, exempelvis bönens exakta utförande.
3. Godkännande sunnah (as-sunnah at-taqririyyah)
Detta är de tillfällen då en följeslagare sade eller gjorde något i Profetens närvaro, och Profeten varken invände eller kritiserade det. Hans tystnad räknas som ett gudomligt sanktionerat godkännande, eftersom han enligt sunni islams trosuppfattning aldrig skulle tillåta att något felaktigt förblev oemotsagt inom trosgemenskapen.
Varför är det förbjudet att förkasta Sunnah?
Inom sunni islam råder consensus (ijma) bland de klassiska lärda om att den som förkastar en autentiskt bevisad sunnah i praktiken förkastar en del av uppenbarelsen, eftersom Sunnah – som visats ovan – är en form av wahy. Den kända hadithen om Mu’adh ibn Jabal, som Profeten sände till Jemen som domare, illustrerar rangordningen tydligt: när Profeten frågade hur han skulle döma svarade Mu’adh att han först skulle döma enligt Koranen, därefter enligt Sunnah, och slutligen enligt eget ijtihad om han inte fann svar i någon av de två förstnämnda [10]. Profeten godkände detta svar, vilket blev ett grundläggande bevis för Sunnahs rättsliga ställning direkt efter Koranen.
Det är värt att notera skillnaden mellan att förkasta Sunnah som princip och att diskutera äktheten (isnad) hos en enskild hadith. Hadithvetenskapen (mustalah al-hadith) utvecklades just för att sortera autentiska (sahih) och goda (hasan) hadither från svaga (da’if) och falska (mawdu’) sådana. Att ifrågasätta en enskild hadiths äkthet utifrån etablerade vetenskapliga kriterier är alltså något helt annat än att förneka Sunnahs principiella auktoritet som helhet.
Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah – Sunnas och gemenskapens folk
Namnet ”sunni” kommer direkt från ordet Sunnah. Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah – de som håller fast vid Profetens sunna och vid den samlade gemenskapen av rättrogna – definierar sin metodik (manhaj) genom att prioritera Koranen och den autentiska Sunnah framför blind partitillhörighet eller enskilda personers åsikter. Imam al-Barbahari inledde sitt klassiska verk Sharh as-Sunnah (Förklaringen av Sunnah) med just en varning för splittring och en uppmaning att hålla fast vid följeslagarnas väg och de tidiga, pålitliga imamernas förståelse av religionen [11]. Denna princip – att förstå Koranen och Sunnah enligt salafs (de tidiga rättfärdiga generationernas) förståelse – är kärnan i det som brukar kallas sunnitisk trosåskådning (aqidah).
Sammanfattning
Sunnah – Profetens ord, handlingar och godkännanden – utgör tillsammans med Koranen grunden för hela den islamiska religionen. Den är inte ett mänskligt tillägg till uppenbarelsen utan en integrerad del av den, förklarad, bevisad och bevarad genom en noggrann vetenskaplig tradition av hadithkritik. Att förstå vad sunnah betyder, dess kategorier och dess ställning som islams andra källa är därför en förutsättning för att korrekt kunna praktisera islam i enlighet med hur Profeten Muhammed, må Guds frid och välsignelser vara över honom, själv levde och lärde ut religionen till sina följeslagare.
و الله أعلم – Och Gud vet bäst.
- [1] Koranen 33:21.
- [2] Se Imam ash-Shafi’is ’ar-Risalah’, där han utförligt behandlar Sunnahs ställning som en form av uppenbarelse (wahy) vid sidan av Koranen.
- [3] Se Ibn al-Qayyims ’I’lam al-Muwaqqi’in’ om Sunnahs tre funktioner gentemot Koranen: bekräftande, förklarande och självständigt lagstiftande.
- [4] Koranen 4:59.
- [5] Koranen 4:80.
- [6] Koranen 33:36.
- [7] Koranen 59:7.
- [8] Återberättad av Abu Dawud (4604) och al-Tirmidhi (2664), från al-Miqdam ibn Ma’diyakrib. Klassad som god (hasan) av flera hadithlärde, däribland al-Albani.
- [9] Se Ibn Taymiyyahs ’Majmu’ al-Fatawa’ (19/85 ff.) om skillnaden mellan de olika kategorierna av Sunnah och deras rättsliga vikt.
- [10] Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim, från Mu’adh ibn Jabal, hadithen om hur han skulle döma: först med Koranen, sedan med Sunnah, sedan med eget ijtihad.
- [11] Al-Barbahari, Sharh as-Sunnah, där han inleder med att varna för att skilja sig från jama’ah och uppmanar till att hålla fast vid följeslagarnas och de tidiga imamernas väg.
