Ibn Abî Zayd al-Qayrawânîs ord
Abû Muhammad ´Abdullâh bin Abî Zayd al-Qayrawânî (radhiya Allâhu ´anh) sammanfattade principen med orden:
”Ingen från Qiblahs folk hädar till följd av en synd.”
Förklaring
Synder utesluter inte ur religionen
Detta är en av Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs grundprinciper: alla synder utöver avguderi (shirk) är förbjudna och belagda med hot om straff, men den som begår dem hamnar inte i otro och utesluts inte ur religionen – så länge han vittnar att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud, ber, betalar allmosa (zakât), fastar Ramadhân och vallfärdar till Huset när han förmår.
Stora och små synder
Bortsett från avguderi och otro delas synderna in i två kategorier: stora synder och små synder. Varken den ena eller den andra kategorin fordrar att utövaren utesluts ur religionen. Synderna kan visserligen även kallas ”mindre otro”, men det är enbart Khawâridj som beskyller sina muslimska syskon för otro på grund av synd och dömer dem till evig vistelse i helvetet. Denna dogm är falsk, och till följd av den beskyller Khawâridj Ahl-us-Sunnah för otro, bekrigar dem och förklarar deras liv och egendom fria att kränka. Enligt Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah sänker synder tron, men de utesluter inte utövaren ur religionen – vilket är bevisat i Qur’ânen och Sunnah.
Khawâridjs villfarelse
Khawâridj tar enbart fasta på de bevis som talar om hot och straff, och drar därav slutsatsen att varje syndare är evigt fördömd. Deras extrema hållning har historiskt lett till att de förklarat andra muslimer för otrogna (takfîr) och rättfärdigat våld mot dem – en konsekvens som Ahl-us-Sunnah varnar starkt för.
Murdji’ahs villfarelse
I motsats till Khawâridj hävdar Murdji’ah att tron enbart består av hjärtats bekräftelse. Så länge en person bekräftar med sitt hjärta är han enligt dem troende, och eftersom handlingen inte tillhör tron påverkas den varken av lydnad eller av synd. De menar att synder inte skadar tron, precis som lydnad inte gagnar otron.
Det stämmer att lydnad inte gagnar otron, men det stämmer inte att synder är utan verkan på tron. Den troende skadas visserligen av sina synder, även om de inte utesluter honom ur religionen. Skadan kan till och med bli så stor att han hamnar i helvetet för sina handlingar. Ångrar han sig förlåter Allâh honom. Ångrar han sig inte gör Allâh med honom vad Han vill: förlåter honom, eller straffar honom i enlighet med hans handlingar för att därefter låta honom lämna Elden – vare sig genom medlares förbön, genom att strafftiden löper ut eller genom Allâhs rena nåd. Hans slutliga boning är under alla omständigheter paradiset, vilket är autentiskt bevisat.
Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs medelväg
Allâh (djalla wa ´alâ) säger:
إِنَّ اللّهَ لاَ يَغْفِرُ أَن يُشْرَكَ بِهِ وَيَغْفِرُ مَا دُونَ ذَلِكَ لِمَن يَشَاء
”Allâh förlåter inte den som avgudar med Honom, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder.” Sûrat an-Nisâ’ 4:48
Det är alltså Allâh som avgör hur Han behandlar den som begår stora synder. Han kan förlåta honom direkt, eller straffa honom för att därefter föra in honom i paradiset – ibland även genom prövningar redan i jordelivet. Med andra ord är synder skadliga och sänker tron, varför de aldrig ska nonchaleras. Samtidigt är de inte så allvarliga att syndaren häcklar och förblir i helvetet för evigt, vilket Khawâridj påstår.
Båda dessa dogmer – Khawâridjs och Murdji’ahs – är falska. Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs lära är den måttfulla medelvägen mellan två ytterligheter, och den sanna vägen mellan två villfarelser. Khawâridj följer enbart de bevis som talar om hot och straff, medan Murdji’ah enbart följer de bevis som talar om löfte och förlåtelse. Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah tar hänsyn till båda typerna av bevis och överlämnar avgörandet till Allâh (subhânahu wa ta´âlâ), som gör vad Han vill.
Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân, Bayân-ul-Ma´ânî fî Sharh Muqaddimati Ibn Abî Zayd al-Qayrawânî, sid. 74–75.
