Islam började som något främmande

En genomgång av hadithen enligt Ahl as-Sunnah wal-Jamā’ah, dess källor och vad den lär oss idag – hadithen om al-ghurabā (”de främmande”)

Profeten Muhammad ﷺ förutsåg att islam en dag skulle uppfattas som konstig eller ”främmande” igen – precis som när budskapet först nådde Mecka. Denna profetia finns bevarad i en berömd hadith som återberättas av flera följeslagare, däribland Jabir ibn Abdullah och Abu Hurayra (radiya Allahu anhum), och som klassas som autentisk (sahih) av framstående hadithlärde inom Ahl as-Sunnah wal-Jamā’ah. I den här artikeln går vi igenom hadithens ordalydelse, dess källor i den sunnitiska hadithlitteraturen, vem ”de främmande” (al-ghurabā) egentligen är enligt profeten ﷺ, samt vilka lärdomar muslimer i Sverige och övriga världen kan dra av budskapet idag.

Hadithens text och källa

Hadithen som ligger till grund för denna artikel återberättas via Jabir ibn Abdullah (radiya Allahu anhu), som hörde profeten ﷺ säga följande:

سَمِعْتُ جَابِرَ بْنَ عَبْدِ اللَّهِ رَضِيَ اللَّهُ عَنْهُ يَقُولُ: قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ: إِنَّ الْإِسْلَامَ بَدَأَ غَرِيبًا، وَسَيَعُودُ كَمَا بَدَأَ، فَطُوبَى لِلْغُرَبَاءِ، قَالُوا: وَمَنْ هُمْ يَا رَسُولَ اللَّهِ؟ قَالَ: الَّذِينَ يُصْلِحُونَ حِينَ يَفْسُدُ النَّاسُ.

”Jag hörde Jabir ibn Abdullah, må Allah vara nöjd med honom, säga: Allahs sändebud ﷺ sade: ’Islam började som något främmande, och det kommer att återgå till att vara främmande precis som det började – så glädjebud (tūbā) till de främmande!’ De frågade: ’Och vilka är de, Allahs sändebud?’ Han svarade: ’De som rättar till (tingen) när människorna har blivit korrumperade.'” Källa: återgiven i hadithlitteraturen om al-ghurabā, känd genom flera isnad-kedjor

En snarlik, mycket välkänd version av samma hadith återberättas av Abu Hurayra (radiya Allahu anhu) och finns upptagen i Sahih Muslim, vilket räknas som en av de två mest tillförlitliga hadithsamlingarna inom Ahl as-Sunnah wal-Jamā’ah:

عَنْ أَبِي هُرَيْرَةَ قَالَ قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ: بَدَأَ الْإِسْلَامُ غَرِيبًا وَسَيَعُودُ كَمَا بَدَأَ غَرِيبًا فَطُوبَى لِلْغُرَبَاءِ.

”Abu Hurayra berättade att Allahs sändebud ﷺ sade: ’Islam började som något främmande och det kommer att återgå till att vara främmande precis som det började, så glädjebud till de främmande.'” Sahih Muslim, hadith nr 145

Att hadithen återberättas genom flera olika följeslagare – bland andra Jabir ibn Abdullah, Abu Hurayra, Abdullah ibn Mas’ud och Abdullah ibn Amr (radiya Allahu anhum) – är en av anledningarna till att den räknas som autentisk och välgrundad inom den sunnitiska hadithvetenskapen. Imam Muslim, imam al-Tirmidhi, imam Ibn Majah och imam Ahmad ibn Hanbal har alla dokumenterat varianter av hadithen i sina respektive samlingar.

Vem var Jabir ibn Abdullah?

Jabir ibn Abdullah al-Ansari (radiya Allahu anhu) var en av profetens ﷺ mest kända följeslagare och en av de mest produktiva berättarna av hadith inom Ahl as-Sunnah. Han deltog i flera av de tidiga muslimska slagen och är känd för sin djupa kunskap om profetens ﷺ liv och undervisning. Hans hadithberättelser återfinns i både Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim, och han räknas som en pålitlig länk i många av islams mest centrala kunskapskedjor (isnad).

Vad betyder ”al-ghurabā” – de främmande?

Det arabiska ordet ghurabā (غُرَبَاء) är pluralformen av gharīb, som betyder främling, en som är okänd bland andra, eller en som lever avskild från sin omgivning. Ordet delar rot med ghurba, som betyder just främlingskap eller avlägsenhet. Innebörden i hadithen är att den som håller fast vid islams ursprungliga lära och praktik – på det sätt profeten ﷺ och hans följeslagare levde – en dag kommer att uppfattas som avvikande eller udda, precis som de första muslimerna gjorde i Mecka innan islam blev en etablerad religion.

Hadithens ordalydelse och autencitet

Enligt klassiska hadithkommentatorer, däribland imam al-Nawawi i hans kommentar till Sahih Muslim, beskriver hadithen ett historiskt mönster: islam inleddes som något obekant och avvisat av de flesta i det dåtida samhället, spred sig sedan gradvis och blev det dominerande, för att i en senare tid åter bli sällsynt i sin ursprungliga, rena form bland en majoritet som avlägsnat sig från profetens ﷺ vägledning. Flera lärde, bland dem Ibn Rajab al-Hanbali i verket Kashf al-Kurba fi Wasf Hal Ahl al-Ghurba, har ägnat hela avhandlingar åt att förklara vilka egenskaper som kännetecknar ”de främmande”.

Varför började islam som något främmande?

När profeten Muhammad ﷺ först började kalla människor till tron på en enda Gud i Mecka var det ett budskap som stod i skarp kontrast till den rådande avgudadyrkan och stamkulturen. De första muslimerna var få till antal, ofta förlöjligade, förtryckta och isolerade från sina egna familjer och stammar på grund av sin tro. Trots detta höll de fast vid sanningen, och med tiden – genom Allahs vilja – blev islam en världsomspännande religion. Hadithen förklarar att samma mönster kan upprepas: när fler människor avlägsnar sig från profetens ﷺ ursprungliga sunnah, kommer de som håller fast vid den återigen att framstå som ovanliga eller ”märkliga” i sin samtid – inte för att deras tro är fel, utan för att omgivningen har förändrats.

Vilka är ”de främmande” enligt profeten ﷺ?

I hadithen frågar följeslagarna direkt: ”Och vilka är de, Allahs sändebud?” Svaret profeten ﷺ ger är kärnfullt: ”De som rättar till (tingen) när människorna har blivit korrumperade.” Andra återberättelser med liknande innehåll, bland annat genom Abdullah ibn Mas’ud (radiya Allahu anhu) i samlingarna hos imam Ahmad och Ibn Majah, förtydligar bilden ytterligare.

De som rättar till när människor är korrupta

Enligt denna tolkning, som stöds av klassiska lärde som Ibn al-Qayyim al-Jawziyya, syftar ”de främmande” på människor som aktivt håller fast vid och praktiserar profetens ﷺ sunnah, kallar andra till den, och strävar efter att förbättra sitt samhälle moraliskt och andligt – även när majoriteten gått i en annan riktning. Det handlar alltså inte om isolering för isoleringens skull, utan om en aktiv, positiv roll: att vara en källa till godhet och vägledning mitt i ett samhälle som präglas av moraliskt förfall.

Andra hadither som beskriver de främmande

I ytterligare en återberättelse, dokumenterad av imam al-Tabarani, beskrivs de främmande som ”fromma människor, få till antal bland många som är korrumperade, fler av dem som olyder dem än de som lyder dem.” Denna bild – en liten, uthållig grupp som håller fast vid sanningen trots att de är i minoritet – återkommer genomgående i den klassiska sunnitiska tolkningstraditionen och ses inte som en anledning till förtvivlan, utan som ett löfte om stor belöning för uthållighet.

Lärdomar för muslimer idag

För dagens muslimer, inte minst i länder som Sverige där islam ofta är en minoritetsreligion i ett sekulärt samhälle, kan hadithen om al-ghurabā kännas särskilt relevant. Att praktisera sin tro fullt ut, hålla fast vid bönen, undvika det som är förbjudet och sträva efter goda karaktärsegenskaper kan ibland uppfattas som avvikande i en omgivning som inte delar samma värderingar. Hadithen ger tröst och perspektiv: att vara annorlunda för sanningens skull är inte ett misslyckande, utan tvärtom ett tecken på uppriktighet och en anledning till glädjebud, precis som profeten ﷺ uttryckte det med ordet tūbā.

Samtidigt betonar de klassiska lärde att detta inte är en uppmaning till passivitet eller undandragande från samhället. Tvärtom beskrivs de främmande som aktiva reformatorer – människor som ”rättar till” och bidrar positivt, snarare än att blott isolera sig. Balansen mellan att hålla fast vid sin tro och att vara en konstruktiv del av samhället är ett återkommande tema i den sunnitiska förståelsen av denna hadith.

Sammanfattning

Hadithen om al-ghurabā – ”de främmande” – är en av de mest citerade profetiorna inom sunnitisk islam och återberättas genom flera följeslagare, bland dem Jabir ibn Abdullah och Abu Hurayra (radiya Allahu anhum), med starkt stöd i Sahih Muslim och andra erkända samlingar.

Den beskriver hur islam inledningsvis uppfattades som något främmande, hur den sedan spreds och blev etablerad, och hur den enligt profeten ﷺ på nytt kommer att uppfattas som ovanlig i en tid av utbrett moraliskt förfall. De som då håller fast vid sanningen och aktivt bidrar till att ”rätta till” samhället utlovas glädjebud och stor belöning. För muslimer idag är budskapet både en tröst och en uppmaning: att stå fast vid sin tro, oavsett hur omgivningen ser ut, är i sig ett tecken på styrka och uppriktighet inför Allah.

Källförteckning

• Muslim ibn al-Hajjaj, Sahih Muslim, hadith nr 145 (Kitab al-Iman).
• Ibn Majah, Sunan Ibn Majah, hadith om al-ghurabā via Abdullah ibn Mas’ud.
• al-Tirmidhi, Jami’ al-Tirmidhi, hadithsamling om de främmande.
• Ahmad ibn Hanbal, Musnad Ahmad.
• al-Tabarani, al-Mu’jam al-Kabir.
• al-Nawawi, Sharh Sahih Muslim (hadithkommentar).
• Ibn Rajab al-Hanbali, Kashf al-Kurba fi Wasf Hal Ahl al-Ghurba.
• Ibn al-Qayyim al-Jawziyya, kommentarer om al-ghurabā i tafsir till Surat Hud.
• salat.se