Universums ålder och dess slut i ljuset av Koranen och Sunnah
En genomgång utifrån sunnitisk trosskola (ʿaqīdah), tafsīr och hadith
Inledning
Frågan om himlarnas och jordens uppkomst, universums ålder och dess slutgiltiga öde har alltid stått centralt i den islamiska trosläran. Till skillnad från många andra ämnen är detta ett område där Koranen och den profetiska sunnah ger tydlig vägledning, samtidigt som de klassiska sunnitiska lärde varit ödmjuka inför det som Allah inte uttryckligen har uppenbarat, som exakta tidsangivelser i mänskliga år. Denna artikel sammanställer vad Koranen, autentisk hadith och erkända sunnitiska mufassirūn (Koranuttolkare) som Ibn Kathīr och al-Ṭabarī har sagt om ämnet.
Skapelsens sex perioder
Koranen nämner vid upprepade tillfällen att Allah skapade himlarna och jorden på sex ”ayyām” (سِتَّةِ أَيَّامٍ), ett ord som vanligen översätts ”dagar” men som klassiska lärde som al-Ṭabarī och Ibn Kathīr påpekar inte nödvändigtvis avser dagar om tjugofyra timmar i vår nuvarande mening, eftersom solen och jordens rotation själva är en del av det som skapades under denna process.
إِنَّ رَبَّكُمُ اللَّهُ الَّذِي خَلَقَ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ فِي سِتَّةِ أَيَّامٍ ثُمَّ اسْتَوَىٰ عَلَى الْعَرْشِ
”Er Herre är förvisso Allah, som skapade himlarna och jorden på sex dagar och därefter reste Sig över tronen (al-ʿarsh) på ett sätt som anstår Hans majestät.” — Koranen 7:54 (Sūrat al-Aʿrāf)
En liknande skildring återfinns i Sūrat Fuṣṣilat (41:9–12), där ordningen specificeras ytterligare: jorden skapades på två dagar, därefter placerades bergen och välsignelserna på den under ytterligare två dagar, och slutligen formades de sju himlarna på två dagar, varefter varje himmel gavs sin uppgift. Ibn Kathīr förklarar i sin tafsīr att denna gradvisa skapelseordning visar på Allahs fullständiga visdom (ḥikmah), inte på någon begränsning i Hans förmåga — Han kunde ha skapat allt momentant, men valde en successiv ordning som en lärdom för Sina tjänare om tålamod och eftertanke.
Angående själva startpunkten nämner en hadith som återberättas av Imrān ibn Ḥuṣayn (må Allah vara nöjd med honom) i Ṣaḥīḥ al-Bukhārī att profeten Muhammad ﷺ beskrev hur Allahs tron fanns över vattnet innan himlarna och jorden skapades, och att ”skrivandet” (al-qalam, den föreskrivna ödesboken) redan hade fastställt allt som skulle ske. Detta ger vid handen att vatten och tronen tillhör de allra första delarna av skapelsen, före himlakropparna som vi känner dem.
Hur gammalt är universum enligt sunnitisk islam?
Till skillnad från den moderna kosmologin, som utifrån bakgrundsstrålning och expansionshastighet uppskattar universums ålder till omkring 13,8 miljarder år, ger varken Koranen eller den autentiska sunnah någon exakt numerisk ålder i år. De sunnitiska lärde har historiskt sett avstått från att spekulera i en precis siffra, av flera skäl:
- Ordet ”yawm” (dag) i skapelseberättelsen anses av flera mufassirūn, bland dem Ibn ʿAbbās enligt vissa återberättelser, kunna beteckna en period av obestämd längd snarare än en bokstavlig 24-timmarsdag, särskilt eftersom solen — som mäter våra dagar — själv skapades under processen.
- Koranen betonar syftet och tecknen (āyāt) i skapelsen mer än dess kronologiska mätning; kunskapen om det osedda (al-ghayb), inklusive exakta tidsramar bortom det uppenbarade, tillhör uteslutande Allah.
- Klassiska lärde skiljer mellan att bekräfta att skapelsen skedde i en verklig, ordnad process (vilket är obestridligt i trosläran) och att fastställa en specifik tideräkning för den, vilket saknar direkt skriftligt stöd.
Sammanfattningsvis är den sunnitiska hållningen att man bekräftar (yuʾminu) att Allah är den som initierade skapelsen ur intet (al-ibdāʿ), att processen skedde i sex angivna perioder, och att den exakta längden i år är en fråga som hör till det fördolda. Många samtida lärde ser heller ingen motsättning i att naturvetenskapliga uppskattningar om universums fysiska ålder existerar parallellt med trosläran, så länge det inte hävdas att skapelsen skedde av sig själv utan en Skapare — vilket i sig skulle strida mot grundprincipen om tawḥīd (Allahs enhet i skapandet).
Himlarnas och jordens undergång
Precis som Koranen beskriver skapelsens början, beskriver den även dess slut med stor tydlighet. Den yttersta stunden (al-Sāʿah) kommer att inledas med kosmiska omvälvningar som upplöser den nuvarande ordningen fullständigt.
إِذَا الشَّمْسُ كُوِّرَتْ * وَإِذَا النُّجُومُ انكَدَرَتْ * وَإِذَا الْجِبَالُ سُيِّرَتْ
”När solen sveps samman, och när stjärnorna faller och slocknar, och när bergen sätts i rörelse…” — Koranen 81:1–3 (Sūrat al-Takwīr)
I Sūrat al-Zumar (39:68) nämns att basunen (al-ṣūr) ska blåsas av ängeln Isrāfīl, varvid allt i himlarna och på jorden ska förgås utom den Allah vill undanta, följt av ett andra basunstötande som återuppväcker skapelsen till räkenskapens dag. Ṣaḥīḥ Muslim återberättar via Abū Hurayrah att profeten ﷺ beskrev tidsintervallet mellan de två basunstötarna, samt hur jorden till sist ska förnyas: ”Sedan skall Allah sända ett regn… och människorna skall växa fram (ur jorden) liksom grönsaker växer fram.”
Koranen talar också om att själva himlarna och jorden ska bytas ut mot en annan skapelse:
”Den dag då jorden skall bytas mot en annan jord, och likaså himlarna, och [alla] skall träda fram inför Allah, den Ende, den Alltbetvingande.” — Koranen 14:48 (Sūrat Ibrāhīm)
Ibn Kathīr kommenterar denna vers med att den nuvarande jorden och himlen kommer att omvandlas i sin form — utplattade, utan berg och skrymslen — som en förberedelse för samlingsplatsen (al-ḥashr), där hela mänskligheten ska stå till svars inför Allah. Vidare beskrivs i Sūrat al-Anbiyāʾ (21:104) hur himlen ska ”vikas ihop som ett skriftrulle viks ihop för sina skrivna blad”, en bild som förstärker att detta är en fullständig och avsiktlig nedmontering av den nuvarande kosmiska ordningen, inte ett slumpartat sönderfall.
Den sunnitiska trosläran betonar att denna slutliga upplösning inte är en förintelse utan mening, utan en övergång till räkenskapens dag (Yawm al-Qiyāmah) och därefter till den eviga boningen — paradiset (al-Jannah) eller elden (al-Nār) — enligt vars och ens gärningar. Detta binder samman skapelseberättelsen och eskatologin till en sammanhållen helhet: det som har en avsiktlig början har också ett avsiktligt slut, och båda vittnar om Allahs fullständiga makt och visdom.
Sammanfattning
Sunnitisk islam lär att himlarna och jorden skapades av Allah under sex perioder (ayyām), i en ordning som Koranen och hadith beskriver i detalj, men utan att ange en exakt ålder i mänskliga år — en fråga som tillhör det fördolda (al-ghayb) och som lämnas åt Allahs kunskap. Universums slut skildras lika detaljerat: en kosmisk upplösning inledd av basunstötar, följd av en förnyad skapelse och den slutgiltiga räkenskapen. Denna helhetsbild — från intet till skapelse, och från skapelse till förnyad skapelse — utgör en av grundpelarna i den islamiska trosläran om Allahs enhet, makt och rättvisa.
Källförteckning
- Koranen: Sūrat al-Aʿrāf (7:54), Sūrat Fuṣṣilat (41:9–12), Sūrat Hūd (11:7), Sūrat al-Zumar (39:67–68), Sūrat al-Takwīr (81:1–14), Sūrat Ibrāhīm (14:48), Sūrat al-Anbiyāʾ (21:104).
- Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, hadith om Imrān ibn Ḥuṣayn angående skapelsens första skeden (Kitāb Bad’ al-Khalq).
- Ṣaḥīḥ Muslim, hadith från Abū Hurayrah om basunstötarna och jordens förnyelse (Kitāb al-Fitan).
- Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿAẓīm, kommentarer till Sūrat al-Aʿrāf 7:54, Sūrat Fuṣṣilat 41:9–12 och Sūrat Ibrāhīm 14:48.
- Al-Ṭabarī, Jāmiʿ al-Bayān ʿan Taʾwīl Āy al-Qurʾān, kommentarer till skapelseverserna och begreppet ”ayyām”.
