Ladda ner som PDF
  • Historia, innebörd och verklighet
  • En akademisk översikt utifrån sunnitisk islam
  • Vad muslimen är förpliktigad att göra — och inte göra
  • Baserad på Koranen, Sunnah och de fyra sunnitiska rättsskolorna
  • med klassiska och samtida lärda källor

1. Inledning

Få islamiska begrepp har blivit så omdiskuterade och samtidigt så missförstådda som jihad. I dagligt tal i västvärlden likställs ordet ofta med ’heligt krig’, medan det i den islamiska traditionen rymmer ett betydligt vidare och mer mångfacetterat innehåll. Syftet med denna artikel är att ge en saklig, akademisk översikt över jihadbegreppet så som det förstås inom mainstream sunnitisk islam: dess språkliga ursprung, dess förankring i Koranen och profetens tradition (Sunnah), dess historiska utveckling, dess rättsliga utformning i de fyra sunnitiska rättsskolorna samt dess innebörd för den enskilde muslimen.

Framställningen vilar på primärkällor — Koranen och de kanoniska hadithsamlingarna — samt på klassisk rättsvetenskap (fiqh) och erkänd samtida forskning. Tonvikten ligger på den normativa, lärda traditionen snarare än på de marginella tolkningar som extremistiska rörelser har gjort sig kända för, och som det stora flertalet lärde uttryckligen har förkastat.

2. Begreppet jihad: språkligt ursprung och grundbetydelse

Ordet jihād (جهاد) härleds ur den arabiska roten j-h-d, vars grundbetydelse är att anstränga sig, sträva, kämpa eller uppbåda kraft mot ett motstånd.1 Den fullständiga koraniska formuleringen är ofta al-jihād fī sabīl Allāh — ’strävan i Guds väg’. Termen är alltså vidare än de mer specifika arabiska orden för krig och strid: qitāl (väpnad strid) och ḥarb (krig). All väpnad strid i Guds väg kan utgöra en form av jihad, men långtifrån all jihad är väpnad strid.

Detta framgår redan av Koranens egen språkbruk. I en mekkansk vers uppmanas profeten att ’sträva mot dem med den (Koranen) en stor strävan’ — alltså en intellektuell och förkunnande kamp, inte en militär.2 På andra ställen talas om att sträva ’i Guds väg’ i en allmän, andlig och moralisk mening.3 Begreppets kärna är därmed ansträngning för det goda och mot det onda, i en rad olika former: med hjärtat, med tungan, med handen och, under bestämda villkor, med vapen.

3. Den större och den mindre jihaden

Den klassiska traditionen skiljer ofta mellan den större jihaden (al-jihād al-akbar) och den mindre jihaden (al-jihād al-asghar). Den större avser den inre, andliga och moraliska kampen mot själens lägre drifter och frestelser; den mindre avser den yttre, väpnade kampen under rättsligt reglerade former.

Den välkända utsagan ’Vi har återvänt från den mindre jihaden till den större jihaden’ tillskrivs profeten, men dess berättarkedja bedöms av flertalet hadithgranskare som svag.4 Själva begreppsdistinktionen vilar emellertid på autentiskt material: i en hadith som klassats som tillförlitlig beskrivs den strävande (mujāhid) som ’den som kämpar mot sin egen själ i lydnad för Gud’.5 Tre av de fyra sunnitiska rättsskolorna erkänner uttryckligen denna tudelning, och den utgör en bärande del av den lärda förståelsen av begreppet.6

4. Historisk utveckling

4.1 Den mekkanska perioden (ca 610–622)

Under de tretton åren i Mekka, innan utvandringen, tilläts muslimerna inte att gripa till vapen trots svår förföljelse. Jihad bestod här av tålmodig uthållighet (ṣabr), av förkunnelse och av moralisk fasthet. Koranen uppmanade profeten att inbjuda till tron ’med vishet och vacker förmaning’.7 Den tidiga islamiska jihaden var alltså i grunden icke-våldsam.

4.2 Den medinska perioden och tillåtelsen att strida

Först efter utvandringen (hijra) till Medina år 622, då ett samhälle hade bildats, gavs tillåtelse att strida. Den första uppenbarelse som tillät väpnad strid knyter den uttryckligen till orätten i att muslimerna fördrivits från sina hem.8 Strax därefter kom den vers som anger stridens gräns: man får bekämpa dem som bekämpar en, men man får inte överskrida gränserna eller inleda angrepp.9 De följande slagen — Badr (624), Uhud (625) och Diket (627) — utkämpades i detta defensiva ramverk.10

4.3 De rättfärdiga kaliferna och den klassiska formuleringen

Efter profetens död (632) leddes samfundet av de ’rättfärdigt vägledda’ kaliferna. Det är från denna tid de berömda krigsetiska instruktionerna härstammar — framför allt kalifen Abū Bakrs förmaningar till de utsända härarna, bevarade i Mālik ibn Anas tidiga rättssamling al-Muwattaʾ.11 Under de första två århundradena efter hijra systematiserades reglerna kring krig och mellanstatliga relationer i en egen rättsdisciplin, siyar, som lade grunden för den klassiska läran om jihad.12

5. Jihad i islamisk rättsvetenskap (fiqh)

5.1 De fyra sunnitiska rättsskolorna

Den klassiska sunnitiska rätten utvecklades i fyra erkända rättsskolor (madhāhib): den ḥanafitiska (efter Abū Ḥanīfa, d. 767), den mālikitiska (Mālik ibn Anas, d. 795), den shāfiʿitiska (al-Shāfiʿī, d. 820) och den ḥanbalitiska (Aḥmad ibn Ḥanbal, d. 855).13 Skolorna är överens om huvuddragen men skiljer sig i detaljer kring krigets förutsättningar och genomförande.

En central klassisk fråga gällde stridens egentliga ’orsak’ (ʿilla): var det otron i sig som motiverade strid, eller fienders angrepp? Majoriteten av juristerna — särskilt inom den ḥanafitiska och mālikitiska skolan — höll att grunden var angrepp och fientlighet, inte enbart annan tro. Just därför åtnjuter icke-stridande ett uttryckligt skydd, eftersom de inte deltar i någon aggression.14

5.2 Pliktens natur: farḍ al-kifāya och farḍ al-ʿayn

Rättsvetenskapen skiljer mellan två slag av plikt. En kollektiv plikt (farḍ al-kifāya) åvilar samfundet som helhet och anses uppfylld om ett tillräckligt antal utför den; en individuell plikt (farḍ al-ʿayn) åvilar varje enskild person, såsom de dagliga bönerna.15 Enligt den klassiska läran är militär jihad i normalfallet en kollektiv plikt. Den blir en individuell plikt endast i undantagsfallet att muslimskt territorium direkt angrips och försvar krävs — alltså i ett rent defensivt läge.

5.3 Vem får utlysa väpnad jihad?

En grundläggande klassisk princip är att väpnad jihad fordrar legitim auktoritet. Det är statens överhuvud eller den lagliga ledaren (imām eller walī al-amr) som äger rätten att besluta om och förklara krig; den enskilde får inte föra privat krig på eget bevåg.16 Denna princip är avgörande för att skilja legitim jihad från det självbemyndigande som kännetecknar våldsbejakande grupper.

6. Vad muslimen är skyldig att göra — och inte göra

Frågan om muslimens förpliktelser i fråga om jihad måste besvaras utifrån begreppets fulla bredd. Nedan sammanfattas först det positiva — vad jihad bjuder — och därefter det negativa — vad som uttryckligen förbjuds även under väpnad strid.

6.1 Det muslimen bör eftersträva

  • Den inre jihaden: ständig strävan mot den egna själens lägre drifter, mot frestelse och orättfärdighet — i traditionen den ’större’ jihaden.
  • Den moraliska och samhälleliga jihaden: att påbjuda det goda och förbjuda det onda (al-amr bi-al-maʿrūf), genom kunskap, fostran, välgörenhet och rättvisa.
  • Förkunnelsens jihad: att vittna om tron med vishet och goda argument, inte med tvång.
  • Den defensiva jihaden: att, under legitim auktoritet och inom rättens gränser, försvara samfundet om det angrips.

6.2 Krigets etik: det uttryckligen förbjudna

Skulle väpnad strid bli aktuell binder den islamiska rätten den stridande till en sträng uppförandekod (jus in bello). Kalifen Abū Bakrs tio förmaningar, bevarade i den tidigaste rättslitteraturen, sammanfattar kärnan. De förbjuder bland annat följande:17

  1. Att döda kvinnor, barn eller orkeslösa gamla.
  2. Att döda präster och munkar samt andra som dragit sig undan i tillbedjan.
  3. Att stympa de stupade.
  4. Att begå svek eller bryta ingångna löften och fördrag.
  5. Att fälla fruktbärande träd eller riva bebodda hus i onödan.
  6. Att slakta boskap utöver vad som behövs som föda.
  7. Att stjäla ur krigsbytet eller agera fegt och vanärande.

Dessa regler är inte sentida tillägg utan hör till traditionens äldsta skikt och har i modern tid framhållits som en föregångare till den internationella humanitära rättens skydd för civila och krigsfångar. Koranen påbjuder dessutom rättvisa och godhet mot dem som inte bekämpar muslimerna,18 och bjuder att sluta strida och söka fred så snart motparten gör det.19

6.3 Terror, uppror och egenmäktigt våld

Av det föregående följer att avsiktligt dödande av oskyldiga, terrorhandlingar mot civila och egenmäktigt förklarat ’krig’ inte är jihad i rättslig mening. Sådant våld faller snarare under brottet ḥirāba — väpnat våld som sprider skräck — vilket i den islamiska rätten betraktas som ett av de allvarligaste brotten.20 Att bannlysa andra muslimer som otrogna (takfīr) för att rättfärdiga våld mot dem är likaledes förkastat av den lärda traditionen.

7. Jihad i vår tid: verklighet och missuppfattningar

I den moderna debatten har jihadbegreppet dragits åt två motsatta håll. Å ena sidan har en liten men högljudd extremistisk minoritet hävdat en aggressiv, gränslös tolkning som bryter med den klassiska rättens villkor om orsak, syfte, legitim auktoritet och humanitära regler. Å andra sidan har det stora flertalet lärde — och de ledande institutionerna inom sunnitisk islam — uttryckligen tagit avstånd från sådana tolkningar.

Två tongivande samtida dokument illustrerar denna samsyn. ’Ammanbudskapet’ (2004) slog fast vilka som tillhör islams erkända rättsskolor, fördömde lättvindig bannlysning av andra muslimer och underströk villkoren för giltiga religiösa utlåtanden.21 ’Öppet brev till al-Baghdādī’ (2014), undertecknat av över hundra ledande sunnitiska lärde, vederlade punkt för punkt den s.k. Islamiska statens åberopande av jihad och visade att dess handlingar bröt mot grundläggande regler — frånvaron av legitim auktoritet, dödandet av civila, oskyldiga och fångar samt den egenmäktiga takfīr-praktiken.22

Forskningen har också visat att 1900-talets ideologiska bruk av jihad i hög grad innebar ett brott med den klassiska juridiska traditionen snarare än en trogen fortsättning på den. Där den klassiska rätten band kriget till stränga villkor och lade det i statens hand, gjorde vissa moderna ideologer det till en individuell, gränslös plikt — en utveckling som flertalet lärde avvisar.23

8. Avslutning

Jihad är i sin kärna ett begrepp om strävan i Guds väg — en strävan som i första hand är inre, moralisk och samhällelig, och först i andra hand, under noga avgränsade villkor, väpnad. Den klassiska sunnitiska rätten omger den väpnade jihaden med villkor om legitim orsak, rätt syfte, laglig auktoritet och en sträng krigsetik som skyddar icke-stridande. Den muslim som söker leva efter denna tradition är därmed framför allt skyldig att kämpa mot sitt eget ego, att verka för det goda och rättvisa, och att aldrig vända vapen mot oskyldiga. Det är denna förståelse — inte extremismens — som utgör islams normativa lära om jihad.

Källförteckning

Primärkällor

  • Koranen. Hänvisningar enligt kapitel (sūra) och vers (āya); bl.a. 2:190–193, 8:61, 9:5, 16:125, 22:39–40, 25:52, 29:69, 60:8.
  • Mālik ibn Anas. al-Muwattaʾ, Kitāb al-Jihād.
  • Muslim ibn al-Ḥajjāj. Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-Jihād wa-al-Siyar.
  • al-Tirmidhī. Sunan, Kitāb Faḍāʾil al-Jihād.

Klassiska verk

  • Ibn Manzūr. Lisān al-ʿArab. (Uppslagsordet jahd / juhd.)
  • Ibn Rajab al-Ḥanbalī. Jāmiʿ al-ʿulūm wa-al-ḥikam. Beirut: Muʾassasat al-Risālah, 2001.
  • al-Māwardī. al-Aḥkām al-Sulṭāniyya.

Samtida forskning och dokument

  • Abou El Fadl, Khaled. Rebellion and Violence in Islamic Law. Cambridge University Press, 2001.
  • Hallaq, Wael B. Sharīʿa: Theory, Practice, Transformations. Cambridge University Press, 2009.
  • Jackson, Sherman A. ’Jihad and the Modern World.’ Journal of Islamic Law & Culture 7:1 (2002).
  • Lane, Edward W. Arabic–English Lexicon. London, 1863.
  • Melchert, Christopher. The Formation of the Sunni Schools of Law. Leiden: Brill, 1997.
  • Peters, Rudolph. Jihad in Classical and Modern Islam. Princeton: Markus Wiener, 1996.
  • Watt, W. Montgomery. Muhammad at Mecca (1953) och Muhammad at Medina (1956). Oxford University Press.
  • Ghazi, M. G. ’Examining the Concept of Jihad.’ King’s Student Law Review, 2018.
  • ’The Amman Message.’ Amman, 2004. ammanmessage.com.
  • ’Open Letter to Dr. Ibrahim Awwad al-Badri (al-Baghdadi).’ 2014.
  • ’The Concept and Practice of Jihad in Islam.’ Parameters. US Army War College Press.

— Slut —

Anmärkning: Översättningar av koran- och hadithpassager är sammanfattande återgivningar av innebörden på svenska och utgör inte ordagranna citat ur någon enskild upphovsrättsskyddad översättning. Transkriptionen av arabiska termer följer en förenklad vetenskaplig praxis.

Fotnoter

  • 1 Roten ج-ه-د (j-h-d) i klassiska lexikon såsom Ibn Manzūr, Lisān al-ʿArab, behandlas under uppslagsordet ’jahd / juhd’; se även E. W. Lane, Arabic–English Lexicon (London 1863), bd 2, s. 473.
  • 2 Koranen 25:52. Versen åsyftar strävan genom Koranen och förkunnelse, inte väpnad kamp; den uppenbarades i Mekka före tillåtelsen att strida.
  • 3 Koranen 29:69 och 22:78. Verserna talar om strävan ’i Guds väg’ i bred bemärkelse.
  • 4 Den s.k. traditionen ’Vi har återvänt från den mindre jihaden till den större jihaden’ återges av al-Bayhaqī i al-Zuhd al-kabīr och al-Khatīb al-Baghdādī; dess berättarkedja (isnād) bedöms av flertalet hadithgranskare som svag (ḍaʿīf). Begreppsdistinktionen vilar dock på autentiskt material, se not 5.
  • 5 Profeten Muhammad sägs ha sagt att ’den som strävar (al-mujāhid) är den som strävar mot sin egen själ (nafs) i Guds lydnad’; al-Tirmidhī, Sunan, Kitāb Faḍāʾil al-Jihād, hadith klassad som ṣaḥīḥ. Jfr även Ibn Rajab, Jāmiʿ al-ʿulūm wa-al-ḥikam (Beirut: Muʾassasat al-Risālah, 2001), 1:489.
  • 6 M. G. Ghazi, ’Examining the Concept of Jihad’, King’s Student Law Review (2018), s. 89–90, som redovisar samsynen i shāfiʿī-, ḥanafī- och mālikī-skolorna om indelningen i större och mindre jihad.
  • 7 Koranen 16:125 (Mekka-period): inbjud till Herrens väg med vishet och vacker förmaning.
  • 8 Koranen 22:39–40. Klassiska exegeter (t.ex. al-Tabarī) anger detta som den första uppenbarelse som tillät väpnad strid, och knyter den till det orättfärdiga fördrivandet av muslimerna från Mekka.
  • 9 Koranen 2:190. Versen, ofta kallad ’jihadversen’, anger att striden riktas mot dem som strider mot muslimerna och förbjuder att överskrida gränserna (al-iʿtidāʾ).
  • 10 Om de meckanska och medinska perioderna, se W. Montgomery Watt, Muhammad at Mecca (Oxford 1953) och Muhammad at Medina (Oxford 1956).
  • 11 Mālik ibn Anas, al-Muwattaʾ, Kitāb al-Jihād; berättat via Yaḥyā ibn Saʿīd. Se Sunnah.com, urn 509710.
  • 12 Wael B. Hallaq, Sharīʿa: Theory, Practice, Transformations (Cambridge University Press 2009), kap. om siyar (krigets och de mellanstatliga relationernas rätt).
  • 13 Om de fyra sunnitiska rättsskolornas grundare och deras verk, se Christopher Melchert, The Formation of the Sunni Schools of Law (Leiden: Brill 1997).
  • 14 Sherman A. Jackson, ’Jihad and the Modern World’, Journal of Islamic Law & Culture 7:1 (2002); jfr Khaled Abou El Fadl, Rebellion and Violence in Islamic Law (Cambridge University Press 2001), om majoritetsuppfattningen att stridens grund (ʿilla) är angrepp, inte enbart otro.
  • 15 Klassikern om kategorierna farḍ al-ʿayn och farḍ al-kifāya: al-Māwardī, al-Aḥkām al-Sulṭāniyya; jfr uppslaget ’Farḍ’ i The Encyclopaedia of Islam, 2:a uppl.
  • 16 Att väpnad jihad fordrar legitim auktoritet (imām / walī al-amr) är en utbredd klassisk position; se Rudolph Peters, Jihad in Classical and Modern Islam (Princeton: Markus Wiener 1996), s. 3–5.
  • 17 Mālik, al-Muwattaʾ, Kitāb al-Jihād; jfr Sahih Muslim, Kitāb al-Jihād wa-al-Siyar, kap. om befälhavarens förmaningar. Återgivningen här är en sammanfattning på svenska.
  • 18 Koranen 60:8 påbjuder rättvisa och godhet mot dem som inte bekämpar muslimerna för religionens skull och inte fördriver dem.
  • 19 Koranen 8:61: ’Om de är benägna till fred, var då också du benägen till den.’ Jfr 2:192–193 om stridens upphörande.
  • 20 Brottet ḥirāba (väpnat våld som sprider skräck) behandlas i fiqh-litteraturen utifrån Koranen 5:33–34; terrorhandlingar klassas av samtida lärde som ḥirāba, ej jihad.
  • 21 ’Ammanbudskapet’ (The Amman Message, 2004) och dess tre punkter, antagna av lärde och institutioner inom sunnitisk, shiitisk och ibāḍitisk islam; se ammanmessage.com.
  • 22 ’Open Letter to Dr. Ibrahim Awwad al-Badri (al-Baghdadi)’ (2014), undertecknat av över hundra sunnitiska lärde, som punkt för punkt vederlägger den s.k. Islamiska statens åberopande av jihad.
  • 23 Se diskussionen i ’The Concept and Practice of Jihad in Islam’, Parameters (US Army War College Press), om hur 1900-talets ideologer bröt med den klassiska juridiska traditionen.