En sömnlös man som inte låter någon sova
Hans berättelse är en tämligen förbryllande. Han var muslimernas dödsfiende i slaget vid Uhud och fienderna till Islams dödsfiende i de resterande muslimska slagen.
Jag vet inte var jag ska börja och vad jag ska börja med. Han själv trodde knappast att hans liv verkligen hade börjat förrän den dag han skakade hand med Profeten som ett tecken på sin trohet. Om han hade kunnat utesluta alla åren, till och med dagarna som föregick den dagen, skulle han inte ha tvekat en sekund.
Låt oss då börja med den del av hans liv som han älskade mest. Låt oss börja från det ärorika ögonblick då hans hjärta berördes av Allah och hans ande välsignades av den Mest Barmhärtige. Därigenom flödade det över av hängivenhet till Hans religion, Hans Profet och till ett minnesvärt martyrskap på sanningens väg. Detta martyrskap gjorde det möjligt för honom att utplåna bördorna av hans förespråkande av falskhet i det förflutna.
En dag satt han ensam i djup tanke kring den nya religion som vann styrka och mark för varje dag. Han önskade att Allah, den Allvetande om det dolda och osedda, skulle vägleda honom på den rätta vägen. Hans välsignade hjärta återupplivades av den glada tidingens visshet. Därför sade han till sig själv: ’Vid Allah, det är nu kristallklart. Denne man är verkligen en Profet — så hur länge ska jag dröja? Vid Allah, jag ska gå och underkasta mig Islam.’
Låt oss nu höra honom (må Allah vara nöjd med honom) berätta om sitt välsignade besök hos Profeten frid vare över honom och sin resa från Makkah till Al-Madiinah för att ansluta sig till de troendes led: Jag hoppades finna ett sällskap och stötte på Othman Ibn Talhah, och när jag berättade om min avsikt, gick han med på att följa mig. Vi reste strax innan gryningen och när vi nådde slätten, stötte vi på ’Amr Ibn Al-’Aas.
Efter att vi hälsat på varandra frågade han oss om vår destination, och när vi berättade det, visade det sig att han själv var på väg till samma plats för att underkasta sig Islam. Vi tre anlände till Al-Madiinah den första dagen av Safar under det åttonde året. Så snart jag fick syn på Profeten sade jag: ’Fred vare med Profeten’, varvid han hälsade mig med ett strålande ansikte. Omedelbart underkastade jag mig Islam och vittnade om sanningen. Slutligen sade Profeten frid vare över honom: ’Jag visste att du har ett öppet sinne och bad om att det skulle leda dig till trygghet.’ Jag gav Profeten min trohetslöfte och bad honom sedan: ’Be Allah om förlåtelse för mig för alla oförrätter jag begått för att hindra människor från Allahs väg.’ Profeten sade: ’Islam utplånar alla oförrätter som begåtts innan det.’ Ändå vädjade jag till honom: ’Be för mig.’ Slutligen åkallade han Allah: ’O Allah, förlåt Khaalid för alla oförrätter han begick innan han omfamnade Islam.’ Sedan trädde ’Amr Ibn Al-’Aas och Othman Ibn Talhah fram och underkastade sig Islam och gav sin trohetslöfte till Profeten.
Lägg märke till dessa ord: ’Be Allah om förlåtelse för mig för alla oförrätter jag begått i det förflutna för att hindra människor från Allahs väg.’ Den som har förmågan och insikten att läsa mellan raderna finner den sanna innebörden av dessa ord av Khaalid, som blev Allahs svärd och Islams hjälte. När vi stöter på olika händelser under loppet av hans livsberättelse är dessa ord vår nyckel till förståelse och tolkning.
För tillfället, låt oss följa Khaalid, som just omfamnat Islam, och bevittna Quraishs store krigare som alltid haft ledarremsarna i sina händer. Låt oss se den subtilaste av araberna inom konsten att anfalla och retirera när han vände ryggen på sina förfäders avgudar och sitt folks ära och välkomnade, tillsammans med Profeten och muslimerna, tillkomsten av en ny värld som Allah hade bestämt att resa under Muhammads standar och monoteismens slagord.
Låt oss höra den muslimske Khaalids imponerande berättelse. Minns ni berättelsen om de tre martyrerna vid slaget vid Mu’tah? Det var Zaid Ibn Haarithah, Ja’far Ibn Abi Talib och ’Abd Allah Ibn Rawaahah. De var hjältarna vid slaget vid Mu’tah i Syrien, i vilket romarna mobiliserade 200 000 krigare. Icke desto mindre uppnådde muslimerna en enastående seger.
Minns ni de ärorika, sorgfyllda ord med vilka Profeten tillkännagav de sorgliga nyheterna om de tre befälhavarnas död? ’Zaid Ibn Haarithah tog standaret och stred med det tills han dog som martyr; sedan tog Ja’far det och stred och höll fast vid det tills han vann martyrskap; och slutligen grep ’Abd Allah Ibn Rawaahah det och höll det fast tills han vann martyrskap.’
Detta är endast en del av Profetens tal, som jag skrivit tidigare, men nu finner jag det lämpligt att skriva resten av berättelsen: ’Sedan greps det av ett av Allahs svärd och han stred tills han uppnådde seger.’
Vem var den hjälten? Det var Khaalid Ibn Al-Waliid, som kastade sig in på slagfältet som om han vore en vanlig soldat under de tre befälhavare som Profeten utsett. Den förste befälhavaren var Zaid Ibn Haarithah, den andre var Ja’far Ibn Abi Talib och den tredje var ’Abd Allah Ibn Rawaahah. De vann martyrskap i samma ordning på det grymma slagfältet.
Efter att den siste befälhavaren vunnit martyrskap tog Thaabit Ibn Aqram standaret med sin högra hand och höjde det högt mitt bland den muslimska armén. Hans avsikt var att förhindra eventuell förvirring inom leden. Thaabit bar sedan standaret och skyndade mot Khaalid Ibn Al-Waliid och sade: ’Ta standaret, Abu Sulaimaan.’ Khaalid ansåg att han inte förtjänade att ta det, eftersom han nyligen omfamnat Islam. Han hade ingen rätt att anföra en armé som inkluderade Ansaar och Muhaajiruun som föregått honom i att omfamna Islam.
Dessa egenskaper av värdighet, blygsamhet och tacksamhet passade väl Khaalids värdighet. Han sade: ’Jag vågar inte bära det. Fortsätt, bär det, ty du förtjänar det bättre än jag. Dels är du äldre. Dels bevittnade du slaget vid Badr.’ Thaabit svarade: ’Kom igen, ta det, du känner stridens konst mycket bättre än jag. Vid Allah, jag tog det bara för att ge det till dig.’ Sedan vände han sig till muslimerna och frågade: ’Röstar ni för Khaalids befäl?’ De svarade genast: ’Ja, det gör vi!’
Vid det ögonblicket besteg den store krigaren sin häst och sköt fram standaret med sin högra hand som om han knackade på stängda dörrar som stått stängda alltför länge och vars tid äntligen kommit att slås vid öppen. Denna handling skulle leda hjälten på en lång men framkomlig väg på vilken han skulle rida under Profetens levnad och efter hans död tills ödet förde hans snille till sitt oundvikliga slut.
Även om Khaalid ledde arméns befäl, kunde knappast någon militär skicklighet ändra det redan bestämda utfallet av striden — att förvandla ett nederlag till seger eller seger till nederlag. Det enda en genial man kunde lyckas med var att förhindra ytterligare förluster i den muslimska armén och avsluta striden med resten av armén intakt. Ibland måste en stor befälhavare ta till en sådan förebyggande reträttåtgärd som förhindrar tillintetgörandet av resten av hans slagstyrka på slagfältet. En sådan reträtt var dock potentiellt omöjlig, men om ordspråket ’Inget hindrar ett orädd hjärta’ stämmer, fanns det ingen modigare och genialare man än Khaalid.
Omedelbart kastade Allahs Svärd sig in på det vidsträckta slagfältet. Hans ögon var vassa som en höks. Hans hjärna arbetade snabbt och vägde alla möjligheter. Medan den hårda striden rasade delade Khaalid snabbt sin armé i grupper med specifika uppgifter. Med sin otroliga skicklighet och enastående list öppnade han ett brett utrymme inom den romerska armén genom vilket hela den muslimska armén drog sig tillbaka oskadd. Denna räddning i sista stund tillskrevs en muslimsk hjältes snille. I detta slag gav Profeten Khaalid det stora hedersbetygelsen ’Allahs Svärd’.
Kort därefter bröt Quraish sitt fördrag med Profeten frid vare över honom och muslimerna marscherade under Khaalids ledning för att erövra Makkah. Profeten tilldelade Khaalid Ibn Al-Waliid befälet över arméns högra flank.
Khaalid intog Makkah som en av den muslimska arméns och nationens befälhavare. Han erinrade sig sin ungdom när han galoperade över dess slätter och berg som en av avgudadyrkarnas arméns befälhavare. Khaalid stod där och mindes sina barndomsdagar då han lekte på dess underbara betesmarker och sina ungdomsminnen av dess vilda nöjen. Dessa minnen från förflutna vägde tungt på honom och han fylldes av ånger över sitt förspillda liv i vilket han dyrkat livlösa och hjälplösa avgudar. Men innan han hann bita sig i fingerspetsarna av ånger, överväldigades han av storheten och trollkraften i den scen av det härliga ljus som närmade sig Makkah och sopade bort allt som föregick det. Den häpnadsväckande synen av de svaga och förtryckta människorna, på vars kroppar märkena av tortyr och fasa fortfarande syntes, var magnifik när de återvände till det land de obilligtvis drivits ut ifrån. Denna gång återvände de till häst under Islams fladdrade standar. Deras viskningar i Daar Al-Arqams hus igår hade idag förvandlats till höga och ärorika rop av ’Allahu akbar (Allah är den Störste)’ som skakade Makkah och det segerrika ropet ’Det finns ingen gud utom Allah’, med vilket hela universum tycktes fira en festdag.
Hur kom detta mirakel till stånd? Vad är förklaringen till vad som hänt? Helt enkelt fanns det ingen logisk eller rationell förklaring överhuvudtaget, utan endast kraften i den vers som de segerrika marscherande soldaterna upprepade med sina ’Det finns ingen gud utom Allah’ och ’Allahu akbar’ när de med glädje betraktade varandra och sade: ’(Det är) ett löfte av Allah, och Allah sviker inte Sitt löfte’ (30:6).
Sedan höjde Khaalid sitt huvud och bevittnade i vördnad, glädje och tillfredsställelse hur Islams standar fladdrade vid horisonten. Han sade till sig själv: ’Sannerligen, det är ett löfte av Allah och Allah sviker inte Sitt löfte.’ Sedan böjde han sitt huvud i tacksamhet och tack till Allah för den välsignelse som lett honom till Islam och gjort honom till en av dem som skulle föra Islam in i Makkah snarare än en av dem som denna erövring skulle driva till att underkasta sig Islam.
Khaalid var alltid nära Profeten. Han ägnade sina utmärkta förmågor åt tjänsten för den religion han fast trodde på och vigde sitt liv åt. Efter att den ärorike Profeten dött och Abu Bakr blivit kalif, höljde den slugaste och svekfulle cyklonen av dem som avsföll från Islam den nya religionen i sitt bedövande dån och förödande utbrott. Abu Bakr valde snabbt slagfältets hjälte och stundets man, nämligen Abu Sulaimaan, Allahs Svärd, Khaalid Ibn Al-Waliid. Det är sant att Abu Bakr själv ledde den första armén som stred mot avfällingarna; icke desto mindre sparade han Khaalid till den avgörande dagen, och Khaalid var verkligen hjärnan och den inspirerade hjälten i den sista avgörande striden som ansågs vara den farligaste av alla avfällningsstriderna.
När de avfällande arméerna vidtog åtgärder för att fullända sin stora konspiration, insisterade den store kalifen Abu Bakr på att leda den muslimska armén. Följeslagarnas ledare försökte desperatt övertyga honom om att inte göra det, men hans beslut var orubbligt. Kanske menade han att ge den sak för vilken han mobiliserade och samlade denna armé en särskild vikt, färgad av helighet. Han kunde inte uppnå sitt syfte annat än genom sitt faktiska deltagande i den dödliga striden och sitt direkta befäl av en del av eller alla muslimska trupper. Det var en strid mellan trons kraft mot avfallningens och mörkets kraft.
Avfällingsutbrottet utgjorde allvarliga hot, trots att det till en början startade som ett oavsiktligt lydnadsbrott. Snart grep opportunisterna och Islams illvilliga fiender, vare sig från de arabiska stammarna eller från de gränsområden där romarnas och persernas makt lurade, sin sista chans att hindra Islams svepande flod. Därför anstiftade de uppror och kaos bakom kulisserna.
Tyvärr flödade upproret som en elektrisk ström genom de arabiska stammarna, som Asad, Ghatfaan, ’Abs, Tii, Dhubyaan, sedan Bani ’Aamar, Hawaazin, Sulaim och Bani Tamiim. Knappast hade skärmytslingarna börjat med begränsade antal soldater innan de förstärktes med enorma arméer, ofta av tusentals krigare. Folket i Bahrain, Oman och Al-Mahrah svarade på denna hemska konspiration.
Plötsligt stod Islam inför ett farligt predikament och avfällingsfiendens omringade de troende. Men Abu Bakr var beredd på dem. Han mobiliserade de muslimska arméerna och marscherade dit de arméerna av Bani ’Abs, Bani Murah och Bani Dhubyaan hade samlats.
Striden startade och pågick länge innan muslimerna uppnådde en stor seger. Knappt hade den segerrike muslimska armén nått Al-Madiinah innan kalifen sände den på ytterligare ett fälttåg. Nyheter spreds att avfällingarnas arméer ökade i antal och vapen för varje timme.
Abu Bakr marscherade i spetsen för den andra armén, men denna gång tappade de framstående följeslagarna tålamodet och höll fast vid sin uppfattning att kalifen borde stanna i Al-Madiinah. Följaktligen ställde sig Imam ’Aliy i Abu Bakrs väg när han marscherade i spetsen för armén, grep tygeln till hans kamelsto och frågade: ’Vart, Profetens kalif? Jag ska säga dig samma ord som Profeten sade till dig i slaget vid Uhud: Slida ditt svärd, Abu Bakr, och utsätt oss inte för en sådan tragisk förlust i denna kritiska tid.’ Kalifen var tvungen att rätta sig efter denna enighet. Därför delade han armén i elva divisioner och tilldelade var och en en specifik roll. Khaalid Ibn Al-Waliid skulle vara befälhavare över en stor division. När kalifen gav varje befälhavare sitt standar, vände han sig till Khaalid och sade: ’Jag hörde Profeten säga: ”Khaalid är verkligen en utmärkt tjänare av Allah och en broder av samma stam. Han är ett av Allahs svärd draget mot de otrogna och hycklarna.”’
Khaalid och hans armé stred ett slag efter ett annat och uppnådde en seger efter en annan tills de nådde den avgörande striden.
Det var i slaget vid Al-Yamaamah som Bani Haniifah och deras allierade från de arabiska stammarna organiserade en av de farligaste arméerna av avfällingen, ledd av Musailamah Lögnaren. Ett antal muslimska styrkor försökte besegra Musaiamahs armé men misslyckades. Slutligen befallde kalifen Khaalid att marschera dit Bani Haniifah befann sig.
Knappt hade Musailamah hört att Khaalid var på väg att strida mot honom innan han omorganiserade sin armé och förvandlade den till en förödande och hemsk fiendemaskin. De båda arméerna möttes i hård strid. När man läser Profetens frid vare över honom historia griper en förbryllande häpnad tag i en, ty man finner sig bevittna ett slag som liknar våra moderna slag i grymhet och fasa, dock avviker det vad gäller vapen och taktik.
Khaalids armé stannade vid en sanddyn som dominerade Al-Yamaamah. Samtidigt marscherade Musailamah högmodigt och med stor kraft, följd av ändlösa vågor av sina soldater. Khaalid tilldelade brigaderna och standaret till befälhavarna i sin armé. När de båda arméerna sammanstötte i ett fruktansvärt, storskaligt och förödande krig föll de muslimska martyrerna en efter en som rosor i en trädgård som en envis storm blåste på! Omedelbart insåg Khaalid att fienden var nära att vinna striden, varför han galopperade upp på en nära kulle och spanade ut över slagfältet. Han insåg att hans soldaters moral höll på att vika under trycket från Musaiamahs arméers blixtkrig.
Omedelbart beslöt han att utlösa en ny känsla av ansvar inom den muslimska armén, varför han kallade samman flankerna och omorganiserade deras positioner på slagfältet. Han ropade segerrikt: ’Strid tillsammans i era egna grupper och låt oss se vem som ska övervinna den andre och vinna fältet.’ De lydde alla och omorganiserade sig i sina egna grupper. Sålunda stred Muhaajiruun under sitt standar, Ansaar stred under sitt, och varje grupp stred under sitt standar. Det blev tämligen lätt att avgöra varifrån bristerna kom. Som ett resultat fylldes muslimerna av entusiasm, fasthet och beslutsamhet.
Då och då var Khaalid noga med att ropa ut ’Allahu akbar’ och ’Det finns ingen gud utom Allah.’ Han befallde sin armé på ett sätt som förvandlade männens svärd till en oundviklig seger som ingen kunde undkomma. Det var slående att den muslimska armén på bara några minuter vände upp och ned på Musaiamahs armé. Musaiamahs soldater föll i tiotusentals och tusenden som flugor som kvävdes av det dödliga besprutningsmedlets gift. Khaalid befallde sina soldater med en sorts entusiasm som flödade in i dem som en elektrisk ström. Detta var en manifestation av hans slående snille. Detta var det
sätt på vilket apostasyns mest avgörande och häftiga slag fördes. Till slut sköts Musailamah ihjäl och hans mäns kroppar låg spridda på slagfältet. Slutligen begravdes lögnaren och bedrägarens standar för alltid.
När den goda nyheten nådde honom förrättade kalifen tacksägelsebön till Allah den Store och den Höge för att Ha skänkt seger genom denne hjältes händer.
Abu Bakr hade tillräcklig insikt och klarsyn för att inse faran med de onda krafter som lurade vid gränserna och hotade Islams och muslimernas lovande framtid. Dessa onda krafter var perserna i Irak och romarna i Syrien. Dessa två avsmalnande imperier som envist höll fast vid de förvrängda kvarlevorna av sin svunna ära inte bara plågade folket i Irak och Syrien med fruktansvärd tortyr, utan manipulerade dem också. Trots att majoriteten av befolkningarna var araber, hetsade de dem att strida mot muslimska araber som bar den nya religionens standar, vilken sökte riva ned den gamla världens kvarlevor och utrota det förfall och den korruption den var genomdränkt av. Den store och välsignade kalifen sände sina order till Khaalid att marschera mot Irak, och hjälten gjorde så.
Jag önskar att jag gavs mer utrymme att i detalj följa förloppet av hans magnifika seger.
Vid ankomsten till Irak var det första Khaalid gjorde att sända meddelanden till varje guvernör och ställföreträdare som styrde Iraks provinser och städer i kejsarens namn. Dessa meddelanden löd: I Allahs, den Mest Välgörandes, den Mest Barmhärtiges namn. Khaalid Ibn Al-Waliid sänder detta meddelande till Persiens satraper. Fred vare med den som följer vägledningen. Lov och pris tillkommer Allah som skingrat er makt och omintetgjort era bedrägliga planer. Å ena sidan är den som förrättar våra böner med ansiktet riktat mot vår Qiblah mot det Heliga Moskén i Makkah och äter av våra slaktade djur en muslim. Han har samma rättigheter och skyldigheter som vi. Å andra sidan, om ni inte vill omfamna Islam, skicka då jizyah (skatt som tas ut av icke-muslimer under en muslimsk regerings skydd) så snart ni mottagit mitt meddelande, och jag ger er mitt ord att jag ska respektera och hedra detta förbund. Men om ni inte godtar något av valen, ska jag vid Allah sända till er folk som längtar efter döden lika mycket som ni längtar efter livet.
Khaalids spejare, som han placerat överallt, varnade honom om storheten hos de arméer som Persiens befälhavare i Irak organiserat. Som vanligt slösade inte Khaalid mycket tid. Därför kastade han sina soldater mot misstrons falskhet för att ödelägga den.
Segern följde honom vart han gick, från Al-Ubullah till As-Sadiir, An-Najaf, Al-Hiirah, Al-Anbaar sedan Al-Kaadhimiyah. Det var en segerprocession efter en annan. De glada tidingarna om Khaalids ankomst blåste som en frisk bris vart han än gick för att inleda Islam. De svaga och förtryckta folken fann skydd i den nya religion som frälste dem från persernas ockupation och förtryck.
Det var imponerande att Khaalids första order till sina trupper var: ’Attackera eller skada inte bönderna. Låt dem arbeta i fred om de inte anfaller er. Endast då tillåter jag er att försvara er.’
Han marscherade vidare med sin segerrike armé, sopade undan sina fiender och skar genom deras led som en kniv genom smöret. Aazaanen ekade överallt. Jag undrar om det nådde romarna i Syrien? Insåg de att ropen av ’Allah är den Störste’ signalerade slutet på deras förfallande civilisationer? Sannerligen, de måste ha hört. Faktum är att Aazaanen kastade skräck i dem, men i ett desperat försök att återfå skuggan av sitt imperium beslöt de hänsynslöst att utkämpa ett slag av förtvivlan och fördärv.
Abu Bakr As-siddiiq mobiliserade sina arméer och valde en grupp av sina framstående befälhavare såsom Abu ’Ubaidah Ibn Al-Jarraah, ’Amr Ibn Al-’Aas, Yaziid Ibn Abi Sufyaan och Mu’aawiyah Ibn Abi Sufyaan för att leda dem.
När den romerske kejsaren fick nyheten om mobiliseringen av dessa arméer, rådde han sina ministrar och befälhavare att sluta fred med muslimerna för att undvika ett oundvikligt nederlag. Men hans ministrar och befälhavare insisterade på att strida och hävdade: ’Vid vår Herre, vi ska få Abu Bakrs hår att resa sig innan hans hästar föder avkomma i vårt land.’ Följaktligen mobiliserade de en armé beräknad till 240 000 krigare.
De muslimska befälhavarna sände dessa skrämmande nyheter till Abu Bakr, som lovade: ’Vid Allah, jag ska befria dem från deras tvivel genom Khaalid.’ Sålunda befalldes avkylningsmedlet mot deras onda förslag om uppror, aggression och otro, nämligen Khaalid Ibn Al-Waliid, att bege sig på ett fälttåg till Syrien, där han skulle befäla de muslimska arméerna.
Khaalid handlade omedelbart på sina order och lämnade Irak under Al-Muthannaa Ibn Haarithahs tillsyn och marscherade med sina trupper tills de nådde de muslimska huvudkvarteret i Syrien. Hans snille möjliggjorde för honom att organisera de muslimska arméerna och samordna deras olika positioner på nolltid. Strax innan kriget bröt ut tilltalade han sina krigare efter att ha prisat och tackat Allah, sägande: ’Detta är Allahs dag. På denna dag får vi inte ge vika för stolthet och inte låta orättvisa härska. Jag råder er att rena er jihad och era gärningar för Allah. Låt oss turas om i befälet. Låt var och en av oss ta över befälet under en dag.’
’Detta är Allahs dag.’ Vilket underbart inledning! ’Vi får inte ge vika för stolthet och inte låta orättvisa härska.’ Denna mening är ännu vackrare, mer adekvat och häpnadsväckande. Å ena sidan var den store ledaren inte utan självförnekelse och klokskap, ty trots att kalifen hade tilldelat honom befälet över armén ville han inte ge Satan en chans att viska i sina soldaters bröst. Därför lämnade han sitt absoluta grepp om armén till varje soldat i leden, även om han redan var befälhavaren. Sålunda roterade arméns befäl från dag till dag.
Den enorma och väluttrustade romerska armén var verkligt skrämmande. Å andra sidan insåg den romerske befälhavaren att tiden talade för muslimerna, ty de var givna till utdragna slag som skulle garantera deras seger. Därför beslöt han att mobilisera alla sina trupper för ett snabbt slag för att en gång för alla göra slut på araberna.
Utan tvekan grep fruktan och ångest de modiga muslimerna den dagen, men i sådana situationer tog de alltid sin tillflykt till sin tro, i vilken de fann hopp och seger. Trots den romerska arméns styrka hade den erfarne Abu Bakr fast tro på Khaalids förmågor; därför sade han: ’Khaalid är mannen för det. Vid Allah, jag ska befria dem från deras tvivel med Khaalid.’
Låt romarna parera sina skrämmande, enorma styrkor, ty muslimerna hade botemedlet. Ibn Al-Waliid mobiliserade och samlade sin armé och delade den sedan i brigader. Han lade upp en ny anfalls- och försvarsplan som höll sig till den romerska krigsstrategin och taktiken som han kände väl från sin tidigare erfarenhet med perserna. Han var beredd på alla möjligheter. Nog för att det var märkligt, men striden rasade exakt som han föreställt sig det, steg för steg och ett slag efter ett annat. Om han faktiskt hade räknat antalet svärdshugg, hade han inte varit mycket mer exakt. Innan de två arméerna sammanstötte var han orolig för möjligheten att några av soldaterna, särskilt de som nyligen omfamnat Islam, kanske skulle fly när de såg den skrämmande och enorma romerska armén.
Khaalid trodde att segerns och fasthetens snille var ett och detsamma. Han trodde att den muslimska armén inte hade råd att förlora ens en av sina soldater, ty det var nog för att sprida skadlig panik och kaos inom armén — något som till och med hela den romerska armén inte hade lyckats med. Följaktligen var han ytterst hård mot den som övergav sin post och sitt vapen och flydde. I slaget vid Yarmuuk i synnerhet, och efteråt, intog hans trupper sina positioner. Han kallade de muslimska kvinnorna och, för första gången, gav dem svärd. Han befallde dem att stå vid ryttarnas bakre linje för att ’döda var och en som flyr.’ Det var en mästersinnes magiska touch.
Strax innan striden bröt ut bad den romerske befälhavaren Khaalid att visa sig, ty han ville ha några ord med honom. Khaalid red mot honom och sedan galoperade de bägge till området som skilde de två arméerna åt. Mahan, den romerske befälhavaren, tilltalade Khaalid sägande: ’Vi vet att ingenting annat än utmattning och hunger fick er att lämna ert land och ge er ut på detta fälttåg. Om ni vill, ska vi ge tio dinarer, kläder och mat till var och en av er, på ett villkor, att ni återvänder till ert land och nästa år gör vi detsamma.’
Khaalid skar tänderna, provocerad av hans flagranta brist på vett, men han behärskade sig och svarade med självförtroende: ’Vi lämnade inte vårt land av hunger som ni sade, utan vi hörde att romarblod är mycket läckert och välsmakande, varför vi bestämde oss för att släcka vår törst med det.’
Snabbt red hjälten tillbaka till sina arméers led och höjde det muslimska standaret till sin arms fulla längd och lanserade sedan attacken. Allahu akbar. Låt Paradisets bris blåsa!
Genast var hans armé som en missil när den störtade in på slagfältet. De möttes i en extraordinär, monströs och dödlig strid. Romarna störtade in på slagfältet med ett enormt antal, men de fann att deras fiender inte var ett lätt byte. Det självuppoffring och den fasthet muslimerna uppvisade den dagen var imponerande.
För det första störtade en av de muslimska soldaterna till Abu ’Ubaidah Ibn Al-Jarraah (må Allah vara nöjd med honom) under striden och sade: ’Jag har bestämt mig för martyrskap. Vill du att jag tar ett meddelande till Profeten frid vare över honom när jag möter honom?’ Abu ’Ubaidah svarade: ’Ja, berätta för honom att vi har sannerligen funnit att vad vår Herre lovat oss är sant.’ Omedelbart störtade mannen som en pil in i slagfältets fasor. Han längtade efter döden; därför stred han häftigt med ett svärd medan tusentals svärd stacks in i honom tills han vann martyrskap.
För det andra, Ikramah Ibn Abu Jahl — ja, han var son till den beryktade Abu Jahl. Han ropade till muslimerna när romarna dödade envar som kom inom räckhåll för deras svärd och sade: ’Jag stred mot Profeten innan Allah ledde mig till Islam, hur kan jag möjligtvis vara rädd för att strida mot Allahs fiende efter att jag underkastat mig Islam?’
Sedan ropade han: ’Vem ger mig dödseden?’ En grupp muslimer gav honom dödseden. Sedan bröt de igenom fiendens led. De föredrog martyrskap framför seger. Allah accepterade den handel de ingått genom sin ed och de vann martyrskap.
För det tredje var andra muslimer svårt sårade och vatten fördes fram så att de kanske kunde släcka sin törst, men när det erbjöds den förste pekade han på sin bror som låg bredvid honom mer allvarligt sårad och mer törstig. Åter, när denne bror erbjöds vatten, pekade han i sin tur på sin bror. Slutligen dog de flesta av dem törstiga efter att ha uppvisat ett otroligt exempel på självförnekelse och självuppoffring. Sannerligen bevittnade slaget vid Al-Yarmuuk enastående och oöverträffade fall av självuppoffring.
Bland dessa slående mästerverk av självuppoffring uppvisade av muslimernas bestämda vilja var den extraordinära bilden av Khaalid Ibn Al-Waliid i spetsen för bara 100 soldater som kastade sig mot 40 000 romare. Khaalid ropade ständigt till sina 100 soldater: ’Vid Allah, romarna verkar ha förlorat sitt tålamod och mod, varför jag ber Allah att låta er ha övertaget över dem.’
Hur kunde 100 soldater ha övertaget över 40 000? Det är sannerligen otroligt! Men var inte dessa 100 soldaters hjärtan fyllda av tro på Allah den Högste, den Store? Var de inte fyllda av tro på Hans pålitlige och ärlige Profet frid vare över honom? Var de inte fyllda av tro på den sak som representerar den mest ihärdiga vitala frågan i livet? Denna sak representerar fromhet och rättfärdighet. Och var inte deras kalif Abu Bakr As-siddiiq (må Allah vara nöjd med honom) den man som, medan hans fanor restes ovanför hela världen, satt där i Al-Madiinah, den nya världens nya huvudstad, och mjölkade med sina egna händer änkornas tackor och knådade med sina egna händer föräldralösas bröd? Var inte deras befälhavare Khaalid Ibn Al-Waliid botemedlet mot tyrannins, arrogansens, förtryckets och kränkningens tvivel? Var inte Allahs Svärd draget mot bakåtsträvandets, förfallets och otrons krafter? Var inte alla dessa bilder en skildring av sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen?
Låt segerns bris blåsa! Låt den blåsa stark, mäktig och segerrik!
Khaalids snille imponerade så mycket på de romerska officerarna och befälhavarna att Jerjah, en romersk befälhavare, bad Khaalid att visa sig under en paus i striderna. När de möttes frågade den romerske befälhavaren honom: ’Khaalid, berätta sanningen och ljug inte, ty den frie mannen ljuger inte. Sände Allah ned ett himmelssvärd till din Profet och han gav det till dig, så att det ger dig möjlighet att döda envar som kommer inom dess räckvidd?’ Khaalid svarade: ’Nej.’ Mannen utbrast: ’Varför kallar de dig då Allahs Svärd?’ Khaalid förklarade: ’Allah sände Sin Profet till oss. Några av oss trodde på honom och andra trodde inte. Jag var bland de otroende tills Allah ledde mitt hjärta till Islam och till Sin Profet frid vare över honom och jag gav honom min trohet. Därför åkallade Profeten Allah för mig och sade: ”Du är Allahs Svärd.”’ Den romerske befälhavaren frågade: ’Vad bjuder ni in folk till?’ Khaalid svarade: ’Vi bjuder in folk till monoteism och till Islam.’ Han frågade: ’Har den som underkastar sig Islam samma belöning som du?’ Khaalid svarade: ’Ja, och till och med bättre.’ Jerjah utbrast: ’Hur det, när du omfamnade Islam före honom?’
Khaalid svarade: ’Vi levde med Profeten och såg med egna ögon hans tecken och mirakel. Nu var envar som haft chansen att se vad vi såg och höra vad vi hörde förväntad att underkasta sig Islam förr eller senare. Vad gäller dig som inte såg eller hörde honom — om du trots detta tror på honom och på det osedda, kommer du att finna bättre och större belöning om du renar ditt samvete och dina avsikter till Allah.’
Den romerske befälhavaren utbrast när han drev sin häst närmare Khaalid och ställde sig bredvid honom: ’Snälla, Khaalid, lär mig Islam!’ Han underkastade sig Islam och förrättade två rak’ahs. Snart bröt striden ut igen och ännu en gång stred den romerske Jerjah, men denna gång på den muslimska sidan tills han vann martyrskap.
Låt oss nu noggrant bevittna hur mänsklig storhet manifesterades i en av sina mest anmärkningsvärda scener. Den första versionen som berättades av historikern sade att medan Khaalid befällde den muslimska armén i detta blodiga och avgörande krig och ryckte segern ur romarnas klor med beundransvärda mästerdrag, sände den nye kalifen, Omar Ibn Al-Khattaab, de troendes befälhavare, ett meddelande till honom i vilket han hälsade den muslimska armén och tillkännagav de sorgliga nyheterna om Abu Bakrs död (må Allah vara nöjd med honom). Sedan befallde han Khaalid att överlämna sitt befäl till Abu ’Ubaidah Ibn Al-Jarraah. Khaalid läste meddelandet och åkallade Allah att ha barmhärtighet med Abu Bakr och skänka Omar Sin vägledning. Sedan beordrade han strängt budbäraren att inte berätta för någon om meddelandets innehåll och att inte lämna sin plats eller kommunicera med någon.
Sedan återupptog Khaalid sitt befäl av striden och hemlighöll nyheten om Abu Bakrs död och Omars order tills de uppnått seger. Slutligen kom segerns stund och romarna besegrades.
Först då närmade sig hjälten Abu ’Ubaidah och hälsade honom. Inledningsvis trodde Abu ’Ubaidah att han skämtade, men han insåg snart hur allvarlig och sann denna nyhet var. Omedelbart kysste han Khaalid mellan ögonen och prisade hans storhet.
Den andra versionen av samma händelse är att meddelandet sändes till Abu ’Ubaidah, som hemlighöll nyheten för Khaalid tills krigets börda var över. Vilken av de båda versionerna som är äkta är inte vår angelägenhet här. Det enda som intresserar oss här är Khaalids uppförande, som var förträffligt i båda versionerna.
Jag kan inte tänka mig en situation i vilken Khaalid manifesterade mer lojalitet och uppriktighet än denna. Det spelade ingen roll för honom om han var befälhavare eller soldat. Båda rangerna var ett och detsamma för honom så länge de möjliggjorde för honom att utföra sina plikter mot Allah Vilken han trodde på, mot Profeten frid vare över honom till vilken han gav sin trohet och slutligen mot den religion han omfamnat. Denna stora självkontroll hos Khaalid och andra muslimer var inte möjlig utan hjälp och vägledning av den unika typen av kalifer som vid den tiden ledde den muslimska nationen. Dessa kalifer var Abu Bakr och Omar. Enbart omnämnandet av endera namnet frammanar alla de unika och stora egenskaper som skapats i mänskligheten. Trots att Khaalid och Omar inte precis var bästa vänner, ifrågasattes Omars anständighet, rättvisa och anmärkningsvärda storhet inte det minsta av Khaalid. Därav ifrågasattes inte hans beslut och omdömen. Det opartiska samvetet hos mannen som utfärdade dessa order nådde fromhetens, ståndaktighetens och sanningens höjdpunkt.
Omar, de troendes befälhavare, hade ingenting emot Khaalid annat än hans alltför betungande och vassa svärd. Han gav uttryck åt dessa förbehåll när han föreslog för Abu Bakr att Khaalid borde avsättas efter Maalik Ibn Nuwayrahs död. Han sade: ’Khaalids svärd är alltför betungande.’ Han menade att det var snabbt, vasst och hårt. Kalifen As-siddiiq sade: ’Jag ska inte slida det som Allah dragit ut mot de otrogna.’
Lägg märke till att Omar inte sade att Khaalid var alltför betungande, utan använde ’alltför betungande’ för att beskriva svärdet snarare än mannen! Dessa ord manifesterade inte bara de troendes befälhavares upphöjda artighet utan också hans djupa uppskattning av Khaalid.
Khaalid var en krigsman från topp till tå. Han ägnade hela sitt liv innan och efter sin Islam åt att bli en skicklig och djärv riddare. Även hans omgivning och det sätt han fostrades på var ägnade åt detta yttersta mål.
Varje gång han reste tillbaka i tiden såg han de krig han fört mot Profeten frid vare över honom och hans följeslagare och huggen av hans svärd som fällt troende och dyrkare. Dessa minnen upprörde honom och gjorde honom samvetsbetyngd. Därför längtade hans svärd efter att ödelägga otrons pelare för att kompensera för sina oförrätter i det förflutna.
Jag tror att du fortfarande minns vad som hände mellan Khaalid och Profeten frid vare över honom i början av detta kapitel, särskilt när Khaalid bad Profeten: ’Be Allah om förlåtelse för mig för alla oförrätter jag begick för att hindra människor från Allahs väg.’ Du minns också att även när Profeten berättade för honom att Islam utplånar alla oförrätter som begåtts innan det, vädjade han till honom tills han slutligen lovade att be Allah om förlåtelse för honom för allt ont han gjort innan han underkastat sig Islam.
Säkert, när svärdet bärs av en sådan extraordinär riddare som Khaalid och trycks av ett samvete, återupplivat av renhetshetens, uppoffringens och den absoluta trohetens värme mot en religion som omgärdades av konspiration och fientlighet, kommer det att vara omöjligt för detta svärd att kasta bort sina stränga principer eller sin spontana skärpa.
Till exempel, när Profeten frid vare över honom sände honom till vissa arabiska stammar efter erövringen av Makkah, sade han till honom: ’Jag sänder dig dit inte som krigare, utan som muslim som inbjuder till Allahs väg.’ Tyvärr fick hans svärd övertaget över honom och tvingade in honom i krigarens roll och utplånade rollen som den muslim som inbjuder till Allahs väg som Profeten frid vare över honom befallt honom att följa. När Profeten frid vare över honom hörde vad Khaalid gjort, överväldigades han av ångest och smärta. Sedan vände han sig i Qiblahs riktning, höjde sina händer i åkallan och ursäkt till Allah och sade: ’O Allah, jag friar mig från skuld för vad Khaalid begick.’ Sedan sände han ’Aliy att ge ersättande blodspängar till den avlidnes familj. Berättarna sade att Khaalid friförklarade sig från skuld när han sade att ’Abd Allah Ibn Hudhaafah As-Sahmii berättat för honom: ’Profeten har befallt dig att anfalla dem för deras förkastande av Islam.’ Trots det besatt Khaalid övermänsklig energi. Han överväldigades av en oemotståndlig längtan efter att ödelägga den gamla världens avgudadyrkan. Om vi hade bevittnat honom riva ned ’Uzzaa-avguden som Profeten frid vare över honom befallt honom att förstöra, skulle vi ha sett att det förakt och den vrede han visade när han högg var så aggressivt och våldsamt att han inte tycktes hugga på en massa sten utan på en hel armé, skärande strupen av dess soldater och sprida döden överallt. Ty han fortsatte att hugga med sin högra hand, sedan med sin vänstra hand, sedan med sin fot. Han skrek åt de krossade spillrorna och dammet: ”Uzzaa, jag tror inte på dig! Äran ska inte vara din! Jag ser att Allah har förödmjukat dig!’
Vi kommer alltid att upprepa Omars, de troendes befälhavares, ord om Khaalid: ’Kvinnor som föder män som Khaalid är ytterst sällsynta’, liksom vår uppriktiga önskan tillsammans med Omar om att hans svärd skulle förlora sin lättsinne.
På dagen för sin död grät Omar överdrivet mycket. Senare fick folk veta att hans sorg inte bara orsakades av hans personliga förlust, utan också av förlusten av sin sista chans att återlämna befälet till Khaalid nu när folk inte längre var betagna av honom. Skälen bakom hans avsättning var nu borta. Denna gång var tyvärr mannen också borta.
Sannerligen, den store hjälten skyndade att ta sin plats i Paradiset. Ty det var hög tid att han fick hämta andan, med tanke på att ingen på jorden hade varit mer rastlös än han. Det var verkligen hög tid att hans utmattade kropp skulle vila en stund, med tanke på att han av vänner och fiender lika beskrevs som ’en sömnlös man som inte låter någon sova!’
Om det hade stått i hans makt att besluta, hade han valt att leva tills han hade rivit ned alla den gamla världens murknande ruiner och fortsatt sin jihad på Allahs och Islams väg.
Den söta doften av denne mans ande kommer att dröja kvar för evigt när hästar gnäggar och svärdseggarna glittrar och monoteismens standar fladder över muslimska arméer. Han brukade säga: ’Inget är mig kärare än en frosting natt i sällskap med ett infanteri av Muhaajiruun när vi ska anfalla de otrogna i gryningen. Inte ens natten då jag gifte mig med en ny brud eller fick de glada tidingarna om ett nytt barns födelse.’
Därför var hans livs tragedi, enligt hans mening, att dö i sängen efter att ha tillbringat hela sitt liv till häst och höja sitt glittrande svärd. Det var svårt för honom att acceptera att han skulle dö i sängen efter alla de slag han kämpat bredvid Profeten frid vare över honom, och efter att han utplånat de romerska och persiska imperierna och efter att han galopplerat till Irak där han uppnådde en seger efter en annan tills han befriat det. Sedan hade han vänt sig mot Syrien där han uppnådde en seger efter en annan tills han befriat det från otrons bojor.
Trots sin ställning som befälhavare var han så anspråkslös att om du sett honom skulle du inte ha kunnat skilja honom från sina soldater, men på samma gång skulle du omedelbart ha vetat att han måste vara en befälhavare av det sätt han axlade ansvar och satte sig som ett gott exempel.
Åter, denna hjältes livs tragedi var att dö i sängen. Han sade när hans tårar flöt: ’Alla de slag jag kämpat har lämnat min kropp ärrad av sår och stick överallt, men här dör jag i sängen som om jag aldrig bevittnat krig förut. Jag hoppas att fegingarna inte ska ha en dags vila ens efter att jag är död.’
Dessa ord passade en sådan man. När avgångens stund närmade sig dikterade han sitt testamente. Kan du gissa till vem han lämnade alla sina värdesaker? Det var till Omar Ibn Al-Khattaab själv. Kan du gissa vad hans värdesaker var? Det var hans häst och hans vapen. Och vad mer? Han hade ingenting annat att testamentera än sin häst och sitt vapen.
Sålunda var hans enda besatthet under sin livstid att uppnå seger över sanningens fiender. Han var inte det minsta besatt av livet med all dess prakt och lyx. Det fanns en sak han besatt och skattade högt. Det var hans hjälm. Han förlorade den i slaget vid Al-Yarmuuk och uttröttade sig själv och andra i sökandet efter den. När han kritiserades för det sade han: ’Jag behåller den för tur, ty den har några hår från Profetens panna. Den får mig att känna optimism att segern är inom räckhåll.’
Till sist bars hjältens kropp från hans hem buren på hans kamraters axlar. Den avlidnes moder kastade en sista blick på hjälten med ögon fyllda av beslutsamhet blandad med sorg när hon anförtrodde honom åt Allahs skydd och sade: ’Det finns långt, långt bättre än tusen män som kastat sig in på slagfältet. Frågar ni mig om hans tapperhet? Han var mycket modigare än ett enormt lejon som skyddar sina ungar i farans stund. Frågar ni mig om hans generositet? Han var långt mer generös än ett överväldigande strömmande regn som rinner ned från bergen!’ Omars hjärta bultade och hans ögon flöt av tårar när han hörde henne recitera dessa rader av poesi: ’Du talade sanning. Vid Allah, han var allt du sade att han var.’
Hjälten begravdes. Hans kamrater stod vid hans grav i vördnad. De kände att hela universum var så fridfullt, ödmjukt och tyst att det tycktes som om hela världen gick i sorg.
Jag föreställer mig att denna häpnadsväckande stillhet bara bröts av gnäggandet av en häst som drog i sin tömme och gick till sin herres grav ledd av hans doft. När den nådde den tysta församlingen och den fuktiga graven, skakade den sitt huvud och gnäggade skarpt som den brukade göra när hjälten satt på den och ödelade Persiens och Roms troner, botade avgudadyrkarnas och förtryckarnas vanföreställningar och utplånade bakåtsträvandets och otrons krafter för att bana väg för Islam. När den fäste sina ögon på graven fortsatte den att höja och sänka sitt huvud som om det tog ett sista farväl av sin herre och hjälte. Sedan stod det stilla med sitt huvud höjt, men dess ögon flöt av tårar. Khaalid hade testamenterat det tillsammans med sina vapen till Omar för Allahs skull. Men vem är tapper och stor nog att förtjäna att bestiga det efter Khaalid?
Ack, du hjälte av all seger, ack gryningens hjälte av alla nätter. Du soade med din armé ovan krigets fasor när du sade till dina soldater: ’Den mörkaste timmen är den innan gryningen.’ Detta blev ett ordspråk efteråt.
Må Allah välsigna din morgon, Abu Sulaimaan. Må Allah skänka dig ära, pris och evighet, Khaalid.
Låt oss nu upprepa efter Omar, de troendes befälhavare, den ljuva elegi med vilken han tog sitt sista farväl av Khaalid: ’Må Allah ha barmhärtighet med dig, Abu Sulaimaan. Det du nu har är långt bättre än vad du hade i livet, ty du är nu hos Allah. Du ärades i livet och var tillfredsställd i döden.’