”Då sade Imrans hustru: ’Herre, jag har helgat det som är i mitt sköte åt Dig, fritt [för Din tjänst]. Tag emot det av mig; Du är den Hörande, den Vetande.’ Men när hon hade fött henne sade hon: ’Herre, jag har fött en flicka’ – Gud visste bäst vad hon hade fött – och mannen är inte som kvinnan. Jag har gett henne namnet Maria, och jag ber Dig skydda henne och hennes efterkommande mot Djävulen, den utstötte.’” (Aal ’Imran: 35–36).
Den ädla Koranen ger människan kunskap om sin verkliga natur samt om kosmos och livets natur, och förklarar människans relation till dem. Den är en vägledning för världarna genom sitt klargörande av dessa trosfrågor.
I sin förklaring av människans väsen, och efter att ha utvecklat läran om ursprunget till hennes skapelse och de stadier som fadersmänniskan (Adam) genomgick samt stadierna i tillkomsten av hans avkomma (Adams barn), klargör Koranen att människan skapas antingen som man eller kvinna, och att grundprincipen är jämlikhet mellan man och kvinna utifrån ett mänskligt perspektiv och allt som hör därtill.
Kvinnan är som mannen utifrån sin mänsklighet
Både man och kvinna är skapade varelser: Allah, den Upphöjde, säger:
”Vi har skapat er av man och kvinna” (al-Hujurat: 13).
Och Han säger:
”och att Han har skapat de två könen, det manliga och det kvinnliga” (an-Najm: 45).
Och Han säger:
”Gud har skapat er av jord, sedan av en droppe säd, och sedan har Han gjort er till par” (Fatir: 11).
Och Han säger:
”sedan blev den en grodd, som formades och gavs jämnvikt, och Han gjorde av den de två könen, det manliga och det kvinnliga” (al-Qiyama: 38–39).
Gud är alltså skapare av mannen liksom Han är skapare av kvinnan.
Båda är ålagda ansvar: mannen är ansvarig liksom kvinnan är ansvarig för dyrkan. Allah, den Upphöjde, säger:
”Så bönhörde deras Herre dem: Jag låter ingen av er gå förlorad i sina handlingar, vare sig man eller kvinna – ni härstammar från varandra” (Aal ’Imran: 195).
Och Han säger:
”Och den som gör gott, man eller kvinna, och som är troende – dessa skall stiga in i paradiset och skall inte lida den minsta orätt” (an-Nisa: 124).
Och Han säger:
”Den som gör en ond handling belönas inte annat än med dess like, men den som gör gott, man eller kvinna, och som är troende – dessa skall stiga in i paradiset och skall där förses med [goda ting] utan räkenskap” (Ghafir: 40).
Båda bär den mänskliga värdigheten: Allah, den Upphöjde, säger:
”Vi har sannerligen hedrat Adams barn” (al-Isra: 70).
Man och kvinna delar böjelsen mot varandra och kärleken till livets prydnad: Detta framgår av att båda beordras att i allmänhet täcka sig och sänka blicken: ”Säg till de troende männen att sänka blicken…” och ”säg till de troende kvinnorna att sänka blicken…” Det framgår även av hadithen om Umm Salama, då Guds sändebud befallde henne och Maimuna att ta på sig slöjan inför Ibn Umm Maktum: ”Är ni två blinda? Ser ni honom inte?” Det framgår också av Allahs ord:
”För människorna har kärleken till det begärliga gjorts tilldragande: kvinnor och barn, ansamlade skatter av guld och silver, utvalda hästar, boskap och åkermark – detta är det jordiska livets goda, men hos Gud finns den bästa återkomsten” (Aal ’Imran: 14).
Mannen dras till kvinnan, och kvinnan dras till mannen, och båda är av naturen skapade med kärlek till begären, såsom versen anger.
Både man och kvinna delar de koranverser som beskriver människan: Hon är skapad i möda, hon är svag, ängslig, otålig, otacksam, snål och älskar egendom. Var och en av dem är skapad med böjelse mot den andra, båda kan vara förnekande och otacksamma, båda genomgår samma stadier av tillblivelse och möter samma slutliga öde.
Efter att ha räknat upp några av de gemensamma dragen mellan man och kvinna vad gäller det allmänmänskliga, finner vi att det finns vissa enkla skillnader mellan dem, liknande vissa skillnader mellan den unge och den äldre, eller den gifte och den ogifte. Dessa förklaras på följande sätt:
Kvinnan är inte som mannen
Kvinnan bär barn, det gör inte mannen: Allah, den Upphöjde, säger:
”Gud vet vad varje kvinna bär i sitt sköte, och vad livmödrarna minskar och vad de ökar” (ar-Ra’d: 8).
Och Han säger:
”Ingen frukt kommer ut ur sitt hölje, och ingen kvinna blir havande eller föder, utan Hans vetskap” (Fussilat: 48).
Och det är hon som ammar, inte mannen; mannen är alltså inte som kvinnan.
Kvinnan är enligt lagen inte ålagd att bära försörjningsbördan så länge mannen finns: Detta är grundinnebörden av ”qawama” (mannens ansvar och ledarskap). Mannen betalar brudgåvan – Allah, den Upphöjde, säger:
”Och ge kvinnorna deras brudgåvor som en gåva” (an-Nisa: 4)
– och han försörjer hemmet, Han säger:
”Låt dem bo där ni själva bor, alltefter era tillgångar, och tillfoga dem ingen skada för att pressa dem. Och om de är havande, försörj dem tills de föder sitt barn. Och om de ammar åt er, ge dem då deras lön” (at-Talaq: 6).
Mannen som grundar och leder ett företag är inte som den som inte burit bördan av att bygga upp det, och detta är innebörden av Allahs ord:
”och för det de lagt ut av sina ägodelar” (an-Nisa: 34).
Mannens lagstadgade ansvar för försörjningen är den avgörande skillnaden mellan man och kvinna. Allah, den Upphöjde, säger:
”Och de [kvinnorna] har rättigheter som motsvarar deras skyldigheter, enligt det som är rätt och skäligt, men männen har ett steg framför dem” (al-Baqara: 288).
Havandeskap, förlossning och amning hör alltså till kvinnlighetens särdrag, medan mannens lagstadgade ansvar för försörjningen hör till manlighetens särdrag; mannen är alltså inte som kvinnan.
Kvinnan är en kristallflaska och förblir en kristallflaska: Hennes natur liknar glaskärlens – mjuk att röra vid – och detta överensstämmer med hennes funktion, varför man måste vara varsam med henne av rädsla för att hon ska gå sönder: ”Var varsamma med de sköra kärlen [kvinnorna].” Och ett sådant kärl blir aldrig järn eller trä: ”Om du försöker räta upp den bryter du sönder den, och om du lämnar den förblir den krokig.” Man måste alltså respektera hennes natur, och lösningen i umgänget med henne är: ”Frukta Gud och behandla kvinnorna väl.” ”Mannen är inte som kvinnan.”
Detta sköra kärl kan vid nödvändighet utföra mannens roll: Hon skapades inte för att hugga ner träd, bruka jorden eller möta översvämningar, orkaner och jordbävningar, eller för att öppna och stänga [tunga] portar – detta är uppgifter mannen ålagts. Men i mannens frånvaro kan kvinnan utföra allt detta, och mer därtill.
Detta är ursprunget till att uttrycket ”mannen är inte som kvinnan” nämns i den ädla Koranen. När Imrans hustru önskade få en son som skulle utföra det som vanligtvis hör till mannens uppgifter, såsom tjänstgöring i moskén och dess vård, bad hon till sin Herre och avlade sitt löfte, men Gud skänkte henne istället en dotter, Maria. Hon trodde att kvinnan inte kunde bära dessa bördor, men detta blev en läxa för mänskligheten; ty Maria gjorde tvärtemot det invanda och tjänstgjorde vid al-Aqsa-moskén, och hon skänktes Jesus. Hon blev därmed förebilden för kvinnan som förändrade vissa samhälleliga uppfattningar om vad som anses manligt och kvinnligt – och denna förändring gällde till och med en religiös fråga enligt samhällets dåtida syn: ”Mannen är inte som kvinnan.”
Tolkningar av versen ”Mannen är inte som kvinnan”
at-Tabari säger om ”mannen är inte som kvinnan”: detta beror på att mannen är starkare i tjänstgöringen och bättre lämpad för den, och att kvinnan i vissa tillstånd inte lämpar sig för att träda in i det heliga templet och utföra tjänst där, på grund av det som drabbar henne i form av mens och barnsängsblödning.
Ibn Kathir säger: ”Mannen är inte som kvinnan”, det vill säga i styrka och uthållighet i dyrkan och tjänstgöring vid al-Aqsa-moskén.
ar-Razi säger: Mannen drabbas inte av någon brist genom att tjänstgöra och umgås med människor, vilket inte gäller på samma sätt för kvinnan, och mannen drabbas inte av den misstanke vid umgänge som drabbar kvinnan.
Ibn al-Jawzi säger: Kvinnan lämpar sig inte för det som mannen lämpar sig för, nämligen tjänstgöring i moskén och vistelse där, på grund av det som drabbar kvinnan i form av mens och barnsängsblödning.
Slutligen, detta är Koranens klargörande, och den fråga som kan uppstå hos läsaren är: Vad grundar sig detta klargörande på? Är det baserat på samhällets sedvänja, eller är det en absolut och evig lagstadgad dom hos Gud? Är dessa ord verkligen världarnas Herres ord, eller enbart en återberättelse på Hannas, Imrans dotters, tunga? Och är uttalandet ett konstaterande (khabar) eller en föreskrift (insha’) som bär på en bestående dom?
Läs mer (originalkälla, arabiska):
– Islam Online, https://islamonline.net/137814
