Ladda ner som PDF

När hela mänskligheten bara tänker på sig själv, säger han: ”Min gemenskap, min gemenskap”

Inledning

På Domedagen, när alla människor står inför sin Herre i väntan på räkenskap, beskriver Koranen och Sunnah ett ögonblick av total ensamhet – en dag då varje människa blir så upptagen av sin egen räkenskap att hon glömmer sina närmaste. Mitt i denna skräck reser sig en enda röst som fortsätter att tänka på andra: Profeten Muhammads ﷺ. Denna artikel går igenom vad autentiska källor från Sunni-traditionen – Koranen, Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim – säger om denna dag, och om Profetens unika omsorg om sin gemenskap (ummah) när alla andra bara bryr sig om sig själva.

Domedagen: ”Var och en har nog med sitt eget”

Koranen beskriver Domedagens fasa som så överväldigande att de allra närmaste relationerna – mellan bröder, föräldrar och barn, makar – bryts ner, eftersom var och en är helt upptagen av sin egen situation.

يَوْمَ يَفِرُّ الْمَرْءُ مِنْ أَخِيهِ * وَأُمِّهِ وَأَبِيهِ * وَصَاحِبَتِهِ وَبَنِيهِ * لِكُلِّ امْرِئٍ مِنْهُمْ يَوْمَئِذٍ شَأْنٌ يُغْنِيهِ

”Den dag då människan skall fly från sin broder, och sin mor och sin far, och sin maka och sina barn – var och en av dem skall den dagen ha nog med sitt eget att tänka på.” — Koranen, Surah ’Abasa 80:34–37

Detta är bilden av en dag där ingen jordisk kärlek eller lojalitet räcker till – varje själ står ensam inför sin Skapare. Det är mot denna bakgrund som Profetens agerande blir så anmärkningsvärt.

Profeterna säger ”nafsi, nafsi” (mig själv, mig själv)

I en lång och välkänd hadith om den stora förbönen (ash-shafa’ah al-’uzma) beskrivs hur mänskligheten på Domedagen, i djup ångest, vänder sig till de största profeterna – Adam, Nuh, Ibrahim, Musa och Isa – och ber var och en av dem att vädja till Allah för att räkenskapen ska påbörjas. Men varje profet, medveten om sina egna brister inför Allahs storhet den dagen, avböjer med orden ”nafsi, nafsi” (jag [tänker bara på] mig själv) och hänvisar folket vidare till nästa profet.

فَيَأْتُونَ آدَمَ فَيَقُولُونَ: اشْفَعْ لَنَا إِلَى رَبِّكَ. فَيَقُولُ: لَسْتُ هُنَاكُمْ… نَفْسِي نَفْسِي، اذْهَبُوا إِلَى غَيْرِي

Folket går till Adam och ber honom vädja för dem till deras Herre. Han svarar: ”Jag är inte den rätte för detta… [tänk på] mig själv, mig själv, gå till någon annan.” Så upprepas mönstret hos Nuh, Ibrahim, Musa och Isa, som var och en avböjer av samma skäl. — Sahih al-Bukhari, 4712 och 7410; Sahih Muslim, 194

Profeten Muhammad: ”Jag är den rätte, jag är den rätte”

Till sist kommer mänskligheten till Profeten Muhammad ﷺ. Till skillnad från alla tidigare profeter avböjer han inte. Istället svarar han direkt att han är den som ska bära detta ansvar, och går för att lägga sig i sujud (nedfallande i tillbedjan) inför Allahs tron för att vädja för hela mänskligheten.

فَيَأْتُونِي فَأَقُولُ: أَنَا لَهَا، أَنَا لَهَا. فَأَنْطَلِقُ فَآتِي تَحْتَ الْعَرْشِ فَأَقَعُ سَاجِدًا لِرَبِّي

Profeten sade: ”Då kommer de till mig, och jag säger: ’Jag är den rätte för det, jag är den rätte för det.’ Så beger jag mig och går fram under Tronen, och jag faller ned i sujud inför min Herre.” — Sahih al-Bukhari, 7410; Sahih Muslim, 194

Där, inför Allah, prisar och lovprisar Profeten sin Herre med ord som ingen annan människa någonsin fått, tills han ges tillåtelse att träda fram och vädja – den stora förbönen som markerar början på räkenskapens ordning för hela skapelsen. Han är den ende som agerar för andra, medan alla andra profeter och all mänsklighet är fångade i sin egen fruktan.

”Min gemenskap, min gemenskap” – vid Kawthar-bassängen

Profetens omsorg om sin ummah slutar inte vid den stora förbönen. Vid Kawthar-bassängen, där troende ska dricka innan de träder in i paradiset, beskrivs hur vissa personer förs bort från Profeten på grund av förändringar de gjort i religionen efter hans död. Även då är hans första reaktion omtanke, inte likgiltighet.

فَأَقُولُ: أَصْحَابِي، أَصْحَابِي. فَيُقَالُ: إِنَّكَ لَا تَدْرِي مَا أَحْدَثُوا بَعْدَكَ

Profeten sade om dem som förs bort från bassängen: ”Jag säger: ’Mina följeslagare, mina följeslagare!’ Då sägs det till mig: ’Du vet inte vad de gjorde efter dig.'” — Sahih al-Bukhari, 6583; Sahih Muslim, 2304

Denna scen visar ett hjärta som, även i paradisets förgård, först ropar ut oro för sin gemenskap – inte för sig själv. Han hade kunnat, som de andra profeterna, vara upptagen av sin egen ställning; istället är hans första tanke alltid ”min ummah”.

Han sparade sin bönesvarelse till oss

Kanske det tydligaste beviset på denna osjälviska omtanke är en hadith där Profeten berättar att varje profet fått en bön som med säkerhet besvaras av Allah. De flesta profeter valde att använda den bönen för sig själva eller sitt folk i det jordiska livet. Profeten Muhammad valde annorlunda.

لِكُلِّ نَبِيٍّ دَعْوَةٌ مُسْتَجَابَةٌ، فَتَعَجَّلَ كُلُّ نَبِيٍّ دَعْوَتَهُ، وَإِنِّي اخْتَبَأْتُ دَعْوَتِي شَفَاعَةً لِأُمَّتِي يَوْمَ الْقِيَامَةِ

”Varje profet har en bön som med säkerhet besvaras, och varje profet skyndade sig att använda sin bön [i denna värld]. Men jag har sparat min bön som förbön för min gemenskap på Domedagen.” — Sahih al-Bukhari, 6304; Sahih Muslim, 199

Med andra ord: medan andra profeter bad om omedelbar hjälp i sina egna liv, valde Profeten Muhammad att spara sin garanterade bön – för en dag långt efter sin egen död, för människor han aldrig skulle möta i denna värld, inklusive oss som lever många århundraden senare.

Vad detta lär oss

  • Domedagen är den yttersta prövningen av själviskhet – en dag då varje relation kan brytas ner av rädsla.
  • Alla tidigare profeter, trots sin storhet, kände sig otillräckliga och tänkte i första hand på sig själva den dagen.
  • Profeten Muhammad är den ende som direkt accepterar ansvaret att vädja för hela mänskligheten, utan tvekan.
  • Hans omtanke sträcker sig även till paradisets tröskel, där han ropar efter sin gemenskap innan något annat.
  • Han valde att spara sin enda garanterade bön – inte för sig själv i denna värld, utan för oss, på den dag vi behöver den mest.

Avslutning

Berättelsen om den stora förbönen är en av de mest gripande i hela den profetiska traditionen. Den visar en man som, mitt i universums mest skräckinjagande ögonblick, inte tänkte på sig själv en enda gång – utan på sin gemenskap, på oss. Det är ett bevis på den kärlek och omsorg som Profeten Muhammad ﷺ bar för sin ummah, och en påminnelse för varje troende att älska honom tillbaka genom att följa hans exempel, hedra hans Sunnah och sträva efter att vara värdiga den förbön han lovat att ge på Domedagen.

Källförteckning

  • Koranen, Surah ’Abasa 80:34–37.
  • al-Bukhari, Muhammad ibn Ismail. Sahih al-Bukhari, hadith nr 4712, 6304, 6583 och 7410.
  • Muslim ibn al-Hajjaj. Sahih Muslim, hadith nr 194, 199 och 2304.