Islamofobi ur ett sunnitiskt islamiskt perspektiv
Islamofobi, eller rädsla för islam, är ett begrepp som allt oftare dyker upp i svensk samhällsdebatt, i skolan och på nätet. Men vad beror egentligen denna rädsla på, och hur gammal är den? I den här artikeln går vi igenom islamofobins historiska rötter, de vanligaste myterna om islam som ligger bakom rädslan, samt vad Koranen och Sunnah – islams grundkällor enligt Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah – faktiskt säger om hur en muslim bör bemöta fördomar och fientlighet.
Vad är islamofobi och rädsla för islam?
Ordet islamofobi kommer från grekiskans phobos, som betyder skräck eller fruktan. Enligt Nationalencyklopedin beskrivs islamofobi som rädsla för islam och överdrivna föreställningar om att religionen leder till negativa beteenden, samt att muslimers närvaro i ett samhälle utgör ett hot. Forskare som Imran Awan och Irene Zempi definierar det bredare, som olika former av rädsla, fördomar eller hat som tar sig uttryck i intolerans och fientlighet gentemot muslimer.
Begreppet är relativt nytt – det etablerades i forskningssammanhang i Storbritannien i mitten av 1990-talet genom Runnymede Trusts rapport Islamophobia: A Challenge For Us All (1997). Men fenomenet, alltså själva rädslan och de negativa föreställningarna om islam, är betydligt äldre än ordet.
Islamofobins historiska rötter
Medeltida föreställningar och korstågstiden
Negativa bilder av islam och muslimer växte fram i kristna delar av Europa redan under medeltiden, i samband med att islam spred sig från 600-talet och framåt och gränskonflikter uppstod mellan muslimska och kristna riken. Vissa kristna skribenter under medeltiden framställde muslimer som demoniska figurer eller anhängare till Antikrist – bilder som var mer teologisk polemik än verklighetsbeskrivning.
Korstågen (1096–1291) blev en förstärkande faktor. Historiker är oense om hur mycket av dagens spänningar som verkligen går att spåra till denna period, men korstågen används alltjämt som symbol i både västlig skuldbeläggning och i islamistisk retorik om ett historiskt ’krig mot islam’. Ur ett saklig historiskt perspektiv var relationen mellan den kristna och muslimska världen under denna epok betydligt mer komplex än en enkel bild av angripare och offer – perioder av krig varvades med handel, kunskapsutbyte och samexistens.
Kolonialismen och den orientalistiska bilden
Under 1700- och 1800-talen, i takt med europeisk kolonialism i muslimska länder, växte det fram en akademisk och konstnärlig tradition som brukar kallas orientalism. Muslimska samhällen skildrades ofta som exotiska, statiska och ’efterblivna’ i jämförelse med det ’upplysta’ Europa – en föreställning som rättfärdigade kolonialt styre och som fortfarande påverkar hur islam framställs i populärkultur och medier.
Modern tid: 11 september och mediebilden
Efter terrorattackerna den 11 september 2001 i USA ökade islamofobin markant i väst, och islam kom i medierapporteringen ofta att kopplas samman med terrorism och extremism, trots att en försvinnande liten minoritet av världens omkring 1,9 miljarder muslimer har någon koppling till våldsbejakande grupper. Svensk medieforskning, bland annat av Håkan Hvitfelt, har visat att TV-nyheternas rapportering om islam under lång tid dominerats av konflikt, terrorism och kvinnoförtryck, vilket bidrar till en skev och ensidig bild av en religion som i praktiken rymmer en enorm intern mångfald.
Sedan 2005 har även konspirationsteorin om ’Eurabia’ spridits i vissa kretsar – tanken att islam medvetet skulle användas för att ’erövra’ Europa genom invandring och högre nativitet. Teorin saknar vetenskapligt stöd men förekommer alltjämt i högerextrema sammanhang och bidrar till att förstärka rädslan för islam.
Vanliga myter om islam som föder rädsla
Myten om att islam ”spreds med svärdet”
En av de mest spridda missuppfattningarna är att islam som religion spreds enbart genom tvång och erövring. Historiskt är bilden betydligt mer nyanserad: islams tidiga expansion var till stor del politisk och militär i den bemärkelsen att den etablerade muslimskt styre över nya territorier, men själva trosskiftet hos befolkningarna skedde i regel gradvis, över generationer, genom handel, predikan och socialt utbyte snarare än genom tvångskonvertering. Koranen är dessutom tydlig med principen ”det finns inget tvång i religionen” (Koranen 2:256), en grundsats som klassiska sunnitiska exegeter som al-Tabari och Ibn Kathir har kommenterat och som historiskt inneburit att exempelvis kristna och judiska samfund under muslimskt styre generellt tilläts fortsätta utöva sin tro.
Missuppfattningar om jihad
Ordet jihad, som ordagrant betyder ”ansträngning” eller ”kamp”, används i västlig media nästan uteslutande som synonym till väpnad terrorism. Inom klassisk sunnitisk teologi delas begreppet istället upp i flera dimensioner, där den så kallade ”större jihad” (al-jihad al-akbar) – kampen mot det egna egot och de egna brister – enligt en väletablerad hadith-tradition betraktas som den viktigaste formen. Väpnad jihad (qital) är i klassisk fiqh strikt reglerad, kopplad till försvar och statligt ledarskap, och får aldrig riktas mot civila, kvinnor, barn eller religiösa byggnader – regler som redan kalifen Abu Bakr as-Siddiq formulerade som instruktioner till de muslimska arméerna.
Sammanblandning av kultur, politik och religion
En återkommande orsak till rädsla för islam är att företeelser med kulturella, etniska eller politiska rötter – hedersrelaterat våld, auktoritära regimer eller enskilda extremistgruppers handlingar – tillskrivs religionen islam som helhet. Forskning som den Simon Sorgenfrei och Susanne Olsson presenterat visar att den inommuslimska mångfalden är enorm: muslimer lever i praktiskt taget alla världens länder och tolkar och praktiserar sin tro på mycket olika sätt. Att behandla ”islam” som en enda enhetlig, monolitisk kraft är därför en förenkling som ofta ligger till grund för missförstånd.
Vad säger Koranen och Sunnah om detta bemötande?
Ur ett sunnitiskt islamiskt perspektiv är rädsla, fientlighet och missförstånd inget nytt fenomen – det är något som islams budbärare, profeten Muhammed ﷺ, och de tidiga muslimerna mötte redan från början. Koranen och den autentiska Sunnah ger tydlig vägledning för hur en troende bör förhålla sig till detta.
Islam som barmhärtighet för all skapelse
وَمَآ أَرْسَلْنَٰكَ إِلَّا رَحْمَةً لِّلْعَٰلَمِينَ
”Och Vi har inte sänt dig annat än som en nåd för alla världar.” Koranen 21:107 (Surat al-Anbiya)
Denna vers, som klassiska mufassirun (koranexegeter) som Ibn Kathir och al-Qurtubi kommenterat, beskriver profeten Muhammeds ﷺ sändning som en barmhärtighet riktad till hela skapelsen – inte enbart till muslimer. Enligt denna sunnitiska förståelse är islams grundkaraktär barmhärtighet, inte skräck eller tvång, vilket står i kontrast till bilden av religionen som en källa till hot.
Profeten Muhammeds ﷺ exempel på tålamod inför fientlighet
Den mest kända berättelsen om hur profeten Muhammed ﷺ bemötte extrem fientlighet är hans resa till staden Ta’if, där han enligt hadithsamlingen Sahih al-Bukhari blev bespottad, förlöjligad och stenad av stadens invånare tills hans fötter blödde. När ängeln Jibril erbjöd sig att låta bergen krossa staden som straff, bad profeten ﷺ istället för sina förövare och hoppades att kommande generationer ur samma folk skulle komma till tro. Denna hadith, som återges av al-Bukhari och Muslim, används i klassisk sunnitisk sira-litteratur (profetbiografi) som ett av de tydligaste exemplen på hur muslimer uppmanas möta fientlighet – med tålamod (sabr) snarare än hämnd.
Hadithen om att vara ”främling” (al-ghuraba)
بَدَأَ الْإِسْلَامُ غَرِيبًا وَسَيَعُودُ كَمَا بَدَأَ غَرِيبًا فَطُوبَى لِلْغُرَبَاءِ
”Islam började som något främmande och kommer att återgå till att vara främmande så som det började. Så glada bud till de främlingarna.” Sahih Muslim 145
Denna autentiska hadith, som klassiska lärde som al-Nawawi kommenterat i sin sharh (kommentar) till Sahih Muslim, förbereder muslimer på att islam – och de som praktiserar den uppriktigt – ibland kommer att mötas av oförståelse, misstänksamhet eller till och med rädsla från omgivningen. Enligt denna sunnitiska förståelse är sådant motstånd inte ett tecken på att något är fel med religionen, utan snarare en historisk konstant som återkommer i olika tider och samhällen.
Hur muslimer uppmanas bemöta rädsla och fördomar
Gott karaktär (husn al-khuluq) som brobyggare
إِنَّمَا بُعِثْتُ لِأُتَمِّمَ صَالِحَ الْأَخْلَاقِ
”Jag har sänts endast för att fullkomna goda karaktärsdrag.” Musnad Ahmad, hasan enligt al-Albani
Inom klassisk sunnitisk etik betonas gott uppförande, ärlighet och gästfrihet som det mest effektiva sättet att bemöta fördomar – inte genom argumentation eller konfrontation i första hand, utan genom det egna levnadssättet. Ibn al-Qayyim skriver i sina verk om dawah att karaktär och personligt föredöme historiskt varit avgörande för hur icke-muslimer format sin uppfattning om islam, långt mer än teoretiska argument.
Tålamod (sabr) och att inte besvara ont med ont
Koranen uppmanar upprepade gånger till sabr (tålamod) och till att avvärja det onda med det som är bättre (Koranen 41:34), en princip som klassiska exegeter som Ibn Kathir kopplar direkt till hur profeten Muhammed ﷺ och de tidiga sahaba (följeslagarna) bemötte hån och förtal i Mecka under islams första, mest utsatta period. Denna hållning – att möta rädsla och fientlighet med lugn, kunskap och gott bemötande snarare än med bitterhet – är enligt Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah ett av de tydligaste svaren på frågan om hur islamofobi bör hanteras på ett sätt som är förenligt med tron.
Sammanfattning
Rädslan för islam har djupa historiska rötter som sträcker sig från medeltida polemik och korstågstiden, via kolonialtidens orientalism, till dagens mediebild präglad av terrorism och konflikt. Många av de föreställningar som ligger bakom denna rädsla – som myten om att islam ”spreds med svärdet” eller sammanblandningen mellan jihad och terrorism – bygger på förenklingar och missförstånd snarare än på en korrekt bild av islams källor. Ur ett sunnitiskt islamiskt perspektiv, grundat i Koranen och den autentiska Sunnah, beskrivs islam istället som en barmhärtighet för hela skapelsen, och muslimer uppmanas historiskt att bemöta fientlighet och rädsla med tålamod, kunskap och gott karaktär – i profeten Muhammeds ﷺ eget fotspår.
Källförteckning
- Koranen, 2:256 och 21:107 och 41:34
- Sahih al-Bukhari, hadither om resan till Ta’if
- Sahih Muslim 145, hadithen om al-ghuraba (”främlingarna”)
- Musnad Ahmad, hadithen om fullkomnandet av god karaktär (hasan enligt Shaykh al-Albani)
- Ibn Kathir, Tafsir al-Qur’an al-’Azim
- al-Qurtubi, al-Jami’ li-Ahkam al-Qur’an
- al-Nawawi, Sharh Sahih Muslim
- Forum för levande historia, ”Islamofobi” och ”Antimuslimsk rasism”, levandehistoria.se
- Nationalencyklopedin, uppslagsordet ”islamofobi”
- Sorgenfrei, S. & Olsson, S. (red.), Islam – en religionsvetenskaplig introduktion
- Hvitfelt, H., svensk medieforskning om TV-nyheternas rapportering om islam
