Jag vill veta vad som gäller angående att förklara någon som otroende (Takfir)?

Svaret:

Lov och pris till Allah, och må Hans välsignelser och fred vara över Allahs sändebud, hans familj och följeslagare. Därefter:

Detta är en stor fråga där fötter har halkat och förstånd har gått vilse. Så vi ber Honom, upphöjd är Han, att Han vägleder oss till sanningen med Hans tillåtelse. Sannerligen vägleder Han den Han vill till en rak väg.

Och vet – må Allah ge dig framgång:

För det första:

Att döma en människa som otroende är en sak av mycket stor fara, eftersom en persons blod därmed blir tillåtet efter att tidigare ha varit skyddat. Profeten, frid vare över honom, sade: ”Jag har beordrats att strida mot människorna tills de säger: ’Det finns ingen gud utom Allah’. Den som säger ’Det finns ingen gud utom Allah’ har skyddat sitt blod och sin egendom från mig, utom med rätt (dvs. enligt lagen), och hans räkenskap är hos Allah.” Överenskommet (dvs. av Bukhari och Muslim). I en annan version: ”tills de vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och tror på mig och på det jag kom med.” Och han, frid vare över honom, sade: ”Den som säger till sin broder: ’Du är en otroende’, så har en av dem återvänt med det.” Överenskommet.

För det andra:

Beskrivningen av islam fastställs för en specifik person från början genom enbart erkännandet, vare sig detta sker genom uttalandet av de två trosbekännelserna eller genom det som motsvarar dem när man är oförmögen att uttala dem på grund av språkbarriär eller stumhet.

Ahl al‑Sunnas medelväg:

Och det är nödvändigt att betona en viktig verklighet, nämligen att påståendet att islam fastställs för en specifik person enbart genom att han uttalar trosbekännelserna inte innebär att detta erkännande saknar följder som han måste uppfylla. Ahl al‑Sunna är i denna fråga en medelväg mellan två motsatta metoder:

Metod 1:

En metod vars anhängare anser att enbart erkännandet och uttalandet av trosbekännelserna eller att visa vissa islamska riter och kännetecken inte räcker för att döma någon som muslim; snarare måste man undersöka vad de anser vara islams miniminivå.

Metod 2:

En metod vars anhängare anser att enbart uttalandet av trosbekännelserna räcker för att islam ska fastställas och för att denna beskrivning ska bestå, även om personen inte uppfyller följderna av detta erkännande genom yttre handlingar.

Den korrekta metoden:

Den korrekta metoden – Ahl al‑Sunnas metod – är att skilja mellan vad som krävs för att islam ska fastställas för en specifik person från början, och vad som krävs för att denna beskrivning ska bestå och domen fortsätta gälla för personen.

För det tredje:

Man måste skilja mellan domen och den specifika personen. Inte varje person som begår något av otrohandlingarnas yttringar är nödvändigtvis en otroende. Det är nödvändigt att skilja mellan att döma en handling som otro och att döma den som utför handlingen som otroende, eftersom föremålen för dessa två domar skiljer sig åt. Domen om en synlig handling som otro handlar om att klargöra den rättsliga domen i allmänhet. Men när det gäller den som utfört handlingen måste man se till hans situation, eftersom det kan finnas hinder som förhindrar att man dömer honom som otroende, såsom okunnighet, tvång eller annat. Detta sammanfattas i att beviset måste ha upprättats mot personen så att han inte längre är ursäktad genom okunnighet, feltolkning eller tvång. Och att upprätta beviset kan endast göras av en lärd.

Uttalanden från Ibn Taymiyya:

Ibn Taymiyya, må Allah vara honom nådig, sade: ”Ingen har rätt att förklara någon av muslimerna som otroende, även om han begår fel och misstag, förrän beviset har upprättats mot honom och vägen klargjorts för honom. Den vars islam är fastställd med visshet upphör inte att gälla genom tvivel. Det upphör endast efter att beviset upprättats och tvivlet undanröjts.”

Han sade också: ”Takfir har villkor och hinder som kan saknas i fråga om en specifik person. Att förklara något som otro i allmänhet innebär inte nödvändigtvis att en specifik person är otroende – såvida inte villkoren är uppfyllda och hindren borttagna. Detta klargörs av det faktum att imam Ahmad och de flesta imamer som uttalade sådana generella uttalanden inte förklarade de flesta av dem som sade dessa ord som specifika individer som otroende.”

Och han sade: ”Ahmad, må Allah vara honom nådig, brukade förklara de Jahmiter som förnekade Allahs namn och attribut som otroende, eftersom deras uttalanden tydligt motsade det som sändebudet, frid vare över honom, kom med… men han brukade inte förklara deras individer som otroende.”

För det fjärde:

Otro kan, liksom det kan vara i övertygelsen (hjärtat), också vara i ord och handling.

Uttalanden från lärda:

Ibn Taymiyya, må Allah vara honom nådig, sade: ”Otro är avsaknad av tro på Allah och Hans sändebud, vare sig detta åtföljs av förnekelse eller inte; det kan vara tvivel, osäkerhet eller avståndstagande från allt detta av avund, högmod eller följande av begär som avleder från att följa budskapet.”

Al‑Subki sade: ”Att förklara någon som otroende är en rättslig dom vars orsak är förnekelse av herravälde, enhet eller sändebudskapet, eller ett ord eller en handling som lagen dömer som otro även om det inte är en uttrycklig förnekelse.”

Olika former av otro:

Otro kan vara förnekelse i hjärtat, och denna typ av otro är få bland de otroende, som Ibn al‑Qayyim sade, eftersom Allah stödde Sina sändebud och gav dem bevis och tecken som upprättade beviset och undanröjde ursäkten. Otro kan också vara i ord, även om hjärtat tror eller inte tror på detta uttalade otro.

Abu Thawr sade: ”Om någon säger: ’Kristus är Gud’ och förnekar islams sak och säger: ’Mitt hjärta tror inte på något av detta’, så är han genom att visa detta otroende en otroende och inte en troende.”

Allah säger: ”Och om du frågar dem kommer de helt säkert att säga: ’Vi bara skämtade och lekte.’ Säg: ’Var det åt Allah och Hans tecken och Hans sändebud ni drev?’ Försvara er inte; ni har blivit otroende efter er tro.” (al‑Tawba 65–66)

Ibn Najim säger: ”Den som yttrar ett ord av otro på skämt eller i lek är enligt alla otroende, och hans inre övertygelse beaktas inte.”

Ibn Taymiyya sade: ”Otro kan vara genom att förneka det som sändebudet berättade, eller genom att vägra följa honom trots vetskap om hans sanningsenlighet, såsom Faraos och judarnas otro.”

Ibn al‑Qayyim fastslog att otro finns i ord, handling och övertygelse: ”Otro har en rot och grenar; liksom trons grenar är tro, så är otrons grenar otro. Blygsel är en gren av tro, och brist på blygsel är en gren av otro.”

Och han sade också: ”Otro är av två slag: handlingens otro och förnekelsens otro. Förnekelsens otro är att man förnekar det man vet att sändebudet kom med från Allah – i förnekelse och trots – avseende Herrens namn, attribut, handlingar och lagar. Denna otro motsätter sig tron i varje avseende. Handlingens otro delas i det som motsätter sig tron och det som inte motsätter sig tron. Att falla ned i tillbedjan inför en avgud, att förakta Koranen, att döda profeten och att förolämpa honom motsätter sig tron.”

Avslutning:

Detta; och vet – min ädle broder, må Allah ge dig framgång – att denna fråga kräver en lång förklaring. Detta är vad som var möjligt att sammanfatta, och kanske har vi berört det mesta av det avsedda.

Och Allah vet bäst.

10 Senaste inlägg:

Kategorier:

Etiketter: