Straffet för att inte be och hata moskén

– vad lär islam en ny muslim?

Det händer att en person som är född muslim slutar be, slutar gå till moskén, och till och med säger rakt ut: ”jag hatar att gå in i moskén”. För den som nyss antagit islam, eller för den som funderar över sin egen relation till bönen och moskén, väcker detta en allvarlig fråga: vad säger Koranen och sunnah om detta tillstånd? Är likgiltigheten – eller till och med avskyn – inför Allahs hus ett straff i sig? Och finns det ett värre straff än att fråntas kärleken till sin Skapares hus? Den här artikeln går igenom frågan utifrån klassisk sunnitisk lärdom, med Koranen, autentiska hadither och erkända sunnitiska lärde som grund.

Moskén som Allahs hus – varför den har en särställning i islam

Ordet moské, på arabiska masjid (مَسْجِد), kommer från roten sajada, ”att falla ner i prostration”. Moskén kallas i den islamiska traditionen för Allahs hus, bayt Allah, en plats avsedd uteslutande för dyrkan av Honom. I Koranen beskrivs de som besöker och underhåller moskéerna som föredömen i tron:

”Endast de skall befolka Allahs moskéer som tror på Allah och den Yttersta dagen, som förrättar bönen, betalar allmoseskatten och inte fruktar någon annan än Allah. Det är dessa som kan hoppas höra till dem som är rätt vägledda.”  (parafras av Koranen 9:18)

Att en muslims hjärta är fäst vid moskén beskrivs i en av de mest kända hadith­erna som ett av de tydligaste tecknen på uppriktig tro. Profeten Muhammed ﷺ sade att sju kategorier av människor kommer att skuggas av Allah på Uppståndelsens dag, då ingen annan skugga finns – och bland dem nämns ”en man vars hjärta är fäst vid moskéerna”.[1]

Att aktivt ogilla, eller till och med hata, den plats som Profeten ﷺ beskrev som det käraste stället på jorden i Allahs ögon är därför inget litet eller obetydligt tillstånd. Det är ett tecken som förtjänar allvarlig eftertanke – varken för att döma en enskild person, utan för att förstå vad Koranen och sunnah lär om vad som ligger bakom ett sådant hjärtas tillstånd.

Vad kan det betyda att ”hata” att gå till moskén?

Islam skiljer mellan tillfällig lättja i dyrkan – något som drabbar de flesta troende i olika perioder av livet – och en mer djupgående motvilja mot själva gudstjänsten. Profeten ﷺ beskrev att just gryningsbönen och kvällsbönen är de tyngsta bönerna för hycklarna (al-munafiqun), och tillade att om de visste vilken belöning som fanns i dem skulle de komma till moskén ”även om de fick krypa dit”.[2]

Det betyder inte att var och en som har svårt att ta sig till moskén är hycklare – iman (tron) stiger och sjunker hos varje människa, och profeterna själva lärde sina följeslagare att be Allah om ett fast hjärta. Men det betyder att en person som medvetet fjärmar sig från bönen och uttalar avsky för Allahs hus bör se detta som ett allvarligt symptom, ett tecken på att hjärtat behöver omsorg – inte som en identitet man ska acceptera som permanent.

Skillnaden mellan svaghet i tron och att förneka religionens plikt

Enligt ahl as-sunnah wal-jama’ah (sunnitisk islams huvudfåra) består tron av övertygelse i hjärtat, bekännelse med tungan och handling med kroppen. Den som fortfarande erkänner bönens och moskéns plats som en religiös plikt, men brister i att utföra den på grund av lathet, vanor eller andlig svaghet, befinner sig i ett annat läge än den som förnekar plikten i sig. Det första är en fråga om synd och andlig sjukdom som kan botas. Det andra är en fråga som berör själva trosbekännelsen. Denna distinktion är central och bör alltid göras av kunniga lärde utifrån varje persons faktiska situation – inte av lekmän som drar snabba slutsatser om andra.

Synden bär sitt eget straff – det osynliga straffet före Domedagen

En av de mest kända principerna inom klassisk sunnitisk andlighet, som återges av bland andra hadithkommentatorn Ibn Rajab al-Hanbali, lyder: belöningen för en god handling är den goda handling som följer efter den, och straffet för en synd är den synd som följer efter den. Med andra ord: att fortsätta i synd, att tappa smaken för dyrkan, att känna motvilja mot moskén – detta kan i sig vara ett straff, långt innan något straff drabbar personen på Domedagen.

Profeten ﷺ förklarade detta med en bild: varje gång en människa begår en synd sätts en svart prick på hjärtat. Ångrar hon sig och söker Allahs förlåtelse, poleras hjärtat rent igen. Fortsätter hon, växer den svarta fläcken tills den till slut täcker hela hjärtat – det tillstånd som Koranen kallar ”ran”, ett hölje av synd som lagt sig över hjärtat och gör det oemottagligt för sanningen.[3]

”Nej, men det de har gjort har lagt ett täckande hölje över deras hjärtan.”  (parafras av Koranen 83:14)

Den klassiska lärde Ibn al-Qayyim al-Jawziyya beskriver i sitt verk om hjärtats sjukdomar hur olydnad mot Allah fungerar som ett gift för hjärtat: det förgiftar dess vilja, försvagar dess längtan efter dyrkan och kan till slut döda den andliga känslighet som en gång fanns där. Ju längre ett hjärta lämnas i det tillståndet, desto svårare – men aldrig omöjligt – blir vägen tillbaka.

Finns det ett värre straff än att fråntas kärleken till Allahs hus?

Frågan är berättigad, och svaret som många klassiska lärde ger är nyanserat men allvarligt: att bli berövad smaken av dyrkan, att inte längre längta efter Allahs hus, räknas bland de tyngsta av de dolda straffen – just för att det angriper själva medlet för återvändandet. Den som förlorar sin egendom eller sin hälsa har fortfarande bönen och moskén som en väg tillbaka till Allah. Men den som förlorar kärleken till bönen och moskén riskerar att förlora själva verktyget för sin räddning. Det är i den meningen lärde som Ibn al-Qayyim beskriver hjärtats hårdhet och likgiltighet inför dyrkan som ett straff som kan vara svårare att bära än många yttre motgångar.

Samtidigt måste detta läsas tillsammans med islams helhetsbild: ingen människas slutliga öde avgörs av ett enskilt uttalande eller en period av bortavaro från moskén. Tillståndet är en varningssignal, inte en dom. Dörren till Allahs barmhärtighet – som beskrivs längre ner i artikeln – förblir öppen så länge en människa lever.

Domen kring att helt överge bönen enligt sunnitisk rättslära

Utöver den andliga dimensionen har de sunnitiska rättsskolorna diskuterat frågan om vad det innebär i religiös mening att helt och permanent överge bönen. Profeten ﷺ sade: ”Skiljelinjen mellan en man och shirk (avgudadyrkan) och otro är att överge bönen.”[4]

De flesta sunnitiska rättslärde – inom hanafi-, maliki- och shafi’i-skolan – anser att den som överger bönen av lathet, men fortfarande erkänner att den är obligatorisk, begår en mycket allvarlig synd utan att därigenom lämna islam. Den hanbalitiska skolan, och en del andra lärde, har en strängare hållning för den som envist och permanent vägrar be trots upprepade påminnelser, utan ursäkt. Denna fråga kräver noggrann bedömning av kunniga lärde utifrån varje enskild persons omständigheter, kunskap och avsikt – den är inte avsedd att användas av lekmän för att döma varandra.

Det centrala för en ny eller praktiserande muslim att ta med sig är inte den exakta juridiska gränsdragningen, utan allvaret i frågan: att helt avstå från bönen och känna avsky för moskén är ett tillstånd som islam tar på mycket stort allvar, och som förtjänar snabb och uppriktig handling snarare än att skjutas upp.

Vägen tillbaka – så mjukas ett hårt hjärta upp igen

Den goda nyheten inom sunnitisk islam är att inget hjärta anses förlorat så länge livet varar. Profeten ﷺ bad ofta: ”O Du som vänder hjärtan, gör mitt hjärta fast i Din religion”, vilket visar att även profeterna erkände hjärtats föränderlighet och bad Allah om stadga.[5]

Klassisk sunnitisk vägledning för den som vill återvända till bönen och till kärleken till moskén brukar sammanfattas i några konkreta steg:

• Uppriktig ånger (tawba): erkänna tillståndet inför Allah, be om förlåtelse och bestämma sig för förändring, utan att vänta på en ”perfekt” känsla av lust först.
• Börja smått men konsekvent: en bön i taget, ett besök i moskén i taget, snarare än att kräva av sig själv total perfektion från dag ett.
• Bön om hjärtats mjukhet: att direkt vända sig till Allah och be Honom väcka kärleken till dyrkan, eftersom hjärtats tillstånd i grunden ligger i Hans händer.
• Gott sällskap: att söka sig till andra troende vars exempel påminner och stärker, snarare än miljöer som förstärker likgiltigheten.
• Regelbunden Koranläsning med eftertanke och ihågkommelse (dhikr), som klassiska lärde beskriver som medicin för hjärtats hårdhet.
• Att minnas döden och det korta jordelivet, vilket i den islamiska traditionen återkommande beskrivs som ett kraftfullt sätt att mjuka upp ett förhärdat hjärta.

Hoppet i Allahs barmhärtighet

Trots allvaret i det som beskrivits ovan avslutar den sunnitiska traditionen aldrig frågan i förtvivlan. Koranen förmanar tydligt mot att ge upp hoppet om Allahs barmhärtighet:

”Säg: Mina tjänare som har gått för långt mot er själva [genom synd] – förtvivla inte om Allahs barmhärtighet. Allah förlåter alla synder. Han är den Förlåtande, den Barmhärtige.”  (parafras av Koranen 39:53)

Och vidare beskriver Koranen att den som gör orätt mot sig själv men därefter söker Allahs förlåtelse i uppriktighet finner Honom förlåtande och barmhärtig.[6]

För den nya muslimen, eller för den som känner igen sig själv eller en närstående i beskrivningen i den här artikeln, är budskapet därför dubbelt: tillståndet att hata Allahs hus är ett allvarligt andligt tillstånd som förtjänar respekt och snabb handling – men det är aldrig bortom Allahs förlåtelse. Dörren till moskén, precis som dörren till Allahs barmhärtighet, står öppen så länge hjärtat fortfarande slår.

Källor

Koran- och hadithhänvisningar i texten återges i parafras enligt etablerad sunnitisk tolkningstradition. Nedanstående primärkällor och sunnitiska referensverk har använts som underlag för artikeln:

• Koranen, sura 9 (at-Tawbah), sura 39 (az-Zumar), sura 4 (an-Nisa’) och sura 83 (al-Mutaffifin).
• Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim (de två mest auktoritativa hadithsamlingarna inom sunnitisk islam).
• Jami’ at-Tirmidhi.
• Ibn al-Qayyim al-Jawziyya, om hjärtats sjukdomar och dess botemedel (al-Jawab al-Kafi liman sa’ala ’an ad-Dawa’ ash-Shafi).
• Ibn Rajab al-Hanbali, Jami’ al-’Ulum wal-Hikam.

• [1] Sahih al-Bukhari, nr 660, och Sahih Muslim, nr 1031 (”de sju som Allah skuggar”), rapporterad av Abu Hurayra. Sammanfallande autenticitet (muttafaqun ’alayhi).
• [2] Sahih al-Bukhari, nr 657, och Sahih Muslim, nr 651, rapporterad av Abu Hurayra, om att gryningsbönen och kvällsbönen är de tyngsta för hycklarna.
• [3] Jami’ at-Tirmidhi, nr 3334, rapporterad av Abu Hurayra; klassad som hasan sahih av at-Tirmidhi och autentisk av Ibn Hibban. Kopplas till Koranen 83:14.
• [4] Sahih Muslim, nr 82, rapporterad av Jabir ibn ’Abdillah. Hadithens klassificering och innebörd diskuteras av de fyra sunnitiska rättsskolorna, se t.ex. Ibn Qudama, al-Mughni.
• [5] Jami’ at-Tirmidhi, nr 2140, och andra hadithsamlingar, rapporterad av Anas ibn Malik och Umm Salama, om Profetens ﷺ åkallan ”Ya Muqallib al-Qulub”.
• [6] Parafras av Koranen 4:110 (surat an-Nisa’).