En genomgång av hadithen om förälderns, den fastandes och resenärens bön
Det finns ögonblick och tillstånd i livet då en muslims bön (du’a) tillskrivs ett särskilt löfte om att bli besvarad. Profeten Muhammad ﷺ berättade om flera sådana tillfällen, och en av de mest kända hadither som beskriver detta är hadithen om de tre böner som inte avvisas: förälderns bön för sitt barn, den fastandes bön och resenärens bön. I den här artikeln går vi igenom hadithens ordalydelse, källa, gradering och vad klassiska sunnitiska lärde inom Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah har skrivit om dess innebörd.
Hadithens text och källa
Hadithen återges från följeslagaren Abu Hurayrah (radiya Allahu ’anhu), som berättade att Allahs sändebud ﷺ sade följande:
ثَلَاثُ دَعَوَاتٍ لَا تُرَدُّ: دَعْوَةُ الْوَالِدِ لِوَلَدِهِ، وَدَعْوَةُ الصَّائِمِ، وَدَعْوَةُ الْمُسَافِرِ
”Tre böner avvisas inte: förälderns bön för sitt barn, den fastandes bön och resenärens bön.” Källa: al-Albani, Sahih al-Jami’ as-Saghir, hadith nr 3032 (klassad som hasan, ”god”)
Hadithen finns även, med liknande ordalydelse, i klassiska hadithsamlingar som Sunan Abi Dawud, Sunan Ibn Majah och Bayhaqis Shu’ab al-Iman. Shaykh Muhammad Nasir al-Din al-Albani, en av de mest framstående sunnitiska hadithgranskarna i modern tid, klassade den som hasan (”god”) i sitt verk Sahih al-Jami’ as-Saghir under nummer 3032, vilket innebär att hadithen är tillförlitlig och kan användas som religiös bevisföring även om den inte når den högsta graden (sahih).
Kort om hadithvetenskapens grader: sahih och hasan
Inom hadithvetenskapen (mustalah al-hadith) delas berättelser in i flera kategorier beroende på hur pålitlig berättarkedjan (isnad) är och hur väl den stämmer överens med andra bevis. En sahih-hadith (autentisk) har en obruten kedja av pålitliga och exakta berättare utan dolda brister.
En hasan-hadith (god) uppfyller i princip samma krav, men en eller flera berättare har en något svagare minneskapacitet, vilket ändå gör hadithen giltig att praktisera och lära ut. Klassiska lärde som Ibn Hajar al-Asqalani och al-Nawawi har skrivit omfattande verk om denna vetenskap, och det är genom deras metodik som senare granskare som al-Albani har kunnat bedöma hadithers äkthet.
Förklaring av hadithen, del för del
De tre böner som nämns i hadithen delar en gemensam nämnare: de kommer alla från ett hjärta som befinner sig i ett tillstånd av ödmjukhet, svaghet eller uppriktig omsorg. Klassiska sunnitiska lärde, däribland Ibn Rajab al-Hanbali i hans kommentarverk Jami’ al-’Ulum wal-Hikam, har pekat på att bönesvar ofta hänger samman med hjärtats brustenhet (inkisar al-qalb) inför Allah. Nedan förklaras varje del av hadithen separat.
1. Förälderns bön för sitt barn
Den första bönen som nämns är förälderns bön för sitt barn. Kärleken och omsorgen en förälder känner för sitt barn är enligt de lärde en av de renaste och mest uppriktiga formerna av kärlek som finns mellan människor, fri från baktankar eller egenintresse. Det är just denna uppriktighet, kombinerad med föräldrarollens särskilda ansvar och ställning, som gör att bönen tas emot. Samtidigt påminner de lärde om hadithens allvar från motsatt håll: Profeten ﷺ varnade även för att förbanna sina barn i vredesmod, eftersom man riskerar att be i just den stund då bönen besvaras. Detta understryker hur mäktig en förälders ord kan vara, i både positiv och negativ bemärkelse.
2. Den fastandes bön
Den andra bönen är den fastandes bön. Fastan (siyam) är en dyrkan som bryter ner den mänskliga själens begär och stolthet, vilket enligt de lärde för fastaren närmare ödmjukhet inför Allah. Flera andra hadither stärker denna kategori ytterligare. Bland annat berättas i Sunan Ibn Majah att den fastande har en bön vid tidpunkten för fastebrytningen (iftar) som inte avvisas, och i Jami’ at-Tirmidhi nämns att den fastande hör till dem vars bön inte förkastas fram till dess att fastan bryts. De lärde förklarar att fastans avstående från mat, dryck och begär under dagen är en form av tålamod och prövning som Allah belönar med särskild uppmärksamhet på fastarens åkallan.
3. Resenärens bön
Den tredje och sista bönen som nämns är resenärens bön. Att resa innebar historiskt sett svårigheter, osäkerhet och avstånd från hem, familj och trygghet. De klassiska kommentatorerna förklarar att resenärens hjärta av naturliga skäl blir mer ödmjukt och beroende av Allah under resans prövningar, vilket gör att hans åkallan intar en särskild status. Vissa lärde har även påpekat att detta gäller resor i allmänhet, oavsett om resan sker i lovligt syfte som handel, familjebesök eller pilgrimsfärd (hajj eller umrah) – så länge resan i sig inte är en resa till synd.
En liknande hadith: resenären, den förorättade och föräldern
Utöver hadithen som avbildas ovan finns en näraliggande hadith som återges i Jami’ at-Tirmidhi (nr 3448) med en delvis annan ordalydelse. Där nämns tre böner som besvaras: resenärens bön, den förorättades bön och förälderns bön för sitt barn. Skillnaden mellan de två hadithernas tredje kategori – den fastande respektive den förorättade – visar hur olika berättarkedjor har bevarat olika varianter av samma övergripande budskap: att vissa tillstånd av svaghet, prövning eller orättvisa gör att bönen tas emot av Allah med särskild närhet. Båda hadithtexterna räknas som autentiska inom den sunnitiska hadithtraditionen och kompletterar varandra snarare än att motsäga varandra.
Varför avvisas inte just dessa böner?
Ibn al-Qayyim al-Jawziyya diskuterar i sitt verk al-Jawab al-Kafi flera orsaker till att en bön besvaras, bland annat uppriktighet, ödmjukhet, ett tillåtet (halal) levebröd och ett hjärta som är fritt från likgiltighet. Han förklarar att ju mer ett hjärta är ”brutet” inför Allah – det vill säga fritt från högmod och medvetet om sitt eget beroende av Allah – desto starkare blir dess åkallan. Detta gäller i högsta grad de tre grupper som nämns i hadithen: föräldern som bär en osjälvisk kärlek, den fastande vars kropp och själ har tuktats genom avhållsamhet, och resenären vars trygghet och rutiner har rubbats. Al-Nawawi berör liknande teman i sina kommentarer om dyrkan och åkallan, där han betonar att uppriktighet (ikhlas) och ödmjukhet är nyckelfaktorer för att en bön ska tas emot.
Praktiska lärdomar för den troende
- Föräldrar bör vara medvetna om kraften i sina ord gentemot sina barn, både i goda och dåliga stunder, och sträva efter att alltid be gott för dem.
- Den som fastar, vare sig det är under Ramadan eller en frivillig fasta, bör passa på att åkalla Allah flitigt, särskilt vid tidpunkten för iftar.
- Den resande muslimen uppmuntras att utnyttja sin resas prövningar som ett tillfälle till uppriktig åkallan, snarare än att se resan enbart som en börda.
- Alla tre exemplen påminner om att ödmjukhet och uppriktighet inför Allah, snarare än yttre ställning, är det som ger en bön dess kraft.
Vanliga frågor om hadithen
Är hadithen om de tre böner som inte avvisas autentisk?
Ja. Hadithen har klassats som hasan (god) av shaykh al-Albani i Sahih al-Jami’ as-Saghir under nummer 3032, vilket gör den giltig att använda som religiös vägledning inom Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah.
Gäller bönen även en förälders bön mot sitt barn?
Hadithen syftar i första hand på förälderns goda bön för barnet, men flera andra hadither varnar samtidigt för att förbanna sina barn i vredesmod, eftersom även en sådan bön riskerar att besvaras.
Måste man vara på resa för att resenärens bön ska räknas?
Ja, enligt de klassiska kommentatorerna gäller den särskilda statusen så länge personen fortfarande befinner sig i sin resa, det vill säga innan resan avslutats och personen återvänt till sin hemort.
Källförteckning
- Al-Albani, Muhammad Nasir al-Din. Sahih al-Jami’ as-Saghir, hadith nr 3032.
- Sunan Abi Dawud.
- Jami’ at-Tirmidhi, hadith nr 3448.
- Sunan Ibn Majah.
- Al-Bayhaqi. Shu’ab al-Iman.
- Ibn Rajab al-Hanbali. Jami’ al-’Ulum wal-Hikam.
- Ibn al-Qayyim al-Jawziyya. Al-Jawab al-Kafi liman Sa’ala ’an al-Dawa’ al-Shafi.
- Al-Nawawi, Yahya ibn Sharaf. Kommentarer om dyrkan och åkallan (adhkar-litteraturen).
