– Ett svar utifrån Ibrahims bön i Sura ash-Shu'ara
Islamisk kunskap på svenska – enligt Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah
Frågan ”vem är Allah?” är den mest grundläggande frågan i islam. Hela den islamiska trosläran, aqidah, bygger på svaret på just den frågan: vem Skaparen är, vilka egenskaper Han har och hur människan ska förhålla sig till Honom. Ett av de vackraste och mest koncentrerade svaren i Koranen finner vi i Sura ash-Shu’ara (De diktande), vers 78–82, där profeten Ibrahim (frid vare med honom) står inför sitt avgudadyrkande folk och beskriver sin Herre med fem korta men innehållsrika satser. Den här artikeln går igenom dessa verser i detalj, förklarar dem utifrån klassisk sunnitisk tafsir och kopplar dem till den bredare läran om Allahs namn och egenskaper (al-Asma al-Husna).
Bakgrunden: Profeten Ibrahims bön inför sitt folk
Sura ash-Shu’ara (Kapitel 26) är en mekkansk sura som på flera ställen skildrar tidigare profeters möten med folk som förnekade Allahs enhet, tawhid. I avsnittet om profeten Ibrahim (frid vare med honom) återges ett samtal där han konfronterar sin far och sitt folk om deras avgudadyrkan. Enligt klassiska tafsirverk, däribland Ibn Kathirs Tafsir al-Qur’an al-’Azim, frågar Ibrahim sitt folk vad de dyrkar och varför, och konstaterar att deras avgudar varken kan höra, se eller gagna dem på något sätt. Som en kontrast till detta beskriver han därefter, i vers 78–82, den ende sanne Guden med fem egenskaper som ingen avgud någonsin skulle kunna göra anspråk på: att skapa, vägleda, föda, bota, ge liv och död samt förlåta synder.
Denna bön räknas som en av de tydligaste koranformuleringarna av tawhid ar-rububiyyah – tron på att Allah ensam är Herre, Skapare och Upprätthållare av allt som existerar. Samtidigt pekar den, som senare klassisk teologi (till exempel hos Ibn al-Qayyim i Madarij as-Salikin) visat, fram mot tawhid al-uluhiyyah: att just därför att Allah ensam gör allt detta, är Han också den ende som förtjänar dyrkan.
Vers för vers: Fem egenskaper hos Allah enligt Sura ash-Shu’ara 78–82
1. Skaparen och Väglederen (vers 78)
الَّذِي خَلَقَنِي فَهُوَ يَهْدِينِ
Sura ash-Shu’ara 26:78
”Han som har skapat mig och som vägleder mig” Källa: Koranen, Sura ash-Shu’ara (26:78)
Ibrahim inleder med att peka på skapelseakten: Allah är den som gav honom existens. Enligt Ibn Kathir innebär versen även att Allah är den som lagt en väg, ett öde och en vägledning för varje skapad varelse att följa – ingen når rätt väg utan Hans vägledning. Detta är kärnan i det som senare inom sunnitisk teologi kallas tawhid ar-rububiyyah: erkännandet av att Allah ensam är Skaparen, medan tawhid al-hidayah, vägledningen till sanningen, likaså tillhör Honom allena.
2. Den som föder och ger dryck (vers 79)
وَالَّذِي هُوَ يُطْعِمُنِي وَيَسْقِينِ
Sura ash-Shu’ara 26:79
”Och Han som ger mig föda och dryck” Källa: Koranen, Sura ash-Shu’ara (26:79)
Här lyfter Ibrahim fram Allahs försörjning, rizq. Al-Qurtubi påpekar i sin tafsir att detta omfattar både den fysiska försörjningen – mat och dryck – och den andliga näring som hjärtat behöver. Att människan varje dag är beroende av föda som hon själv varken skapar från intet eller kan garantera sig, är enligt klassiska kommentatorer ett ständigt påmintande bevis på Allahs herravälde över Hans skapelse.
3. Den som botar sjukdom (vers 80)
وَإِذَا مَرِضْتُ فَهُوَ يَشْفِينِ
Sura ash-Shu’ara 26:80
”Och när jag blir sjuk är det Han som botar mig” Källa: Koranen, Sura ash-Shu’ara (26:80)
En central detalj som ofta lyfts fram av kommentatorer, bland andra Ibn Kathir, är att Ibrahim säger ”när jag blir sjuk” och inte ”när Allah gör mig sjuk” – trots att allt, gott som ont i människans ögon, sker med Allahs vilja. Detta är ett exempel på god adab (etikett) gentemot Allah: att tillskriva Honom det goda direkt, medan det som uppfattas som ont knyts till orsaker snarare än direkt till Honom, även om Han i grunden är den som beslutar om allt som sker. Versen understryker samtidigt att läkning i grunden alltid kommer från Allah, oavsett vilka medel – läkare, medicin – Han låter vara en orsak till den.
4. Den som ger liv och död (vers 81)
وَالَّذِي يُمِيتُنِي ثُمَّ يُحْيِينِ
Sura ash-Shu’ara 26:81
”Och Han som skall låta mig dö och därefter ge mig liv” Källa: Koranen, Sura ash-Shu’ara (26:81)
I denna vers pekar Ibrahim på två av de mest grundläggande bevisen för Allahs makt: döden och återuppståndelsen. Ibn Kathir förklarar att Allah är den som ”inleder och upprepar” skapelsen – Han skapade människan första gången ur intet, och Han kommer på samma sätt att återskapa henne på Uppståndelsens dag. Denna vers knyter alltså direkt an till trosartikeln om livet efter detta (al-akhira), som är en av islams grundpelare.
5. Den som Ibrahim hoppas ska förlåta hans synder (vers 82)
وَالَّذِي أَطْمَعُ أَن يَغْفِرَ لِي خَطِيئَتِي يَوْمَ الدِّينِ
Sura ash-Shu’ara 26:82
”Och Han som jag hoppas ska förlåta mina fel och brister på Domens dag” Källa: Koranen, Sura ash-Shu’ara (26:82)
Den avslutande versen är särskilt lärorik: trots att Ibrahim är en profet som Allah själv rentvått från allvarliga synder, uttrycker han ödmjukt hopp (tama’) snarare än en självsäker garanti om förlåtelse. Klassiska lärde, bland andra al-Tabari, har pekat på att detta är ett mönster hos alla profeter – ödmjukhet inför Allah och ett ständigt hopp om Hans förlåtelse, aldrig ett anspråk på egen förtjänst. Versen kopplar också samman tron på Allah som Skapare och Försörjare med tron på Domedagen (yawm ad-din), då varje människa ska stå till svars för sina handlingar.
Vad lär oss dessa verser om Allahs egenskaper (tawhid)?
Tillsammans bildar de fem satserna i Ibrahims bön en sammanhållen beskrivning av det som inom sunnitisk aqidah kallas rububiyyah – Allahs herravälde. Han är ensam Skapare (al-Khaliq), ensam Försörjare (ar-Razzaq), ensam den som botar (ash-Shafi), ensam den som ger liv och död (al-Muhyi, al-Mumit) och ensam den som förlåter (al-Ghafur). Enligt klassisk sunnitisk teologi, sådan den beskrivs bland annat i Imam at-Tahawis trosbekännelse al-Aqida at-Tahawiyya samt i verk av Ibn Taymiyya och Ibn al-Qayyim, är denna insikt inte enbart teoretisk. Den ska leda fram till tawhid al-uluhiyyah: att bara den som besitter dessa egenskaper förtjänar dyrkan, bön och tillit.
Det är just denna logik Ibrahim använder i sin argumentation: om avgudarna varken kan skapa, föda, bota, ge liv och död eller förlåta, då är det orimligt att rikta dyrkan till dem. Samma resonemang återkommer i flera andra suror, bland annat i Sura al-Furqan och Sura Fatir, där Allah utmanar avgudadyrkarna att peka på något Hans påstådda ”medhjälpare” har skapat.
Kopplingen till Allahs sköna namn (al-Asma al-Husna)
Varje egenskap som nämns i Ibrahims bön återspeglas i ett eller flera av Allahs sköna namn, al-Asma al-Husna. Enligt en välkänd hadith som återberättas av Abu Huraira, och som återfinns hos både imam al-Bukhari och imam Muslim, har Allah nittionio namn, och den som räknar upp och lever i enlighet med dem träder in i paradiset. Bland dessa namn återfinns al-Khaliq (Skaparen), ar-Razzaq (Försörjaren), ash-Shafi (Den som botar), al-Muhyi och al-Mumit (Den som ger liv och Den som ger död) samt al-Ghafur och at-Tawwab (Den ständigt Förlåtande, Den som accepterar ånger).
Sunnitisk trosskola skiljer sig här tydligt från både filosofiska strömningar som förnekar Allahs egenskaper (ta’til) och från grupper som liknar Allah vid skapelsen (tashbih). Ahl as-Sunnah wal-Jama’ah bekräftar namnen och egenskaperna sådana de nämns i Koranen och den autentiska sunnah, utan att fråga ”hur” (bila kayf), och utan att jämföra dem med skapelsens egenskaper. Ibrahims bön i Sura ash-Shu’ara är ett praktiskt exempel på hur en profet både bekräftade Allahs egenskaper och samtidigt visade fullständig ödmjukhet inför Hans storhet.
Vad kan en muslim lära sig av Ibrahims bön i vardagen?
Utöver den teologiska dimensionen ger denna bön flera praktiska lärdomar för det dagliga andliga livet. Den lär den troende att vända sig till Allah i alla livets skeden: vid tacksamhet för mat och hälsa, vid sjukdom, inför döden och inför Domedagen. Den lär också ödmjukhet – att aldrig känna sig säker på sin egen frälsning utan ständigt hoppas på och be om Allahs förlåtelse, oavsett hur mycket goda handlingar man utfört. Slutligen visar den vikten av tawakkul, tillit till Allah, som en frukt av att verkligen förstå vem Han är: den som skapar, försörjer, botar, ger liv och död samt förlåter.
Källor
- Koranen, Sura ash-Shu’ara (26:78–82), svensk översättning.
- Ibn Kathir, Tafsir al-Qur’an al-’Azim, kommentar till Sura ash-Shu’ara 78–82.
- al-Tabari, Jami’ al-Bayan ’an Ta’wil ay al-Qur’an, kommentar till Sura ash-Shu’ara.
- al-Qurtubi, al-Jami’ li-Ahkam al-Qur’an, kommentar till Sura ash-Shu’ara.
- Ibn al-Qayyim al-Jawziyya, Madarij as-Salikin.
- Imam at-Tahawi, al-Aqida at-Tahawiyya.
- Sahih al-Bukhari, hadith om Allahs nittionio namn (Kitab ad-Da’awat).
- Sahih Muslim, hadith om Allahs nittionio namn (Kitab adh-Dhikr wa’d-Du’a’).
