Kvarlevor av Abrahams tro hos de förislamiska araberna och fördärvandet därav
I ögonblick av yttersta fara åkallade de förislamiska araberna till och med direkt Allahs barmhärtighet och hjälp. [98] Ibland brukade de svära vid Allah, [99] och gav dessutom ofta sina barn namnet ’Abdullah (Allahs tjänare och dyrkare). Den nyliga upptäckten av ett antal inskriptioner, särskilt i norra Arabien, som innehåller Allahs namn [100] — vilka inskriptioner alla är post-abrahamitiska — är ett avgörande bevis för förekomsten av begreppet Allah bland araberna sedan avlägsen forntid. [101]
Andra kvarlevor av den abrahamitiska traditionen var deras universella vördnad för Ka’bah i Makkah, deras kringående av den, deras genomförande av den mindre vallfärden (Umrah) och vallfärden (Hajj) till den, deras utförande av sådana abrahamitiska riter i samband med vallfärden som stannandet vid ’Arafat, uppehållet vid Muzdalifa, vistelsen vid Mina, offrandet av djur vid tillfället, deras sju löpningar mellan kullarna Safa och Marwah och deras rakande av sina huvuden. Några andra kvarlevor av de abrahamitiska riterna var deras universella utövande av omskärelse och deras fastande på ’Ashura-dagen. [102]
Samexistensen av den abrahamitiska traditionen med de polyteistiska trosuppfattningarna och sederna under långa århundraden ledde dock inte till uppkomsten av något synkretistiskt trossystem. Den totala bild som framträder är blott den av en illa sammansatt blandning med ett antal egenartade biprodukter av den blandningen. En sådan biprodukt var de förislamiska arabernas föreställning om att deras dyrkan av gudarna och gudinnorna skulle föra dem närmare Allah [103], att dessa gudar och gudinnor var deras förebedjare hos Honom [104] och att några av deras gudinnor, änglarna och till och med djinnerna var Allahs döttrar! [105]
En annan utväxt av blandningen var deras dåraktiga sed att avsätta en del (vanligtvis en större del) av sina skördar och sin boskap för sina gudar och gudinnor, och en annan del (vanligtvis en mindre del) för Allah. [106] Andra exempel var deras inblandning av polyteistiska klausuler i formeln för ”Svaret” (Talbiyah) vid utförandet av kringåendet av Ka’bah [107], makkaniterna som inte gick ända till ’Arafat vid Hajj-tidpunkten utan bara till Muzdalifa på grund av en föreställning om deras religiösa överlägsenhet och om att de var invånare i det heliga territoriet, deras allmänna vägran att låta någon kringå Ka’bah annat än i kläder tillhandahållna av dem (Hums) och deras till och med kringående av den i naket tillstånd. Med hänvisning till sådan blandning av polyteistiska trosuppfattningar och seder med ett erkännande av Allah som den Högste Herren förklarar Koranen: ”Och de flesta av dem tror inte på Allah utan att associera (andra som partners) med Honom.” [108]
Arabernas polyteism och avgudadyrkan tillsammans med deras felaktiga föreställningar om Allah bestämde hela deras inställning till livet och samhället. De betraktade livet i denna värld som det enda och slutliga målet för den mänskliga existensen. De dyrkade och blidkade gudarna och gudinnorna och erkände Allah uteslutande för detta ändamål.
Fotnoter:
[98] Koranen 10:22; 31:32.
[99] Koranen 6:109.
[100] Se exempelvis F.V. Winnet, ”Allah Before Islam”, M.W., XXVIII (1938), 239–248.
[101] P.K. Hitti, efter att ha hänvisat till inskriptionerna, till några av de relevanta koraniska passagerna och till förekomsten av namnet ’Abdullah bland Quraysh, uppger att Allah ”uppenbarligen” var ”Quraysh-stammens stamgud.” [Hitti, op.cit., 101] Anmärkningen är både vilseledande och ohållbar. Varken tillhörde de inskriptioner han citerar Quraysh, och inte heller var namnet ’Abdullah exklusivt för dem. För att inte tala om många andra utanför Quraysh-kretsen — ledaren för hycklarna i Madinah var ’Abdullah ibn Ubayy!
[102] Sahih Al-Bukhari, 3831.
[103] Koranen 39:3.
[104] Koranen 10:18.
[105] Koranen 16:57. Se även 37:149–154; 43:16; 52:39.
[106] Koranen 6:136.
[107] Ibn Hisham, I, 78.
[108] Koranen 12:106.
Utdrag ur boken ”The Biography of Prophet Mohammad (ﷺ)” vol. 1 av Mohammad Thajammul Hussain Manna