Profetens Lärjunge!
Det är nästan omöjligt att nämna Talhah utan att också nämna Az-Zubair, och nästan omöjligt att nämna Az-Zubair utan att också nämna Talhah.
När Profeten frid vare över honom förbrödrande sig med sina Följeslagare i Makkah före Hijrah till Al-Madiinah, förbrödrande han sig med Talhah och Az-Zubair.
Profeten frid vare över honom talade ofta om dem tillsammans, till exempel i sitt uttalande: ”Talhah och Az-Zubair är mina grannar i Paradiset.”
Båda var kopplade till Profeten frid vare över honom genom släktskap och börd. Vad gäller Talhah är han kopplad till Profeten frid vare över honom genom Murah Ibn Ka’b. Az-Zubayr’s härstamning är kopplad till Profeten genom Qusaii Ibn Kulaab. Utöver det är hans mor Safiah Profetens faster på fädernet.
Talhah och Az-Zubair liknade varandra enormt i sina öden. Likheten mellan dem var enorm vad gäller uppfostran, rikedom, generositet, religiös solidaritet och magnifikt mod. Båda omfamnade Islam tidigt. Båda tillhörde de tio som av Profeten frid vare över honom lovades Paradiset, och de sex som Omar anförtrodde uppgiften att välja näste kalif efter honom. Även deras öde var ett av fullständig likhet – det var i själva verket ett och samma öde.
Som nämnts var Az-Zubayr’s omfamnande av Islam tidigt. Han var verkligen en av de första sju som skyndade sina steg mot Islam och spelade en roll tillsammans med de välsignade tidiga konvertiterna i Daar Al-Arqam. Vid den tiden var han 15 år gammal; på det sättet utrustades han med vägledning, ljus och allt gott medan han fortfarande var ung.
Han var en ryttare och en djärv krigare från barndomen, till den grad att historiker nämner att det första svärd som lyftes i Islam var Az-Zubayr’s svärd.
I islams allra tidigaste dagar, medan muslimerna fortfarande var få till antalet och gömde sig i Daar Al-Arqam, spred sig ett rykte om att Profeten frid vare över honom hade dödats. Knappt hade Az-Zubair hört det förrän han drog sitt svärd och skyndade fram genom Makkahs gator, trots att han fortfarande var så ung.
Först begav han sig för att ta reda på sanningen i vad som hade sagts, fast besluten att om det vore sant, hugga hela Quraish i bitar tills de dödade honom.
På Makkahs höga kullar mötte Profeten frid vare över honom honom och frågade: ”Vad är det som hänt?” Az-Zubair berättade nyheten för honom. Profeten frid vare över honom bad för honom och bad Allah att sänka barmhärtighet och allt gott över honom, och seger över hans svärd.
Trots Az-Zubayr’s adelskap bland sin klan var han tvungen att bära bördan av Quraishs förföljelse och plåga. Det var hans farbror som ansvarade för hans tortyr. Han svepte in honom i en matta, satte eld på den för att låta honom kvävas, och ropade till honom under trycket av den svåra tortyn: ”Förneka Muhammads Herre, så ska jag avvärja denna tortyr.”
Az-Zubair, som vid den tiden inte var mer än en uppväxande ung man, svarade på ett fruktansvärt och utmanande sätt: ”Nej! Vid Allah, jag ska aldrig återvända till avgudadyrkan igen.”
Az-Zubair emigrerade till Abessinien två gånger, i den första och andra emigrationen. Sedan återvände han för att delta i slagen med Profeten frid vare över honom. Inget räd eller slag undgick honom.
Rikliga var de hugg som hans kropp var tvungen att ta emot och bevara, även efter att hans sår hade läkt. De var som medaljer som berättade om Az-Zubayr’s hjältemod och ära.
Låt oss lyssna till en av hans följeslagare, som en gång såg och beskrev dessa medaljer som trängdes med varandra på hans kropp: ”Medan jag följde Az-Zubair på en av hans resor, såg jag hans kropp fläckad av svärdärr. Hans bröst var som ihåliga ögon på grund av mångfalden av hugg och sår. Jag sade till honom: ’Jag har sett på din kropp vad jag aldrig sett förut.’ Han svarade: ’Vid Allah, jag har inte fått ett enda av dem annat än när jag var med Profeten frid vare över honom och i Allahs sak.'”
Under slaget vid Uhud, efter att Quraishs armé hade dragit sig tillbaka mot Makkah, utsåg Profeten frid vare över honom honom tillsammans med Abu Bakr att följa Quraishs armé och jaga dem så att de skulle inse hur stark den muslimska gruppen var och inte tänka på att återanfalla Al-Madiinah och fortsätta striden. Abu Bakr och Az-Zubair ledde 70 muslimer. Trots att de jagade en segrande armé, fick den militära skicklighet som As-Siddiiq och Az-Zubair använde Quraish att tro att de hade överskattat den muslimska gruppens förluster. De trodde att den kraftfulla frontraden, vars styrka Az-Zubair och As-Siddiiq framgångsrikt demonstrerade, inte var annat än förtruppen av Profetens armé, som verkade nalkas för att sätta igång en fruktansvärd förföljelse. Quraish skyndade bort och ökade sin fart mot Makkah.
På dagen vid Al-Yarmuuk var Az-Zubair en armé i sig själv. När han såg de flesta av krigarna under hans befäl röra sig bakåt när de såg de stora framryckande romerska ’bergen’, ropade han: ’Allahu Akbar! Allah är den störste!’ Med ett skarpt huggande svärd bröt han ensam in i dessa framryckande ’berg’, drog sig sedan tillbaka, trängde sedan in i samma fruktansvärda led med sitt svärd i högra handen, utan att snava eller halka.
Må Allah vara nöjd med honom som var så förälskad i martyrdömen, full av entusiasm för att dö i Allahs sak. Han sade: ”Talhah ger sina söner profeternas namn och han vet att det inte finns någon profet efter Muhammad frid vare över honom. Men jag ger mina söner martyrernas namn, och må de dö som martyrer!”
På detta sätt namngav han en son ’Abd Allah som ett gott omen, efter martyrföljeslagaren ’Abd Allah Ibn Jahsh; en annan kallade han Al-Mundhir efter martyrföljeslagaren Al-Mundhir Ibn ’Amr; en annan kallade han ’Urwah efter martyrföljeslagaren ’Urwah Ibn ’Amr; en annan kallade han Hamzah efter martyrföljeslagaren Hamzah Ibn Abi Talib; en annan kallade han Ja’far efter martyrföljeslagaren Ja’far Ibn Abi Talib; en annan kallade han Mus’ab efter martyrföljeslagaren Mus’ab Ibn Umair och en annan kallade han Khaalid efter martyrföljeslagaren Khaalid Ibn Sa’iid.
På detta sätt valde han martyrernas namn åt sina söner, i hopp om att de alla skulle dö som martyrer.
Det nämns i hans biografi att han aldrig innehade ett styre, och inte heller uppgiften att samla in skatter eller tribut, utan bara uppgiften att kämpa i Allahs sak.
Hans förtjänst som krigare kan ses i hans fullständiga självständighet och hans totala självförtroende.
Även om 100 000 krigare hade anslutit sig till honom i strid, skulle du fortfarande se honom kämpa som om han stod ensam på slagfältet, och som om ansvaret för att kämpa och för segern vilade på honom ensam.
Hans förtjänst som krigare representeras i hans fasthet och styrkan i hans nerver.
Han såg sin farbror Hamzah på Uhuds dag: de månggudadyrkande hade skurit upp hans döda kropp i bitar på ett fruktansvärt sätt. Han stod framför honom som ett högt fast rotfäst berg, skar tänder medan han höll hårt i sitt svärd, med ingenting i tankarna utom en fruktansvärd hämnd. Snart förbjöd dock en gudomlig uppenbarelse Profeten frid vare över honom och muslimerna från ens den minsta tanke på något sådant.
När belägringen av Bani Quraidhah hade pågått en lång tid utan att de gav sig, sände Profeten frid vare över honom honom med ’Aliy Ibn Abi Talib. Där inför den ointagliga fästningen stod han och upprepade flera gånger: ”Vid Allah, vi ska smaka vad Hamzah smakade, eller öppna deras fästning.” Sedan kastade de sig båda ensamma in i fästningen.
Med beundransvärda starka nerver lyckades de skrämma de belägrade inuti den och öppna dess portar.
På Hunains dag kunde han se Maalik Ibn ’Awf, ledaren för Hawaazin och den månggudadyrkande armén, efter hans nederlag vid Hunain stående mitt bland några av sina följeslagare och resterna av sin besegrade armé. Han bröt ensam in bland dem och skingrade dem ensam och drev bort dem från bakhållets plats varifrån de bevakade de muslimska ledarna som återvände från slagfältet.
Hans andel av Profetens kärlek och uppskattning var stor.
Profeten frid vare över honom var så stolt över honom att han sade: ”Varje profet har en lärjunge, och min lärjunge är Az-Zubair Ibn Al-’Awaam.” Han var inte bara hans kusin och make till Asmaa Bint Abu Bakr (”Tvåbältesfrun”), utan dessutom den kraftfulle, lojale, modige, djärve, generöse och frikostige, som gav bort och vigde sitt liv och sina pengar åt Allah, alla världars Herre.
Hans egenskaper var ädla, hans goda kvaliteter stora. Hans tapperhet och generositet var alltid parallella med varandra. Han drev en framgångsrik handel och hans förmögenhet var enorm; men han satsade allt det i islams sak tills han dog i skuld. Hans tillit till Allah var anledningen bakom hans generositet, tapperhet och frälsning.
Även när han generöst gav upp sin själ bad han sin son att betala hans skuld. ”Om du inte kan betala den, sök då min Herres hjälp.” ’Abd Allah frågade honom: ”Vilken herre menar du?” Han svarade: ”Allah. Han är den bäste Väktaren, den bäste Hjälparen.” ’Abd Allah sade efteråt: ”Vid Allah, jag råkade aldrig ut för bekymmer på grund av hans skuld. Jag sade bara: ’O Zubayr’s Herre, betala hans skuld,’ och det gjorde Han.”
På Al-Jamal-dagen, och på samma sätt som tidigare nämnts om Talhah, var Az-Zubayr’s slut och öde. Efter att han hade sett det rätt att avstå från strid, följde honom en grupp av dem som ivrigt önskade se inbördeskrigets lågor rasa beständigt och aldrig slockna. En förrädisk mördare högg ned honom medan han bad och stod inför Allah.
Mördaren gick till Imam ’Aliy i tron att han skulle tillkännage goda nyheter för honom när han berättade om sitt angrepp på Az-Zubair och när han lade i hans händer det svärd han hade stulit från honom efter att ha begått sitt brott. När ’Aliy fick veta att Az-Zubayr’s mördare stod vid hans dörr och bad om tillträde, skrek han och befallde att han skulle avlägsnas och sade: ”Tillkännage Helvetet för mördaren av Safiyas son!” När de visade honom Az-Zubayr’s svärd, kysste Imam ’Aliy det och grät sedan smärtsamt med orden: ”Ett svärd vars ägare så länge torkade bort Profetens sorg.”
Finns det en bättre, mer underbar och vältalig hälsning att rikta till Az-Zubair vid slutet av vårt tal än Imam ’Aliy’s ord?
Frid vare med Az-Zubair i döden efter hans liv. Fridfull hälsning efter fridfull hälsning till Profetens lärjunge.