Av: Mostafa Malaekah
Orsaken till människans existens
Det finns ett populärt uttryck som säger att en dåre lever för att äta medan en vis man äter för att leva. Men detta förklarar ingenting eftersom livet i sig självt inte är något att sträva efter för den troende. Varför lever då människan?
Det finns de som säger: ”För sig själv och sitt eget nöje”. De ser inget annat mål för mänskligheten eftersom det skulle peka på en genomtänkt plan och detta i sin tur skulle kräva en planerare. Eftersom de förnekar att människan skapades med en avsikt, ser de inget mål för henne annat än att arbeta och försörja sig, och bortom detta att förbättra sitt sätt att leva; och när ens liv på jorden är över slutar ens existens.
Men troende säger: ”Människan lever för sin Herre och för livet efter detta”, för Gud (Allah¹) påminner dem i Koranen²:
”Eller trodde ni att Vi³ skapade er för nöjes skull och att ni inte skulle föras tillbaka till oss?” (Koranen 23:115)
Islam har klart fastslagit orsaken till människans existens och hennes funktion i livet, eftersom hon skapades med ett syfte. Hon skapades för att känna Allah och dyrka Honom, för att fylla en ansvarsposition och för att bära ett stort förtroende genom att vara Guds ställföreträdare på jorden under sin korta livstid. Genom att göra så renar hon sin själ och förbereder sig för ett annat liv, ett som är evigt och för alltid.
Människans natur
De som inte tror på en Skapare ser människan som en samling av kött, ben, blod, nerver, körtlar och organ som alla består av celler. För dem har människan ingen speciell betydelse eller förtjänst, utan är bara en av de olika sorters varelser som bor på jorden – förutom att hon just råkade anta mänsklig form. Islam, å andra sidan, erkänner hennes hedrade ställning bland Allahs skapelser: att hennes Herre medvetet skapade henne i bästa möjliga form, gav henne en unik ande (rooh), befallde änglarna att buga i respekt för henne, utrustade henne med intelligens, kunskap och en fri vilja, gjorde henne till en ansvarig förvaltare på jorden och gjorde allt i himlen och på jorden tillgängligt för henne att använda medan Han valde ut henne för Sig Själv (för att känna och dyrka Honom).
Islam upphöjde människans position och erkände alla aspekter av hennes skapelse – hennes ande, hennes kropp och själ, hennes förnuft och hjärta, hennes vilja och förmåga, hennes basala instinkter och höga ambitioner. Islam begränsade henne inte onödigtvis eller förbjöd henne från något gott. Vidare gav inte islam något tillfälle för dem som skulle dra nytta av människan i religionens namn utan vände sig direkt till henne och sa:
”O människa, vad kom dig att missta dig i fråga om din Herre, den Givmilde? [Han] som har skapat dig och format dig [med hänsyn till den uppgift du ska fylla] och gett din natur dess jämvikt; skapat dig i enlighet med Sin vilja.” (K 82:6-8)
”O människa, [då skall] du, som under ditt mödosamma liv [på jorden] alltid hade din Herre för ögonen, [då skall du] möta Honom!” (K 84:6)
På grund av komplexiteten i människans sammansättning har hennes natur ofta missförståtts. För hon är en kombination av kropp och ande, instinkt och intellekt, och att negligera någon av dessa aspekter kommer att resultera i allvarlig obalans.
Historien har religioner vars filosofi baseras på förnekandet av människans fysiska sida, och som har försökt disciplinera den och försvaga den för att rena hennes själ och öka hennes andliga styrka. Exempel på detta är brahminer i Indien och kristna munkar. Å andra sidan finns ideologier som förnekar människans ande och betonar den materiella sidan och bara erkänner det som kan uppfattas genom sinnena och bekräftas genom erfarenhet.
Islam tar hänsyn till alla människans aspekter eftersom det är Allahs religion – Allah som skapade mänskligheten och allting och därför är helt förtrogen med sin skapelses karakteristika och detaljer.
”Skulle inte Han, Skaparen, känna det som Han har skapat, Han den Outgrundlige som genomskådar allt, som är underrättad om allt?” (K 67:14)
Allah skapade människan med en tung kropp som drar henne mot jorden och en lätt ande som ser mot himlen, en kropp med instinkter och fysiska behov och en ande med ideal och mål, en kropp som ett djurs kropp och en ande med höga ambitioner. Islam förbiser inte kroppens behov och inte heller andens, utan förordar en balans där båda får sin del utan överdrift eller försummelse.
Vidare är islam förenlig med människans inneboende natur. För den mänskliga anden (rooh) är skapad med en inneboende benägenhet att dyrka sin Skapare så länge den lämnas utan människans ingripande. Detta bekräftas i Koranen:
”Ge dig hän med hela din själ, [du som söker sanningen,] åt den rena, ursprungliga tron, den tro som Allah vid skapelsen lade ned som en naturens norm i människan – ingenting kan rubbas i Allahs skapelse! Detta är den evigt sanna tron, men de flesta människor vet ingenting [om detta].” (K 30:30)
Profeten Mohammad förklarade vidare: ”Varje nyfödd föds med den naturliga benägenheten [till islam] men hans föräldrar gör honom till jude, kristen eller eldsdyrkare.”⁴ Vad han menade är att människans ursprungliga natur lätt kan påverkas eller förstöras av yttre inflytande, inte bara från föräldrar utan från samhället i stort, speciellt de kamrater som en ung människa kommer i regelbunden kontakt med. Det är därför Koranen främjar att man återgår till sin rena medfödda natur genom att uppmuntra oberoende tänkande, kräva bevis för ens tro och betona resonerande och sunt förnuft.
Vad är en människa?
När man läser islams källor, Koranen och autentisk hadith, upptäcker man att det står mycket om människans själ, dess renhet och syndfullhet, och om hennes hjärta, dess tro, dess klarsynthet och känslighet, dess dövhet och blindhet, dess rättrådighet och ondska, dess sjukdomar och deras behandlingar.
Människor har vad som kallas anden (rooh), vad som kallas självet, eller själen (nafs), vad som kallas förnuftet (’aql) och vad som kallas hjärtat (qalb). Var och en av dessa är en märklig och underbar värld som kan upptäckas endast under ens resa till Allah.
Många människor är förvirrade av de islamiska termerna ’aql (förnuftet), qalb (hjärtat), rooh (anden) och nafs (självet eller själen). Ofta används de i fel sammanhang och blandas ihop med varandra. Det verkliga problemet är sannolikt att Gud (Allah) gav var och en av dessa termer en betydelse medan människor använder dem när de menar något annat.
Det finns liv i kroppen innan anden (rooh) blir en del av den. En persons själ (nafs) är effekten av en samling fysiska faktorer och omgivningsfaktorer i kroppen efter det att anden har kommit in i den. Det finns en hjärna, som organiserar alla kroppens funktioner åt människan, och till vilken anden är knuten. Det finns också ett känsligt hjärta till vilket anden också är knuten. Fostrets liv i mammans mage innan anden kommer in är en fortsättning av mammans liv, men när anden kommer in blir dess liv komplett och självständigt.⁵ När sedan anden lämnar kroppen dör man – och så förstår vi skillnaden mellan fostrets liv i mammans mage innan anden kommer in och döden när anden lämnar kroppen.
When anden kommer in i kroppen påverkas den av olika fysiska faktorer och den provoceras av känslor av begär och ilska. En person kan välja att besegra eller ta kontroll över kroppens behov eller att låta sig besegras av dem. Detta är kärnan i kampen mellan den gudomliga vägledning som kommit genom profeter, med syftet att bevara anden i dess rena och friska tillstånd, och frestelser från människor och satan (shaitan) med syftet att moraliskt fördärva den.
Vi vet att vissa mediciner har en lugnande effekt på människor, och att alkohol och droger har en stark effekt på hur en person tänker och uppför sig.⁶ Det är också känt att olika hormoner i kroppen som bildas vid olika tidpunkter påverkar en person på olika sätt.⁷ Därför påverkar blodet och substanser i blodet generellt en människas tillstånd. Så ens fysiska natur har en effekt på själen. Denna effekt ökar och minskar och en person kan antingen ge efter för den effekten, kämpa emot den eller försöka kontrollera den. Det som är viktigt att veta är att det finns en relation mellan den fysiska kroppens element och anden och var och en av dem påverkar den andra.
Definitioner
Vi ska fortsätta med att titta närmare på vad några islamlärda har sagt om dessa fyra element i kroppen.
1. Anden – ”Rooh”
Anden (rooh) är transcendental och medelpunkten i människans varande. Det är den som gör en människa levande. Den berömde islamlärde al-Ghazali skrev om anden: ”Dess källa är det mänskliga hjärtats hålrum och det sprider sig till resten av kroppen genom blodkärlen och ger liv till de olika sinnena på samma sätt som en oljelampa som sprider sitt ljus till alla delar av ett hus. Det är det element i personen som vet och förstår men inte förstås.”⁸
Det är inte möjligt att beskriva andens innersta väsen eftersom Allah har valt att begränsa vår kunskap om det, så som nämns i Koranen och autentisk Hadith. Allah har sagt:
”Och de frågar dig [O Muhammad] om [den mänskliga] anden. Säg: ’Anden hör till det som är min Herre förbehållet – av [all] kunskap har bara en obetydlig del fallit på er [lott].'” (K 17:85)
Av den anledningen handlar diskussioner om anden bara om två aspekter: (1) att föra anden tillbaka till dess ursprungliga kunskap om Allah och (2) att föra anden tillbaka till dess perfekta tillstånd av frivillig lydnad och underkastelse.
Att föra anden tillbaka till dess ursprungliga tillstånd är ingen enkel åtgärd och inte alla gör det bra, men det återstår en sak som förväntas av varje individ: att han söker kunskap om detta. Om anden ska kunna återgå till sin kunskap om Allah kräver det att man studerar betydelsen av Hans namn och attribut samtidigt som man underkastar sig Allah helt och hållet.
Därför är anden en skapelse som känner Allah, erkänner Allahs rätt att dyrkas och erkänner Allah som sin Herre. Men när anden kommer in i kroppen påverkas den av kroppen, lär sig andra saker av sin omgivning och förlorar eller glömmer en del av sin kunskap och sin underkastelse och lydnad.
2. Hjärtat – ”Qalb”
Al-Ghazali skrev om hjärtan: ”Hjärtat är källan och grundmaterialet till anden (rooh). Det är ett subtilt och andligt element kopplat till det fysiska hjärtat, och det är en människas innersta natur. Det uppfattar världen och tilltalar personen, klandrar honom, straffar honom och kräver av honom.”¹⁶
Det finns ganska mycket information i Koranen och Profetens Sunnah om hjärtat.¹⁷ Allah har sagt:
”Det är inte deras ögon som är blinda, nej, det är hjärtana i deras bröst!” (K 22:46)
”Sannerligen finns det i kroppen en klump av kött som, om den är sund, är hela kroppen sund och om den är fördärvad är hela kroppen fördärvad. Sannerligen är det hjärtat.” (Profeten Muhammad¹⁸)
Av det som presenterats kan man dra tre slutsatser:
- Koranen och sunnah betonar att det mänskliga hjärtat är ett medvetet organ som har sin egen form av intelligens och på så sätt kan spela en viktig roll i en individs mentala, andliga och känslomässiga beslut.
- Hjärtats värld är stor och dess sjukdom eller hälsa är två tillstånd som avgör en människas undergång eller framgång i det världsliga livet och i Livet efter detta.
- För att rätta till och återställa hjärtat krävs kunskap, arbete och bra sällskap.
Profeten Muhammad talade också om hjärtan och förklarade processen genom vilken ett hjärta blir sjukt: när en troende begår en synd kommer en mörk fläck på hans hjärta. Om han ångrar sig och söker Allahs förlåtelse, blir hans hjärta fläckfritt igen. Men om han framhärdar i synd ökar den mörka fläcken.¹⁹
3. Sinnet eller förnuftet – ”’Aql”
I islamisk terminologi talar man om det ansvariga sinnet (Al-’Aql al-takleefy) och det religiösa sinnet (Al-’Aql al-shar’ei). Det ansvariga sinnet har alla människor som är friska och det är anledningen till att människan har givits ansvar och är ansvarig inför Allah för sitt handlande.
Sinnet är knutet till hjärtat å ena sidan och till själen å andra sidan. När hjärtat är svagt inför själen som föreslår ont, ger det upp inför dess önskningar att gå emot Allahs lag. Fullständig kontroll uppnås genom utvecklingen av ett fullkomligt religiöst sinne.
Processen för att man ska höja sig börjar med förståelsen av vad Allah har befallt, och slutar med fullständig överensstämmelse mellan ens uppförande och handlande och allt som Han befallt.
4. Själen eller självet – ”Nafs”
Al-Ghazali nämner att själen (nafs) har två dimensioner: den högre dimensionen och den lägre dimensionen. Den högre dimensionen är psykets högsta gräns som kopplar själen till anden (rooh), medan den lägre dimensionen representeras av sinnena som kopplar den till kroppen.
Allah nämnde själen eller självet och dess olika tillstånd i Koranen:
- Själen som är renad eller själen som är moraliskt fördärvad – Allah sa: ”Vid människans själ och Den (Allah) som har format den… Helt visst skall det gå den väl i händer som [i detta liv] strävar efter att rena [sin själ].” (K 91:7-10)
- Själen som överlämnar sig till lustar – den drivs av ilska och begär och tillhör Satans sällskap. Allah sa: ”Förvisso driver själen ständigt människan mot det onda.” (K 12:53)
- Den förebrående själen – som klandrar sin ägare för hans tillkortakommanden. Allah svär vid den: ”Jag svär vid den förebrående själen…” (K 75:2)
- ”Själen som har kommit till ro” – den högsta nivån, där Allah säger: ”Du själ, som har kommit till ro! Vänd tillbaka till din Herre, tillfredsställd… Stig in i Mitt paradis!” (K 89:27-29)
Trons effekt på individens liv
Människan är en unik skapelse genom att hon är en blandning av jordens element och icke-materiella andliga element. När man ger näring åt och ger fritt utlopp åt sin fysiska sida och negligerar att ge näring åt sin ande och själ, är man okunnig om sin sanna mänskliga natur och tar ifrån den en stor del av dess rätt.
Islamisk tro kan möjliggöra för en person att uppfylla sin instinktiva önskan om tillfredsställelse och mening i sitt liv. Men det som menas med ”tro” är en stark och levande tro, inte en tro som svänger beroende på känslor eller är begränsad till en upprepning av ritualer. Sann tro är vad som når djupet av själen och omsluter en persons förståelse, känslor och motivationer. Dess effekt på beteendet är vad som renar själen.
FOTNOTER
[1] Allah är Guds egennamn och används inte för att beteckna någon annan varelse. Därför kommer namnet ”Allah” att användas hellre än ordet ”Gud”.
[2] Den sista uppenbarelsen från Gud och Hans sista budskap till mänskligheten. Koranen betyder ordagrant ”recitation” eller ”läsning”.
[3] Skaparen refererar i vissa verser i Koranen till sig själv i pluralform, vilket betecknar makt, upphöjdhet och majestät.
[4] Berättad av al-Bukhari (1296) och Muslim (4803).
[5] Ett foster får sin ande 120 dagar efter befruktningen av ägget. Vid den tidpunkten skickar Allah en ängel som blåser in anden, som tillhör den individen, i fostret. Det är då fostret blir en människa. Många av reglerna i islam reflekterar detta faktum.
[6] Det är därför alkohol och droger, även i mycket små mängder, är strikt förbjudna i islam.
[7] Ett exempel är hormonerna som bildas hos kvinnan vid tiden för ägglossning och hur de påverkar en kvinnas sexuella lust.
[8] Al-Ghazali: Ihyaa’ ’Uloom ad-Deen (Återupplivande av de religiösa vetenskaperna).
[16] Al-Ghazali: Ihyaa’ ’Uloom ad-Deen.
[17] Det mänskliga hjärtat nämns i Koranen 182 gånger, inklusive 16 gånger med termen ”Fou’ad” (det inre hjärtat) och 44 gånger med den metaforiska termen ”bröstet”.
[18] Al-Bukhari (50).
[19] Ahmad (10705).
[20] At-Tirmidhi (3334).
[21] Att besegra synden ger också tillfredsställelse för själen.
[22] Enligt den sufiska förståelsen är nafs källan till den negativa kraften i ilska och sexuell lust i en människa som förblindar hennes intellekt.
[23] At-Tirmidhi (1546) och Ibn Hibban – saheeh
[25] Islamlärda betonar att ingen människa är eller kan vara perfekt. Därför måste man hela tiden sträva efter att bli bättre.
[26] Visdomen som lärdes ut av Profeten Muhammad är hans sunnah (hans lära).
[27] Den berömde muslimske lärde Ibn Qayyim al-Jawziyyah skrev utförligt om detta ämne.