En kort biografi som visar den enorma dygden och statusen hos den store lärde inom islam, Ahl al-Sunnahs psykolog, Imam Ibn al-Qayyim al-Jawziyyah.
Han är Imamen, hafiẓen (bevararen av hadith), lärde inom tafsir (koranisk exeges), usūl (grundläggande principer för rättspraxis och lag) och Fiqh (rättspraxis), Abū ʿAbdullah Shamsud-Din Muhammad Ibn Abi Bakr – bättre känd som Ibn Qayyim al-Jawziyyah (eller Ibn al-Qayyim).
”Och om det inte fanns några dygder hos Shaykh Taqiyy al-Din [Ibn Taymiyyah], utom hans berömde student Shaykh Shams al-Din Ibn al-Qayyim al-Jawziyyah – författaren till många verk, som både hans motståndare och anhängare drog nytta av – skulle detta vara en tillräcklig indikation på hans [dvs. Ibn Taymiyyahs] stora ställning.”
Hans Födelse och Utbildning
Han föddes i en ädel och kunnig familj den sjunde Safar år 691H i byn Zar’, nära Damaskus, Syrien. Från tidig ålder gav han sig i kast med att förvärva kunskap i de islamiska vetenskaperna från sin tids lärde. Al-Hafiẓ Ibn Rajab beskrev hans kunskapstörst i Dhayl Tabaqatul-Hanabilah (4/449): ”Han hade en intensiv kärlek till kunskap och till böcker, publikationer och skrifter.” Likaså sade Ibn Kathir i al-Bidayah wa-al-Nihayah (14/235): ”Han förvärvade från sådana böcker vad andra inte kunde förvärva, och han utvecklade en djup förståelse för Salafens (fromma föregångarnas) och khalafens (de som kom efter Salaf) böcker.”
Hans Lärare och Shaykher
De inkluderar Shihab an-Nablusi och Qaadee Taqiyy al-Din Ibn Sulayman, från vilka han studerade hadith; Shaykh Safiyyud-Din al-Hindee och Shaykh Ismaʿil Ibn Muhammad al-Harraanee, från vilka han studerade fiqh och usūl; och också sin fader, från vilken han lärde sig faraa’id (arvsrättens lagar). Den mest anmärkningsvärde av hans shaykher var dock Shaykh al-lslam Ibn Taymiyyah, som han följde och studerade under i sexton år. Al-Hafiẓ Ibn Kathir sade i al-Bidayah wa-al-Nihayah (14/234): ”Han uppnådde stor skicklighet inom många kunskapsgrenar; särskilt kunskap om tafsir, hadith och usūl. När Shaykh Taqiyy al-Din Ibn Taymiyyah återvände från Egypten år 712H, stannade han hos Shaykhen tills han dog; lärde sig en stor mängd kunskap från honom, tillsammans med den kunskap som han redan hade ägnat sig åt att förvärva. Så han blev en enastående lärde inom många kunskapsgrenar.”
Hans Karaktär och Dyrkan
Många av hans studenter och samtida har vittnat om hans utmärkta karaktär och hans sätt att dyrka. Al-Hafiẓ Ibn Rajab sade om honom i Dhayl Tabaqaatul-Hanaabilah (4/450): ”Han – rahimahullah – var ständig i dyrkan och utförandet av tahajjud (nattbönen), nådde gränserna i att förlänga sin salah (bön) och hängivenhet. Han befann sig ständigt i ett tillstånd av dhikr (åminnelse av Allah) och hade en intensiv kärlek till Allah. Han hade också en djup kärlek till att vända sig till Allah i ånger, ödmjuka sig inför Honom med en djup känsla av ödmjukhet och hjälplöshet. Han kastade sig vid dörrarna till gudomlig lydnad och tjänst. Sannerligen har jag inte sett hans like vad gäller sådana angelägenheter.”
Ibn Kathir – rahimahullah – sade i al-Bidayah (14/234): ”Han var ständig i att ödmjukt vädja till och åkalla sin Herre. Han reciterade väl och hade fina seder. Han hade en stor mängd kärlek och hyste ingen avund eller illvilja mot någon, och sökte inte heller att skada eller hitta fel hos dem. Jag var en av dem som oftast höll hans sällskap och var en av de mest älskade människorna för honom. Jag känner inte till någon i världen vid denna tid som är en mer hängiven dyrkare än honom. Hans salah (bön) brukade vara mycket lång, med förlängd rukūʿ (bugning) och sujūd (prostrationer). Hans kollegor kritiserade honom för detta, men han svarade aldrig tillbaka och övergav heller aldrig denna praxis. Må Allah skänka Sin Barmhärtighet över honom.”
Hans Studenter och Verk
Bland hans mest framträdande studenter var: Ibn Kathir (d.774H), al-Dhahabi (d.748H), Ibn Rajab (d.751H) och Ibn ʿAbd al-Hadi (d.744H), samt två av hans söner, Ibrahim och Sharafud-Din ʿAbdullah. Imam Ibn al-Qayyim – rahimahullah – författade över sextio verk. Hans böcker och skrifter kännetecknas av deras rörande tilltal till hjärtat och själen, samt deras noggrannhet, precision, argumentationens styrka och forskningens djup.
Hans skrifter inkluderar: I’lamul-Muwaqqi’in, Turuqul-Hukmiyyah, Ighathat al-Lahfan, Tuhfatul-Mawlūd, Ahkam Ahlul-Dhimmah och al-Faroosiyyah, alla inom fiqh och usūl. Inom hadith och sirah (biografi) inkluderar de: Tahdhib Sunan Abi Dawūd, al-Manarul-Munif och Zad al-Maʿad. Inom ʿaqidah (trosuppfattning): Ijtimaa’: al-Juyyūshul-lslamiyyah, as-Sawa’iqul-Mursalah, Shifa’ul-ʿAlil, Hadyal-Arwah, al-Kafiyatush-Shafiyah och Kitab al-Rūh. Inom akhlaq (moral) och tazkiyah (rening): Madarij al-Salikin (en kommentar till Manaazilus-Saa’ireen), ad-Daa’ wad-Dawaa’: al-Jawabul-Kaafi, al-Waabilus-Sayyib, al-Fawaʾid, Risalatut-Tabookiyyah och ’Uddatus-Sabirin. Andra böcker inkluderar: at-Tibyan fi Aqsamil-Qurʾan, Bada’i’ul-Fawa’id, Jʿalá’ul-Afham och Miftah Darus-Sa’adah.
Lärdas Uttalanden om Honom
Vittnesmål om hans omfattande kunskap och fasta efterföljning av Salafens väg har givits av ett antal lärde; bland dem är:
[1]: Al-Hafiẓ Ibn Rajab, som sade i Dhayl Tabaqaatul-Hanaabilah (4/448): ”Han hade djup kunskap om tafsir och usūlud-din (religionens grundläggande principer), nådde den högsta graden angående dem båda. Liknande var fallet inom hadithens område, vad gäller förståelsen av dess innebörder och subtiliteter samt härledning av regelverket från dem. Likaså var fallet inom fiqhens område och dess usūl (principer), samt det arabiska språket. Han gjorde en stor tjänst åt dessa vetenskaper. Han var också kunnig om kalam (innoverat tal och retorik), samt subtiliteterna och detaljerna som förekommer i tasawwuf-folkets (Sūfismens) tal.”
[2]: Al-Hafiẓ Ibn Hajar, som sade om honom i al-Durarul-Kaaminah (4/21): ”Han ägde en modig ande samt vast och omfattande kunskap. Han hade djup kunskap om lärdas åsiktsskillnader och om Salafens vägar.” Ibn Hajar – rahimahullah – sade också i sin rekommendation till ar-Raddul-Waafir (s. 68): ”Och om det inte fanns några dygder hos Shaykh Taqiyy al-Din (Ibn Taymiyyah), utom hans berömde student Shaykh Shamsud-Din Ibn al-Qayyim al-Jawziyyah – författaren till många verk, som både hans motståndare och anhängare drog nytta av – skulle detta vara en tillräcklig indikation på hans (dvs. Ibn Taymiyyahs) stora ställning.”
[3]: Ibn Nasir ad-Dimishqi sade om honom i ar-Raddul-Wafir (s. 68): ”Han ägde kunskap om de (islamiska) vetenskaperna, särskilt kunskap om tafsir och usūl.” Han sade också: Abū Bakr Muhammad Ibn al-Muhib sade, som det finns i hans brev: Jag sade inför vår Shaykh al-Mizzi: Är Ibn al-Qayyim på samma nivå som Ibn Khuzaymah? Så han svarade: Han är i denna tid vad Ibn Khuzaymah var i sin tid.
[4]: Al-Suyuti sade i Baghiyyatul-Wi’aat (1/62): ”Hans böcker hade inga likar och han strävade och vandrade de stora Imamernas väg inom [området] tafsir, hadith, usūl (grundläggande principer), furoo’ (grenar) och det arabiska språket.”
[5]: Mulla ʿAli al-Qari, som sade i al-Mirqaat (8/251): ”Det kommer att vara klart för den som aspirerar att läsa förklaringen av Manaazilus-Saa’ireen, att de [dvs. både Ibn Taymiyyah och Ibn al-Qayyim] är från kibar (de stora) inom Ahl al-Sunnah wal-Jamaʿah, och från denna Ummahs awliyaʾ.”
Hans Bortgång
Imam Ibn al-Qayyim avled vid sextio års ålder, den 13:e natten av Rajab, 751H. Må Allah skänka Sin Barmhärtighet över honom.
