Det berättades att Ibn Abbas (رضي الله عنه) sade:
”En grupp av Quraysh samlades i Hijr och svurade en ed vid Al-Lat och Al-Uzza, och vid Manat den tredje, och Na’ilah och Isaf, (och sade): ’Om vi ser Muhammad ska vi gå till honom som en man och inte lämna honom tills vi dödar honom.’
Sedan kom hans dotter Fatima (رضى الله عنها) gråtande och gick in till Allahs Sändebud (ﷺ) och sade: ’Dessa Quraysh-folk har svurit en ed mot dig, att om de ser dig ska de komma till dig som en man och döda dig, och det finns ingen bland dem som inte ska ha en del i ditt dödande.’
Han (ﷺ) sade: ’O min dotter, hämta vatten till Wudoo.’ Sedan gjorde han Wudoo’ och gick in till dem i Moskén, och när de såg honom sade de: ’Där är han.’
Sedan sänkte de blicken, dvs. somnade, och deras haka sjönk ned mot deras bröst. De stannade där de var och tittade inte upp mot honom, och Allahs Sändebud (ﷺ) kom och stod över dem. Han tog en handfull damm och sade: ’Måtte dessa ansikten göras fula’, sedan kastade han det mot dem och ingen träffades av det dammet utan att han var bland dem som slogits ihjäl som Kafirer på Badrs dag.” [627]
Fotnoter:
[627] Musnad Ahmad 2762. Shaikh Al-Albani sade att kedjan för denna berättelse är Jayyid i hans As-Sahiha 6/781.
Utdrag ur boken ’The Biography of Prophet Mohammad (ﷺ)’ vol. 1 av Mohammad Thajammul Hussain Manna.