Varför gråter du, Abu Muhammad?
En dag, medan Al-Madiinah var lugnt, samlades ett tungt damm nära det tills det täckte horisonten. Vinden drev dessa mängder av gult damm, kommande från ökens mjuka sand, så att de närmade sig Al-Madiinah’s portar och blåste starkt över gatorna.
Folk trodde det var en rasande storm, men snart hörde de bortom dammet bullret från en stor karavan. Efter ett tag trängde sig 700 tungt lastade kameler på gatorna. Folk kallade på varandra för att se den festliga synen och glädja sig åt det förråd karavanen möjligen bar.
De troendes moder Aa’ishah (må Allah vara nöjd med henne) hörde om den kommande karavanen och frågade: ”Vad händer i Al-Madiinah?” Hon fick svaret: ”Det är en karavan av ’Abd Ar-Rahman Ibn ’Awf som kommer från Syrien och bär hans varor.” De troendes moder sade: ”Men kan en karavan åstadkomma allt detta dån?” ”Ja, de troendes moder. Det är 700 kameler.”
De troendes moder nickade och tittade bort som om hon sökte minnet av en scen hon bevittnat eller ett samtal hon hört, och sade sedan: ”Jag hörde Allahs Sändebud frid vare över honom säga: ’Jag såg ’Abd Ar-Rahman Ibn ’Awf krypa in i Paradiset.'”
’Abd Ar-Rahman Ibn ’Awf krypa in i Paradiset! Varför hoppar eller skyndar han inte in i det med de första att omfamna islam bland Sändebudets följeslagare? När en del av hans vänner underrättade honom om vad Aa’ishah sade, kom han ihåg att han hade hört Profeten frid vare över honom säga denna hadith mer än en gång i olika former.
Innan kamelerna lossades skyndade han till Aa’ishas hus och berättade för henne: ”Jag kallar dig till vittne att denna karavan med alla dess laster är i den Allsmäktige Allahs sak.” Och lasterna av 700 kameler fördelades bland Al-Madiinah’s folk och orterna runt omkring det i ett storslaget välgörenhetsfestival.
Denna händelse ensam representerar den fullständiga bilden av ’Abd Ar-Rahman Ibn ’Awfs liv, Allahs Sändebuds följeslagare. Han var en mycket framgångsrik köpman och rik man. Han var den vise troende som vägrade att hans andel av detta liv skulle sopa bort hans andel av religionen, eller att hans förmögenhet skulle få honom att hamna efter trons eller Paradisets belönings karavan; han (må Allah vara nöjd med honom) offrade generöst sin förmögenhet och kände sig tillfredsställd.
När och hur omfamnade denne store man islam? Han gjorde det mycket tidigt under missionens första timmar. Han hade gjort det redan innan Allahs Sändebud frid vare över honom trädde in i Daar Al-Arqams hus och tog det som ett säte för att möta sina trogna följeslagare. Han var en av de åtta som var de första att omfamna islam. När Abu Bakr predikade islam för honom tillsammans med Othman Ibn ’Affaan, Az-Zubair Ibn Al-’Awaam, Talhah Ibn ’Ubaid Allah och Sa’d Ibn Abi Waqqaas tvekade de inte eller tvivlade på frågan. Tvärtom skyndade de med As-Siddiiq till Allahs Sändebud, bekräftade honom som Allahs Sändebud och bar hans standar. Från den dag han omfamnade islam tills han dog vid 75 var han en lysande förebild för en stor troende, vilket fick Profeten frid vare över honom att räkna honom bland de tio som han gav de glada nyheterna om att de skulle ärva Paradiset. Det fick också Omar (må Allah vara nöjd med honom) att räkna honom bland de sex rådgivarna som han utsåg för efterträdande efter sig. Han sade: ”Allahs Sändebud frid vare över honom dog välnöjd med dem.”
Efter att ’Abd Ar-Rahman omfamnade islam mötte han sin del av Quraishs förföljelse och utmaningar. När Profeten frid vare över honom beordrade sina följeslagare att emigrera till Abyssinia emigrerade Ibn ’Awf men återvände till Makkah. Sedan emigrerade han till Abyssinia i den andra emigrationen och därifrån till Al-Madiinah, där han bevittnade Badr, Uhud och alla striderna.
Han var mycket lyckosam i sin handel i en utsträckning som väckte hans häpnad. Han sade: ”Om jag lyfter upp en sten finner jag silver och guld under den.” Handel för ’Abd Ar-Rahman Ibn ’Awf (må Allah vara nöjd med honom) var varken girighet eller monopol. Det var inte ens en önskan att samla pengar eller rikedomar. Det var arbete och plikt vars framgång fick honom att njuta av dem och uppmanade honom att anstränga sig mer. Han brukade ha en entusiastisk natur så att han fann komfort i varje ärefrikt arbete, var det än var. Om han inte bad i moskén eller kämpade i en strid, arbetade han med sin handel som blomstrade så mycket att hans karavaner anlände till Al-Madiinah från Egypten och Syrien, lastade med allt som Arabiska halvön kunde behöva i kläder och mat.
Bevis på hans livfulla natur är hans livsväg alltsedan muslimernas Hijrah till Al-Madiinah’s gryning. Under dessa dagar associerade Sändebudet frid vare över honom var och en av sina följeslagare som bröder, en muhaajir (emigrant) från Makkah med en Ansaariy (hjälpare) från Al-Madiinah. Denna association ägde rum på ett häpnadsväckande sätt. Varje Ansaariy i Al-Madiinah delade med sin bror muhaajir allt han ägde, till och med sin säng. Om han var gift med två kvinnor, skulle han skilja sig från den ena så att hans bror kunde gifta sig med henne!
Den ädle Sändebudet frid vare över honom associerade ’Abd Ar-Rahman Ibn ’Awf och Sa’d Ibn Ar-Rabii’a som bröder en dag. Låt oss lyssna på den ädle följeslagaren Anas Ibn Maalik (må Allah vara nöjd med honom) berätta för oss vad som hände:
Sa’d sade till ’Abd Ar-Rahman: ”O broder, jag är den rikaste i Al-Madiinah. Ta hälften av min förmögenhet. Och jag har två hustrur. Välj den du tycker bättre om och jag ska skilja mig från henne så att du kan gifta dig med henne.” Så sade ’Abd Ar-Rahman Ibn ’Awf: ”Må Allah välsigna din familj och dina pengar. Visa mig vägen till marknaden.” Han gick till marknaden, köpte, sålde och fick vinst.
Det var hur han ledde sitt liv i Al-Madiinah, vare sig under Sändebudets livstid frid vare över honom eller efter hans bortgång, fullgjorde sin plikt mot religionen eller världens arbete och lyckades i sin handel, så mycket att han, som han sade, om han lyfte upp en sten, skulle finna guld och silver under den!
Vad som gjorde hans handel välsignad och framgångsrik var hans eftersträvande av det halala och hans strikta undvikande av det harama, eller rentav det tveksamma. Vad som gjorde den ännu mer välsignad och framgångsrik var att den inte var för ’Abd Ar-Rahman ensam. Allah hade en större andel i den, varigenom han brukade stärka banden med sin familj och bröder och rusta islams arméer. Om handel och förmögenhet vanligtvis utvärderas utifrån tillgångar och vinster, utvärderades ’Abd Ar-Rahman Ibn ’Awfs förmögenhet utifrån vad som spenderats av den i Allahs, världarnas Herres, sak.
En dag hörde han Allahs Sändebud frid vare över honom säga till honom: ”O Ibn ’Awf, du är en rik man och du kommer att krypa in i Paradiset. Ge alltså Allah ett välgörande lån för att befria dina fötter.” Allt sedan han hörde detta råd från Allahs Sändebud började han ge Allah ett gott lån. Sedan ökade Allah det manifalt till sin kredit i återbetalning.
En dag sålde han mark för 40 000 dinarer och fördelade allt bland Zuhrah-stammens folk, de troendes mödrar och de fattiga muslimerna. Nästa dag försåg han de islamiska arméerna med 500 hästar, den tredje dagen med 1 500 kameler.
När han låg för döden testamenterade han 50 000 dinarer i Allahs sak och 400 dinarer till var och en som fortfarande levde av dem som hade bevittnat [de tidiga dagarna]. Rentav Othman Ibn ’Affaan (må Allah vara nöjd med honom) tog sin andel av testamentet trots sin rikedom och sade: ”’Abd Ar-Rahmans pengar är halala och rena. Maten de ger skänker hälsa och välsignelse.”
Ibn ’Awf var herre över sina pengar, inte deras slav. Bevis på detta var att han inte hade svårt att samla ihop dem. Han brukade samla halala pengar med stor lätthet. Dessutom njöt han inte av dem ensam, utan tillsammans med sin familj, sina släktingar, bröder och hela sin gemenskap.
Han var så generös och gästfri att han brukade säga: ”Al-Madiinah’s folk är partners till Ibn ’Awf i hans pengar. Han lånar till en tredjedel av dem, betalar en tredjedels skulder och stärker sina blodsband och ger bort en tredjedel.”
Dessa rikedomar skulle inte ha gjort honom bekväm eller lycklig om de inte hade gjort honom kapabel att hålla fast vid sin religion och stödja sina bröder. Ändå var han alltid orolig för dessa rikedomar.
En dag, när han fastade, serverades han iftar (måltiden vid solnedgången som bryter fastan). Knappt hade han sett den förrän han tappade aptiten och grät och sade: ”När Mus’ab Ibn ’Umair vann martyrskap – och han var bättre än mig – var han insvept i sin klädnad så att om den täckte hans huvud syntes hans fötter, och om den täckte hans fötter syntes hans huvud. När Hamzah vann martyrskap – och han var bättre än mig – fann de ingenting att svepa in honom med utom hans klädnad. Nu har världen utvidgats för oss och vi har fått mycket. Jag är rädd att våra välsignelser påskyndas.”
En dag samlades några av hans vänner kring mat i hans hus. Just när det sattes framför dem grät han. De frågade honom: ”Varför gråter du, o Abu Muhammad?” Han svarade: ”Allahs Sändebud frid vare över honom dog när han och hans familj inte ens hade ätit sig mätta med kornbröd. Jag kan inte se att våra senare dagar har uppvisat något bättre.”
Dessutom förde aldrig hans stora förmögenhet stolthet till honom, så mycket att man sade om honom: ”Om en främling ser honom sitta bland sina tjänare, skulle han inte kunna skilja honom från de andra.” Om denne främling bara visste en del av Ibn ’Awfs uthållighet och goda gärningar – att han till exempel sårades på Uhud-dagen med tjugo sår, varav ett lämnade ett permanent haltande i ett ben, och att en del av hans tänder föll ut samma dag och lämnade ett tydligt fel i hans uttal – då skulle främlingen veta att denne reslige man med ett lysande ansikte men utan sina framtänder till följd av sin skada vid Uhud var ’Abd Ar-Rahman Ibn ’Awf (må Allah vara nöjd med honom).
Mänsklighetens natur gör det till en vana att rikedomar hovar sig kring makt; det vill säga, de rika gillar alltid att ha inflytande som skyddar deras förmögenhet, mångdubblar den och tillfredsställer den stolthet och själviskhet som rikedomar vanligtvis orsakar. Om vi däremot hade sett ’Abd Ar-Rahman Ibn ’Awf med sin stora rikedom, hade vi sett en förunderlig man som övervinner mänsklig natur på detta område och överträffar den förnämligt. Detta visade sig när Omar Ibn Al-Khattaab (må Allah vara nöjd med honom) låg för döden. Han valde ut sex av Allahs Sändebuds frid vare över honom följeslagare för att bland sig välja den nye efterträdaren. Fingrarna pekade på Ibn ’Awf. En del följeslagare samtalade rentav med honom om hans rätt att vinna efterträdandet, men han sade: ”Vid Allah, det är bättre för mig att sätta en kniv i min strupe och tränga den igenom till andra sidan.”
Sålunda hade knappt de sex utvalda följeslagarna hållit ett möte för att välja en av dem till att efterträda Omar Al-Faaruuq (Den som Skiljer Sanning från Falskhet), förrän Ibn ’Awf underrättade sina fem andra bröder om att han avsade sig den rätt som Omar hade gett honom när han gjorde honom till en av de sex från vilka efterträdaren skulle väljas, och att en av dem skulle väljas bland de övriga fem. Snart gjorde denna asketiska hållning honom till domare för de ärorika fem. De kom överens om att han skulle välja efterträdaren bland dem. Imam ’Aliy sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud frid vare över honom beskriva dig som ärlig bland himmelens och jordens folk.” Till slut valde Ibn ’Awf Othman Ibn ’Affaan som efterträdare och alla övriga gick med på det.
Detta är en verklig rik man i islam. Såg du vad islam gjorde med honom, placerade honom ovanför rikedomar med alla dess frestelser och formade honom på bästa sätt? År 32 e.H. steg hans själ upp till sin Skapare. Aa’ishah, de troendes moder, ville då skänka honom en särskild heder och föreslog, när han låg för döden, att begrava honom i hennes rum nära Sändebudet frid vare över honom, Abu Bakr och Omar. Men som muslim var han så förfinad att han var för anspråkslös för att placera sig i denna rang. Dessutom hade han ett tidigare löfte. En dag hade han och Othman Ibn Madh’uun lovat varandra att den som dog efter den andre skulle begravas nära sin vän.
Medan hans själ förberedde sig för sin nya resa droppade hans ögon tårar och hans tunga stammade: ”Jag är rädd att hållas upp av mina vänner på grund av det jag hade av riklig förmögenhet.” Men snart överväldigade Allahs stillhet honom och en öm lycka täckte hans fridfullt ansikte. Hans öron lyssnade noga, som om det kom en söt röst dem närmre. Kanske lyssnade han då till sanningen i Sändebudets ord frid vare över honom till honom: ”’Abd Ar-Rahman Ibn ’Awf ska inträda i Paradiset.” Kanske lyssnade han också till Allahs löfte i Hans bok: ”De som spenderar sin förmögenhet i Allahs sak och inte följer upp sina gåvor med påminnelser om sin generositet eller med skada – deras belöning är hos deras Herre. Ingen fruktan ska komma över dem och de ska inte sörja” (2:262).