Hawken på dagen vid Al-Yamaamah
En dag satt Profeten frid vare över honom med en grupp muslimer, och medan de talade stannade Sändebudet upp och sade sedan till dem som satt runt honom: ”Bland er finns det en man vars kindtand i Elden är större än berget Uhud.”
Fruktan och skräck visade sig på alla närvarandes ansikten, ty var och en av dem var rädd för att han skulle vara den person om vilken Profeten frid vare över honom profeterade ett fruktansvärt slut.
År gick och alla dessa följeslagare mötte sina slut som martyrer utom Abu Hurairah och Ar-Rajjaal Ibn ’Unfuwah, som fortfarande levde. Abu Hurairah skrämdes utomordentligt av den profetian och kände sig inte bekväm förrän ödet avslöjade den olycklige mannens hemlighet: Ar-Rajjaal Ibn ’Unfuwah, som avsföll från Islam och anslöt sig till Musailamah Lögnaren och sålunda bevittnade uppfyllelsen av profetian om honom.
En dag gick Ar-Rajjaal Ibn ’Unfuwah till Allahs Sändebud frid vare över honom och erkände honom och lärde sig Islams läror. Sedan gick han till sitt folk och återvände inte till Al-Madiinah förrän Profetens död och valet av As-siddiiq som muslimernas kalif. Ar-Rajjaal berättade för Abu Bakr nyheter om Al-Yamamahs invånare och deras stöd för Musailamah och föreslog att han skulle sändas till Al-Yamaamah som sändebud för att befästa Islam bland dem! Kalifen gav honom tillåtelse. Ar-Rajjaal gick till Al-Yamaamah, och när han såg Musaiamahs många anhängare trodde han att de skulle bli segrarna. Hans falska natur fick honom att reservera en plats i Musaiamahs blivande stat. Följaktligen avsföll han från Islam och anslöt sig till Musailamah, som lovade honom en blomstrande framtid.
Ar-Rajjaal var farligare för Islam än Musailamah själv, ty han utnyttjade sin tidigare koppling till Islam och den tid han levt med Sändebudet i Al-Madiinah, memorerandes många verser ur den Heliga Koranen, och sin förbön hos Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), muslimernas kalif. Ar-Rajjaal utnyttjade allt detta för onda syften och stödde och bekräftade listigt Musaiamahs överhöghet och hans falska profetskap.
Han vandrade bland folk och sade att han hört Allahs Sändebud säga att han tagit Musailamah som partner och när Sändebudet frid vare över honom dog var han värdig att bära profetskapets och uppenbarelsens standar efter honom.
Antalet av Musaiamahs anhängare ökade i hög grad på grund av Ar-Rajjaals lögner och hans listiga utnyttjande av sina tidigare relationer med Islam och Sändebudet frid vare över honom. När nyheterna om Ar-Rajjaal nådde Al-Madiinah var muslimerna utomordentligt arga på grund av lögnerna hos denne farlige avfälling som brukade vilseleda folk. Hans onda ord och gärningar vidgade krigets räckvidd och intensifierade konflikten muslimerna hade med sina fiender och motståndare. Den mest ångestfylde och mest ivrige att möta Ar-Rajjaal var Zaid Ibn Al-Khattaab, vars hjältemod och berömmelse var enastående i Islams historieböcker och biografier.
Jag är säker på att ni hört talas om Zaid Ibn Al-Khattaab. Han var bror till Omar Ibn Al-Khattaab (må Allah vara nöjd med dem båda). Ja, han var hans äldre bror. Han var äldre än Omar Ibn Al-Khattaab och omfamnade Islam och vann martyrskapets ära före honom.
Han var den ideale hjälten vars motto var ”Handlingar talar högre än ord.” Hans tro på Allah och Hans Sändebud och Hans religion var stark och fast. Han höll sig aldrig borta från Sändebudet i någon situation, och i varje slag sökte han martyrskap mer än han sökte seger.
På dagen vid Uhud, när kampen mellan de troende och avgudadyrkarna var mycket hård, stred Zaid modigt. Hans broder Omar Ibn Al-Khattaab (må Allah vara nöjd med honom) såg honom när hans sköld föll och han var inom räckhåll för fienderna. Omar ropade: ”O Zaid, ta min sköld och strid med den!” Zaid svarade: ”Jag vill ha martyrskap liksom du vill ha det.” Han fortsatte att strida utan sin sköld med häpnadsväckande hjältemod.
Som vi nämnde tidigare längtade Zaid (må Allah vara nöjd med honom) efter att möta Ar-Rajjaal och önskade sätta stopp för hans djävulska liv.
I Zaids mening var Ar-Rajjaal inte bara en avfälling utan också en hycklare och egennyttig. Zaid var som sin broder Omar Ibn Al-Khattaab i sitt avsky för hyckleri och lögn, särskilt när hyckleriet syftade till självisk vinning och låga syften. För dessa låga syften begick Ar-Rajjaal sina grymma handlingar, vilket resulterade i att antalet av Musaiamahs anhängare ökade kraftigt och orsakade ett stort antal dödsfall i avfällingsstriderna. Först bedrog han dem och slutligen ledde han dem till deras dödar för sin djävulska förhoppnings skull.
Zaid förberedde sig för att avsluta sitt troende liv genom att utplåna denna ogudaktighet inte bara i Musaiamahs person utan också i Ar-Rajjaal Ibn ’Unfuwah, som var farligare och listigare.
Dagen vid Al-Yamaamah inleddes dyster och mörk. Khaalid Ibn Al-Waliid samlade Islams armé och dirigerade den till sina positioner och lämnade ledningen av armén åt Zaid Ibn Al-Khattaab, som stred mot Bani Haniifah, Musaiamahs anhängare, modigt och häftigt. I början lutade slaget mot avgudadyrkarnas sida och många av muslimerna föll som martyrer. Zaid såg känslan av skräck i en del muslimers hjärtan varför han besteg en kulle och ropade: ”O folk! Bit ihop tänderna, strid mot er fiende och gå rakt fram. Vid Allah, jag ska aldrig tala förrän Allah besegrar dem eller jag möter Honom och sedan vittnar jag.” Sedan steg han ned, bet ihop tänderna, tryckte ihop läpparna och rörde inte tungan med ens en viskning.
Hans enda hopp var att döda Ar-Rajjaal, varför han började tränga in i fiendens armé som en pil sökandes sitt mål, tills han fick syn på honom.
Sedan började han anfalla honom från höger och vänster. Varje gång slagets störtflod svalde Ar-Rajjaal och dolde honom, dök Zaid mot honom tills vågorna sköt upp honom till ytan igen. Zaid närmade sig honom och sträckte ut sitt svärd mot honom, men de rasande mänskliga vågorna svalde Ar-Rajjaal igen. Sedan följde Zaid och dök efter honom för att inte låta honom undkomma.
Till slut grep Zaid honom vid halsen och med svärdet högg han av hans huvud, fyllt av fåfänga, lögner och skändlighet. Genom den store lögnarens död började hela hans armés led falla. Musailamah och Al-Mahkam Ibn At-Tufail fylldes av skräck. Dödandet av Ar-Rajjaal spred sig i Musaiamahs armé som en eld på en stormig dag.
Musailamah brukade lova dem oundviklig seger och att han, Ar-Rajjaal och Al-Mahkam Ibn At-Tufail skulle sprida sin nya religion och etablera sin stat dagen efter deras seger! Nu när Ar-Rajjaal dödats avslöjades hela Musaiamahs profetia som en lögn, och i morgon skulle Al-Mahkam och Musailamah möta samma öde. Sålunda orsakade Zaid Ibn Al-Khattaaabs dödliga hugg all den förödelsen i Musaiamahs led.
Knappt hade muslimerna hört nyheten innan de fylldes av stolthet och värdighet. De sårade männen reste sig igen och höll sina svärd och brydde sig inte om sina sår.
Till och med för dem som var nära att dö, förenade ingenting dem med livet annat än det ytterst svaga ljus orsakat av att höra de goda nyheterna som var som en mycket vacker och rosig dröm. De önskade, om de haft kraft nog att strida, att de skulle kunna bevittna slagets triumf i dess ärorika avslutning. Men hur kunde det vara? Eftersom Paradisets dörrar öppnats för att välkomna dem, hörde de nu sina namn ropas medan de kallades till odödligheten!
Zaid lyfte sina händer mot himlen i åkallan till Allah och tackade Honom för Hans välsignelser. Sedan återvände han till sitt svärd och sin tystnad, ty han hade svurit vid Allah att inte yttra ett ord förrän han slutfört segern eller vunnit martyrskapets ära.
Slaget började luta åt muslimernas sida och deras oundvikliga seger började snabbt nalkas. Vid det ögonblicket önskade Zaid ingen bättre avslutning på sitt liv än att be Allah om att bevilja honom martyrskap på denna dag vid Al-Yamaamah! Paradisets vind blåste för att fylla hans själ med längtan, hans ögon med tårar och hans beslutsamhet med fasthet. Han började strida som om han sökte sitt ärorika öde, och hjälten föll. Sålunda dog han som martyr, ädelt, graciöst och lyckligt. Islams armé återvände till Al-Madiinah segerrik.
Medan Omar och kalifen Abu Bakr välkomnade dem som återvände triumferande, sökte Omar med längtansfulla ögon efter sin hemvändande broder.
Zaid var så lång att han lätt kunde kännas igen. Men innan Omar hunnit anstränga sina ögon, närmade sig en av de återvändande muslimerna och tröstade honom. Omar sade: ”Må Allah ha barmhärtighet med Zaid, han föregick mig i två avseenden. Han omfamnade Islam före mig och vann martyrskap före mig också.”
Trots de segrar som Islam vann och åtnjöt, glömde aldrig Omar ”Al-Faaruuq” sin broder Zaid, och han sade alltid: ”Varje gång östanvinden blåser känner jag Zaids doft.”
Ja! Östanvinden bär Zaids (må Allah vara nöjd med honom) parfym. Men om kalifen ger mig tillåtelse att lägga till dessa ord till hans stora uttryck för att fullständiga innebörden av hans ord, är dessa orden: ”Varje gång segerns vindar blåser på Islam sedan dagen vid Al-Yamaamah finner man Zaids doft, kamper, hjältemod och storhet i dessa vindar!” Välsignelse vare över Al-Khattaab under Sändebudets frid vare över honom standar. Välsignade vare de det ögonblick de omfamnade Islam. Välsignade vare de när de stred och vann martyrskap. Och välsignelse vare dem i det efterkommande.