av Ibn al‑Qayyim (d. 751 e.H.)
Imām Ibn al‑Qayyim förklarar i denna kraftfulla text att mänsklighetens behov av sharian och den vägledning som Profeten ﷺ kom med är större än deras behov av luft, mat och dryck. Förlusten av dessa världsliga ting leder endast till kroppens död, medan förlusten av sharian leder till hjärtats och själens fördärv – och därmed evig undergång. Denna artikel belyser varför sann lycka, trygghet och ordning i världen endast kan uppnås genom att följa den gudomliga vägledningen.
Sharian är viktigare än livets nödvändigheter
Imām Ibn al‑Qayyim säger att människans behov av sharian:
- överstiger behovet av att andas
- överstiger behovet av mat och dryck
Varför? För att den största skadan som kan drabba en människa genom att förlora mat eller dryck är den fysiska döden – att själen lämnar kroppen.
Men om människan förlorar sin koppling till sharian, innebär det:
- hjärtats fördärv
- själens fördärv
- evig undergång
Detta är en förlust som är långt värre än kroppens död.
Det största behovet: att följa Profetens ﷺ väg
Ibn al‑Qayyim förklarar att mänskligheten inte har något större behov än att:
- känna till vad Profeten ﷺ kom med
- handla i ljuset av det
- kalla andra till det
- ha tålamod i dess tjänst
- kämpa mot dem som överger det
Detta är vägen till:
- hjärtats liv
- själens rening
- samhällets stabilitet
- mänsklighetens verkliga framgång
Ingen sann lycka utan sharian
Ibn al‑Qayyim säger att världen kommer att sakna:
- lugn
- stabilitet
- harmoni
…ända tills människorna återvänder till den vägledning som Profeten ﷺ kom med.
Det finns ingen annan väg till sann lycka – den största av alla måluppfyllelser – än att vandra denna väg.
Sammanfattning av Ibn al‑Qayyims budskap
- Sharian är viktigare än luft, mat och dryck
- Förlust av sharian innebär själens och hjärtats undergång
- Människan måste följa Profetens ﷺ väg för att leva rätt
- Världen får inte lugn förrän den återvänder till islam
- Sann lycka finns endast i den gudomliga vägledningen
Källa
Miftāḥ Dār al‑Saʿādah, 2:318–319
Översatt av: Bilal Borchali
