Ett kännetecken hos en Muslim
Ibn Taymiyyah Majmoo’ul-Fataawaa (28/50-57), något förkortad
I Allahs namn, den Mest Barmhärtige, Barmhärtighetens Givare.
Sannerligen har Allah – som all lovprisning tillhör – skänkt mig en enorm nåd, stora välgärningar och generösa välsignelser, vilket kräver ett enormt tack, att vara fast i lydnad mot Honom, och att vänja sig vid att ha en vacker tålmodighet i det Han beordrat. En tjänare är nämligen beordrad att ha sabr (tålmodighet) i tider av välmående mer än i tider av svårighet. Allah – den Högste – sade:
”Men om Vi låter människan smaka det goda efter att fattigdom och skada har drabbat henne, säger hon skrytsamt: Skadan har lämnat mig. Sannerligen är hon upprymd, skrytsam och otacksam mot Allah, utom de som iakttar tålmodighet och utför rättfärdiga handlingar – för dem kommer det att finnas förlåtelse och en stor belöning.” [Kapitel Hood 11:10-11]
Och ni vet alla att Allah – den Mest Fullkomlige – har välsignat denna angelägenhet [2] med sådana välsignelser som innehåller medlen att stödja Hans Religion, upphöja Hans Ord, stödja Hans Armé och skänka ära åt Hans Awliyaa’ (Hans fromma och rättfärdiga tjänare). Det är även en orsak till att stärka Ahlus-Sunnah wal-Jamaa’ah och orsaka förödmjukelse för de som ägnar sig åt innovationer och sekterism.
Likaså är det även en orsak till att bekräfta det som ni själva bekräftat från Sunnah (angående sanningen i denna angelägenhet), och en orsak till att öka detta genom att öppna upp vägarna till vägledning, seger och bevis; så att sanningen blir känd för folket, vilket ingen utom Allah kan räkna. Det är också en orsak till att massorna börjar ta till sig Sunnah och Jamaa’ahns väg, liksom oräkneliga andra välgärningar. Allt detta måste därför åtföljas av ett enormt tack till Allah, samt tålmodighet – även om denna tålmodighet är i tider av välmående.
Ni vet alla att bland de stora principerna som sammanfattar Religionen är: Att förena hjärtan, ena ordet och försonas med varandra, såsom Allah – den Högste – sade:
”Frukta och lyd därför Allah, och försona era meningsskiljaktigheter med varandra.” [Sooratul-Anfaal 8:10]
”Och håll er fast tillsammans vid Allahs Rep och dela er inte upp.” [Kapitel Aali-ʿImraan 3:103]
”Och var inte som de som delade upp sig och skilde sig åt efter att klara bevis kom till dem. För dessa kommer det att finnas ett svårt straff.” [Kapitel Aali-ʿImraan 3:105]
Och andra liknande exempel från (Uppenbarelsens) texter, som befaller oss med Jamaa’ah (på Följeslagarnas väg) och sammanhållning, och förbjuder splittring och oenighet. De som bäst exemplifierar denna princip är Ahlul-Jamaa’ah (Jamaa’ahns folk), precis som de som bäst exemplifierar att överge den är de sekteristiska.
Det som sammanfattar Sunnah är: Lydnad mot Sändebudet. Detta är varför Profeten (sallallaahu ʿalayhi wa sallam) sade: ”Sannerligen är Allah nöjd med tre saker: Att ni dyrkar Allah ensam utan att associera någon partner med Honom; att ni håller er fast tillsammans vid Allahs Rep och inte delar er upp; och att ni ger uppriktiga råd till dem Allah satt i ansvar över era angelägenheter.” [3]
Och i Sunan-samlingarna från hadith av Zayd Ibn Thaabit och Ibn Masʿood – som båda var stora fuqahaa’ (lärde med djup förståelse) – som berättar att Profeten (sallallaahu ʿalayhi wa sallam) sade: ”Må Allah ge liv åt den som hör mina ord, memorerar dem och förmedlar dem till andra. Många en bärare av kunskap förstår den inte, och många en bärare av kunskap bär den till en som har bättre förståelse. Det finns tre saker som den Troendes hjärta inte hyser illvilja mot: Uppriktighet för Allah i sina handlingar; uppriktiga råd till dem med myndighet, och att hålla fast vid Jamaa’ah.” [4]
Och hans ord, ”…hyser inte illvilja”, betyder att inte ha någon förakt för dem. En muslims hjärta har alltså inte dessa egenskaper. Tvärtom älskar det och är nöjt med dem.
Det första jag skall börja med angående denna princip är det som rör mig själv. Ni bör alla veta – må Allah vara nöjd med er alla – att jag inte önskar någon skada alls – varken inåt eller utåt – för någon bland muslimernas allmänhet, och ännu mindre för våra kolleger och kamrater. Inte heller hyser jag några onda känslor mot någon av dem, och inte heller klandrar jag dem för någonting alls.
Tvärtom är de i mina ögon förtjänade av ädelmod, kärlek, ära och respekt, om och om igen – var och en i enlighet med sin nivå. Och en person kan inte vara annat än (en av tre typer): Någon som uppriktigt strävar efter att fastställa sanningen och har rätt, eller någon som uppriktigt strävar efter att fastställa sanningen men misstar sig, eller en syndare. Vad gäller den förste, belönas och tackas han. Den andre belönas för sin ijtihad (strävan att fastställa sanningen), och förlåts och ursäktas för sitt misstag. Vad gäller den tredje – må Allah förlåta oss, och honom, och alla de Troende.
Därför bör vi försöka att inte dväljas vid orden från dem som motsatt sig denna grundprincip; genom att säga att den och den är bristfällig, eller att den och den inte handlade, eller att den och den var orsaken till skadan mot Shaykhen, eller var anledningen till att allt detta inträffade, eller att den och den brukade tala om den och dens planer; och andra liknande uttalanden som innehåller kritik mot några av våra kolleger och bröder.
Ty sannerligen tillåter jag dem inte att skada bröderna och kollegerna på detta sätt, och det finns ingen makt eller kraft utom hos Allah. [5] Tvärtom brukar sådan kritik återvända till den som sade det i första hand, om han inte har goda handlingar med vilka Allah förlåter honom – om Han vill – och sannerligen förlåter Allah det som har föregått. Ni vet också alla om den hårda behandling som gavs till några av bröderna i Damaskus, och det som fortfarande sker i Egypten. Detta – i verkligheten – beror inte på en brist eller försummelse hos bröderna, inte heller har det inträffat för att vi ändrat våra åsikter och hatar dem. Tvärtom ökar sådana människor, efter att ha fått sådan hård behandling, i den status, kärlek och respekt vi har för dem. Ty sannerligen är sådana prövningar till nytta för de Troende, eftersom Allah rättar till och förbättrar dem genom det. Eftersom den Troende gentemot en annan Troende är som ett par händer, där den ena tvättar den andra. Det händer dock ibland att smuts inte kan avlägsnas utan en viss mängd hårdhet, men det åstadkommer renlighet och mjukhet, för vilken den hårdhet beröms…
Ni vet också alla att mycket av det som inträffat i denna angelägenhet var lögner, falska anklagelser, falska misstankar och följandet av falska begär, vars like inte kan beskrivas. Så alla de lögner och falska anklagelser som riktades mot mig var faktiskt en källa till godhet och välsignelse för mig. Allah – den Högste – sade:
”Sannerligen är de som lade fram lögnen en liten grupp bland er. Tro dock inte att det är ett ont för er. Tvärtom är det gott för er. Och var och en av dem kommer att betalas synden för vad de förtjänade. Och vad gäller den som tog på sig den ledande rollen i detta, hans straff blir svårt.” [Sooratun-Noor 24:11]
Så genom sådana prövningar manifesterar Allah sanningens ljus och dess klara bevis, som avvisar falskheten och lögnerna. Jag tar alltså inte hämnd på någon av dem som ljög mot mig, förtryckte mig eller visade fientlighet och hat mot mig. Ty sannerligen förlåter jag varje muslim, och jag önskar bara det goda för dem, och jag önskar för varje muslim det goda som jag önskar för mig själv. Och vad gäller de som ljög och gjorde fel, så har jag ursäktat och förlåtit dem.
Men vad som är kopplat till att kränka Allahs Rättigheter i denna angelägenhet, bör de söka tawbah (ånger) för. Om de vänder sig till Allah i ånger, vänder sig Allah till dem i förlåtelse; annars gäller Allahs Dom för dem. Om en person skulle tackas för sina onda handlingar, tackar jag alla dem som var orsaken till att detta (prov) hände mig – ty det innefattar allt gott i denna värld och i det nästa livet. Allah tackas dock för Hans goda välsignelse och nåd, genom vilken inget sker en Troende utan att det finns ett gott för honom i det. Och de med goda avsikter tackas för sina avsikter, och de med goda handlingar tackas för sina handlingar. Vad gäller dem som handlade illa – ber vi Allah att Han vänder sig till dem i förlåtelse. Och ni vet alla att detta är en del av min natur och karaktär.
Likaså vet ni alla att Aboo Bakr as-Siddeeq (radiyallaahu ʿanhu), angående angelägenheten med al-Ifk (lögnen mot ʿAaʾishah, hans dotter, Profetens hustru), om vilken Allah uppenbarade några ayaat i Koranen, svurit att han inte längre skulle ge välgörenhet till Mistaah Ibn Athaathah, eftersom Mistaah var en av dem som deltog i Lögnen. Så Allah uppenbarade:
”Och låt inte de bland er som välsignats med nåd och välstånd svära att inte ge något välstånd eller stöd till sina släktingar, eller till de fattiga och behövande, eller till dem som emigrerade på Allahs väg. Låt dem snarare förlåta och vara förlåtande. Älskar ni inte att Allah skall förlåta er? Och Allah är Oft-Förlåtande, Mest Barmhärtig.” [Sooratun-Noor 24:22]
Så när denna ayah uppenbarades sade Aboo Bakr (radiyallaahu ʿanhu): ”Tvärtom, vid Allah! Jag älskar att Allah skall förlåta mig.” Så han fortsatte att ge Mistaah det stöd och den välgörenhet han brukade ge tidigare. [6]
Så med förlåtelse och vänligt bemötande mot varandra, och utförande av Jihaad (kamp och strävan) på Allahs väg, är det ett måste att:
”Allah skall föra fram ett folk som Han kommer att älska och som älskar Honom; mjuka, ödmjuka och milda mot de Troende, stränga mot de otrogna, kämpande på Allahs väg, och aldrig rädda för klandrares klander. Det är Allahs Nåd som Han skänker till vem Han vill. Och Allah räcker för Sin skapelses behov, den Allvetande. Sannerligen är er Walee (beskyddare och väktare) Allah, Hans Sändebud och de Troende; de som utför bönen korrekt och ger Zakaat, och som böjer sig i lydnad mot Allah. Och den som tar Allah, och Hans Sändebud, och de Troende som beskyddare och väktare – då är det Allahs parti som skall vara segrande.” [Sooratul-Maaʾidah 5:54-56]
Was-salaamu ʿalaykum wa rahmatullaahi wa barakaatuhu.
Fotnoter:
[1] Majmooʿul-Fataawaa (28/50-57), något förkortad
[2] Angelägenheten som avses är Ibn Taymiyyahs första orättmätiga fängslande – en period på ett och ett halvt år, år 705H – vilket inträffade på grund av några lögner och falska anklagelser mot honom.
[3] Återgiven av Muslim (3/1340) och Ahmad (2/367)
[4] Saheeh: Återgiven av Ahmad (4/80) och Ibn Maajah (nr. 320). Den autentiserades av al-Albaanee i as-Saheehah (nr. 404)
[5] Detta syftar på några av deras kolleger och bröder i Damaskus, som försvagades under denna prövning och inte förblev fasta på den korrekta metodiken. Ibn Taymiyyah förbjuder alltså sina studenter och kolleger från att skada dem på något sätt, och han ursäktar dem och förklarar att han inte hyser några onda känslor eller hat i sitt hjärta mot någon av dem. Tvärtom klargör han att han respekterar dem och att han älskar dem för Allahs skull.
[6] Återgiven av al-Bukhaaree (nr. 4757)