En representant i Allahs parti!
Som en av Ansaar nämndes han i Profetens ord: ”Om Ansaar valde att röra sig i en viss riktning, skulle jag följa dem. Vid Allah, om det inte hade funnits någon utvandring, hade jag valt att vara en av Ansaar.” ’Ubaadah ibn As-Saamit var inte bara en av Ansaar, utan också en av deras kände ledare som Profeten frid vare över honom valde att representera sitt folk och sina stammar. När den första Ansaar-delegationen anlände till Makkah för att avlägga trohetsed till Profeten frid vare över honom, var ’Ubaadah (må Allah vara nöjd med honom) en av de 12 troende som gav sin trohet till Profeten frid vare över honom, omfamnade islam och greppade Profetens hand i stöd och lojalitet! I det Andra Löftet vid Al-’Aqabah var ’Ubaadah en av ledarna för de 70 männen och två kvinnorna och också en av Ansaars representanter som gav sin trohet till Profeten frid vare över honom under Hajj-säsongen.
Sedan dess missade ’Ubaadah aldrig ett slag och föll kort om en uppoffring, eftersom arenan vid den tidpunkten erbjöd ett kalejdoskop av självuppoffring, tapperhet, mod och trots. Sedan han valde Allah och Hans Profet ansträngde han sig till det yttersta för att uppfylla sina skyldigheter mot sin religion. Därför formades hans lojalitet och lydnad mot Allah och hans förhållande till sina släktingar, allierade och fiender på ett sätt som var förenligt med tron och uppförandet som en muslim bör ha.
Tidigare hade ’Ubaadahs familj bundits i förbund med judarna i Bani Qainuqaa’ i Al-Madiinah. Sedan Profeten och hans följeslagare emigrerade till Al-Madiinah låtsades judarna vara på god fot med dem; men efter slaget vid Badr och strax före slaget vid Uhud började judarna i Al-Madiinah visa sina verkliga färger. Följaktligen hittade en av de judiska stammarna, Bani Qainuqaa’, på skäl till tumult och strid mot muslimerna.
Så snart ’Ubaadah insåg deras verkliga avsikt kastade han beslutamt åt sidan deras forntida fördrag och sade: ”Jag tar Allah, Hans Profet och de som tror på Honom som mina beskyddare.” Koranen uppenbarades för Profeten frid vare över honom för att stödja, hälsa och prisa ’Ubaadahs lojala och uthålliga inställning och sade: ”Den som tar Allah, Hans Sändebud och de troende till sina beskyddare – Guds parti är de som segrar” (5:56).
Sålunda tillkännagav den strålande versen etableringen av Allahs parti, vars medlemmar var de troende som stod fast vid Profetens sida och förespråkade rättledningens och sanningens baner. De betraktades som den välsignade blomningen av det frö som såddes av deras föregångare, som gjorde sitt yttersta för att stödja sitt Sändebud och kalla folk att tro på Allah, den Evig Levande, Den Som uppehåller och skyddar allt som finns. Detta nyfödda Allahs parti skulle inte bara inkludera Profetens följeslagare, utan också omfatta de sanne troende i alla framtida generationer och tider tills Allah ärver jorden och allt som är hos Honom.
’Ubaadah, vars lojala och trofasta inställning versen prisade, var inte bara en representant för Al-Khazraj-stammen, utan också en av de fromma och rättfärdiga muslimernas ledare som alltid skulle betraktas av framtida generationer runt om i världen som en symbol för ridderlighet och disciplin. Hans odödliga historia kommer för evigt att genljuda runt om i världen.
En dag hörde ’Ubaadah Profeten tala om befälhavarnas och guvernörernas ansvar och skyldigheter och straffet som väntade var och en av dem som missbrukade sin myndighet och manipulerade de pengar som anförtrotts dem. Hans ord skakade honom så svårt att han svalde att aldrig acceptera befäl, ens inte över två personer. Han höll detta löfte. När de troendes befälhavare Omar ibn Al-Khattaab (må Allah vara nöjd med honom) blev kalif kunde han inte övertala ’Ubaadah att acceptera någon inflytelserik position förutom att undervisa och instruera folk i islamsk religion. Verkligen, detta var det lämpliga fältet för ’Ubaadah, borta från inflytelserika positioner som kunde äventyra hans tro med ett prekärt arrogans, makt och rikedom.
Därför reste han med Mu’aadh ibn Jabal och Abu Ad-Dardaa’ till Syrien, där de lyste upp landet med kunskap, fiqh och upplysning. Efteråt reste ’Ubaadah till Palestina, där Mu’aawiyah höll jurisdiktion i kalifens namn.
När ’Ubaadah ibn As-Saamit slutligen slog sig ned i Syrien blickade han alltid mot Al-Madiinah som islams huvudstad och som califatets centrum där Omar ibn Al-Khattaab, ett masterhuvud och en makalös man, levde. Sedan vände han sig om och blickade över Palestina, där Mu’aawiyah ibn Abi Sufyaan, en världslig och maktsugen man, regerade.
’Ubaadah var verkligen en av dessa välsignade män som levde de bästa och mest fullbordade dagarna av sitt liv med Profeten frid vare över honom. Dessa män som vann erfarenhet genom kamp formades i samma gjutform av konflikt, kamp och självuppoffring. ’Ubaadah hade omfamnat islam av övertygelse snarare än rädsla. Verkligen sålde han sig själv och sin förmögenhet till Allah. Han var en av de män som uppfostrades och disciplinerades av Muhammad frid vare över honom, som ingjöt i dem sin visdom, upplysning och storhet. För ’Ubaadah var en av de utmärktaste förebilderna för mannen med makt Omar. Naturligtvis, om ’Ubaadah försökte bedöma Mu’aawiyas uppförande och karaktär enligt dessa normer, skulle resultatet inte vara till hans fördel och konflikt skulle vara oundviklig. Och det är exakt vad som hände.
’Ubaadah brukade säga: ”Vi har avlagt löfte till Profeten frid vare över honom att aldrig vara rädda för någon utom Allah.” ’Ubaadah var en man som höll sina löften; därför fruktade han aldrig Mu’aawiyah. Även om Mu’aawiyah hade myndighet, hade ’Ubaadah redan svurit att stå fast och avslöja hans fel.
Följaktligen bevakade Palestinas folk honom noga och höll andan med häpnad, för nyheten om den fruktan lösas opposition som leddes av ’Ubaadah ljöd över islams värld och betraktades som ett enastående exempel att följa. Trots den tålamod och tolerans som Mu’aawiyah var känd för tröttnade han snart på ’Ubaadahs opposition, ty han ansåg den vara ett direkt hot mot sin myndighet. Till sist, när ’Ubaadah insåg att klyftan mellan honom och Mu’aawiyah bredde sig dödligt, tilltalade han Mu’aawiyah och sade: ”Vid Allah, jag kommer aldrig att leva i samma land som en man som du.” Följaktligen lämnade han Palestina och återvände till Al-Madiinah.
Utan tvekan var Omar en man med enastående uppfattning och insikt. Han var så noga med att omge guvernörer som Mu’aawiyah, vilka utnyttjade sin skicklighet för sitt eget intresse, med en grupp asketiska, fromma och uthålliga följeslagare och rådgivare. Han syftade till att tygla deras ambition och girighet och påminna dem om Profetens era och hans stora insatser.
Därför hade de troendes befälhavare Omar ibn Al-Khattaab knappt sett ’Ubaadah i Al-Madiinah förrän han frågade honom: ”Vad förde dig tillbaka till Al-Madiinah?” När ’Ubaadah berättade om sin tvist med Mu’aawiyah befallde han honom: ”Gå tillbaka dit du hör hemma. Vid Allah, varje land som inte har någon som du levande i sig är ett ödeland.” Omar sände genast ett budskap till Mu’aawiyah och sade: ”Du regerar inte över ’Ubaadah.” Verkligen var ’Ubaadah en befälhavare av sig själv. När en man som Omar höll ’Ubaadah i sådant högt anseende är han otvivelaktigt en stor och värdig man. ’Ubaadahs storhet avslöjades genom hans tro, samvetsgranhet och disciplin.
Denne förnuftige representant för Ansaar och islam dog år 34 e.H., och hans minne och historia kommer för evigt att hållas kärt och hedrat av alla muslimer.