Koranens kompilator!
Om du håller den Heliga Koranen i din högra hand och riktar dina ögon mot den och fortsätter att ivrigt och omsorgsfullt fördjupa dig i dess grönskande ängar, kapitel för kapitel, vers för vers, kom ihåg att bland dem som förtjänar all tacksamhet och uppskattning för en sådan prestation finns en stor ärevördig man vid namn Zaid Ibn Thaabit!
Händelsen att kompilera Koranen till en Helig Bok nämns bara i samband med den store följeslagaren.
När hederrosorna sprids på minnesdagen för alla de välsignade som förtjänar erkännande för kompileringen och bevarandet av Koranen och placeringen av den i rätt ordning, kommer Ibn Thaabit’s andel av dessa rosor att vara den störst.
Han var en Ansaar från Al-Madiinah. När Profeten frid vare över honom nådde Al-Madiinah på sin Hijrah var Zaid elva år gammal. Den unge pojken omfamnade Islam tillsammans med muslimerna av sin klan och välsignades sedan av en profetisk åkallan till Allah.
Hans far tog honom med för att delta i slaget vid Badr, men Profeten skickade tillbaka honom på grund av hans späda ålder och kropp.
På dagen vid Uhud gick Zaid med en grupp veteraner till Profeten frid vare över honom och bad ödmjukt om att bli accepterad i en av veteranernas led. Deras släktingar var ännu mer enträget vädjande och hoppfulla. Profeten frid vare över honom kastade en tacksam blick på den unge ryttaren som om han tänkte be om ursäkt för att inte rekrytera dem i detta slag heller. En av dem, Raafi’ Ibn Khudaij, närmade sig dock Profeten frid vare över honom med ett spjut och rörde det skickligt med sin högra hand och sade sedan till Profeten frid vare över honom: ”Som ni kan se är jag en spjutkämpe. Jag kan kasta mycket bra. Snälla låt mig!”
Profeten frid vare över honom välkomnade den mognade och energifyllde unge mannen med ett förtjusande leende och tillät honom. Blodet forsade i hans kamraters ådror.
Den andre som närmade sig var Samurah Ibn Jundub, som gav sig iväg och viftade med sina starka händer så att en av hans släktingar sade till Profeten: ”Samurah ska döda Raafi’.” Profeten frid vare över honom välkomnade honom med ett vänligt leende och tillät honom.
Både Samurah och Raafi’ var redan 15 år gamla med starka manliga gestalter. Sex av de unga kamraterna återstod, bland dem Zaid Ibn Thaabit och ’Abd Allah Ibn Omar. De gav sig i väg för att göra sitt bästa, ödmjukt vädjandens första gången, grätandrdes och krygandes andra gången och spännandrdes sina muskler tredje gången. De var dock för unga och deras kroppar fortfarande oomögna, varför Profeten frid vare över honom lovade dem att delta i nästa slag.
Det är därför Zaid Ibn Thaabit började spela rollen som en krigare för Allahs sak på dagen vid Al-Khandaq, år 5 e.H.
Hans troende, trofasta personlighet utvecklades snabbt och häpnadsväckande. Han var inte bara skicklig som krigare utan också som intellektuell med olika meriter. Han följde den koranska uppenbarelsen, lärde sig den utantill och nedtecknade den för Profeten frid vare över honom, visandes sig vara utsökt vad gäller kunskap och visdom. När Profeten frid vare över honom började tillkännage sitt budskap för omvärlden och sända sina meddelanden till kungar och kejsare, beordrade han Zaid att lära sig en del av deras språk, vilket han verkligen gjorde på mycket kort tid.
På detta sätt blev Zaid Ibn Thaabit’s personlighet klarare och intog en hög ställning i det nybyggda samhället och blev föremål för muslimernas respekt och heder.
Ash-Sha’biy berättade: Zaid Ibn Thaabit gav sig iväg för att rida, varvid Ibn ’Abbaas höll tygeln. Zaid sade till honom: ”O Profetens frid vare över honom kusin, låt mig passera.” Ibn ’Abbaas svarade: ”Nej, det är det sätt vi behandlar våra ’Ulamaa (lärda) på.”
Qabaisah berättade: Zaid var Al-Madiinas överlägsnaste person inom domslut, rättslärdom, recitation och kunskap om obligatoriska plikter.
Thaabit Ibn ’Ubaid berättade: ”Jag har aldrig sett en gladare man hemma och en mer respektabel i sin församling än Zaid.” Ibn ’Abbaas sade: ”Korancitatorernas lärare bland Profetens följeslagare visste att Zaid var en av dem med djupa kunskapsrötter.”
Alla dessa kvaliteter som Zaid beskrivits med av Profetens följeslagare gör oss mer bekanta med personen. Ödet skulle begåva honom med äran av det uppdrag som anses vara ett av de ädlaste i hela den islamiska historien — uppdraget att kompilera Koranen.
Sedan den gudomliga uppenbarelsen började uppenbaras för Profetens hjärta, skulle han vara en av varnarnas! Koranens budskap och kallelsen till Allah inleddes med dessa magnifika verser: ”Läs: I din Herres Namn som skapade — skapade mänskligheten av något som klamrar sig fast; Läs! Och din Herre är den Mest Ädlige; som lärde med pennan, lärde mänskligheten det den inte visste” (96:1-5).
Sedan uppenbarelsen startade vände Profeten frid vare över honom sitt ansikte mot Allah och sökte ytterligare upplysning och vägledning.
Under alla Islams uppenbarelseår, när Profeten avslutade ett slag för att börja ett nytt; och när han gäckade sina fienders konspirationer och planer för att sedan möta en ny fiende och ytterligare en och ännu en; när han allvarligt byggde en ny värld med all den allvar innebär, sändes Koranen ned och Profeten frid vare över honom reciterade och tillkännagav den. Medan det fanns en liten välsignad grupp driven av sitt ivriga intresse för Koranen från allra första dag gav sig några iväg för att lära sig vad de kunde utantill och andra, som var begåvade i att skriva, gav sig iväg för att bevara de nedtecknade verserna.
Under loppet av nästan 23 år sändes Koranen ned vers för vers, eller några verser efter andra, svarandes på olika omständigheter och situationer, medan dessa recitatorer och skrivare fortsatte att uppfylla sin uppgift med stor framgång. Koranen sändes inte ned som helhet; den var alltså inte en sammansatt bok eller en uppfunnen. Den är snarare en vägledning för en ny nation uppbyggd i verkligheten, steg för steg, dag efter dag. Dess tro befrämjas och dess hjärta, sinne och beslutsamhet formas i enlighet med en gudomlig vilja, en vilja som inte påtvingas uppifrån utan snarare genom en fullständig övertygelse om denna gudomliga vilja. Det är hur denna nations mänskliga uppförande ska vägledas.
Därför var det nödvändigt att Koranens uppenbarelse kom stegvis för att följa upp ett sådant uppförandemönsters tillväxt och framsteg och dess ständigt föränderliga situationer och utmanande svårigheter.
Recitatorer såväl som skrivare tävlade och gav sig iväg för att recitera Koranen och nedteckna den. I spetsen stod ’Aliy Ibn Abi Talib, Ubaiy Ibn Ka’b, ’Abd Allah Ibn Mas’uud, ’Abd Allah Ibn ’Abbaas och den ärevördige följeslagare vi talar om just nu, Zaid Ibn Thaabit (må Allah vara nöjd med dem alla).
Efter att den uppenbarats fullständigt och under den sista uppenbarelseperioden reciterade Profeten frid vare över honom den för muslimerna med dess kapitel och verser i rätt ordning.
Efter Profetens frid vare över honom död var muslimerna sysselsatta med avfällningsstriderna.
Under slaget vid Al-Yamaamah — som nämndes när vi talade om Khaalid Ibn Al-Waliid och Zaid Ibn Al-Khattaab — var antalet recitatorer som dog som martyrer enormt. Lågorna av krig hade knappt slocknat när Omar skyndade till kalif Abu Bakr Al-Siddiiq (må Allah vara nöjd med honom) och enträget bad honom kompilera Koranen snabbt innan de återstående recitatorer och skrivare av Koranen gick bort.
Kalifen bad Allah om vägledning och rådgjorde med sina följeslagare och sände sedan bud på Zaid Ibn Thaabit och sade till honom: ”Du är en förnuftig ungdom, hos vilken vi inte finner några brister.” Sedan beordrade han honom att börja kompilera Koranen, biträdd av erfarna inom den saken. Zaid utförde sitt arbete, på vilket hela Islams öde som religion vilade.
Han klarade provet i att utföra den svåraste och mest avgörande uppgiften. Han fortsatte att kompilera kapitel och verser från recitatorternas minnen och från de nedtecknade verken, jämföranderdes, tillbakavisanderdes och undersökanderdes tills han kunde samla hela Koranen och ordna den.
Hans framgång bekräftades av den ärevördiga posten av följeslagarnas konsensus (må Allah vara nöjd med dem). De, särskilt de lärda, recitatortorna och skrivarna, hade hört Koranen reciteras av Profeten frid vare över honom under alla Islams olika faser.
Zaid beskrev en gång den enorma svårigheten som denna heliga, ärevördiga uppgift representerade: ”Vid Allah, om de hade bett mig flytta ett helt berg från sin plats, skulle det ha varit lättare än uppgiften att kompilera Koranen som de beordrade mig att uppfylla.”
Sannerligen, att bära ett helt berg, eller flera berg, på sin rygg hade gladjat Zaid mer än att begå det minsta felet i att flytta en vers eller fullständiga ett kapitel.
Hans samvete och religion kunde uthärda vilket fel som helst utom ett misstag av det slaget, hur litet eller oavsiktligt det än må vara. Men Allahs vägledning åtföljde honom samt Hans löfte: ”Sannerligen! Vi är Den som har uppenbarat Koranen, och Vi ska säkert bevara den” (15:9).
Sålunda lyckades han utföra sitt arbete, sin plikt och sitt ansvar så väl som det kunde göras.
Detta var den första fasen av Koranens kompilering. Vid den tiden hade den dock kompilerats och nedtecknats i mer än en bok. Fastän den lilla skillnaden mellan dessa böcker blott gällde uttalet, hade erfarenheten visat nödvändigheten av att förena dem alla i en enda bok.
Under Othmans (må Allah vara nöjd med honom) kalifat fortsatte muslimerna sina expansioner och spred sig långt från Al-Madiinah.
Under de dagarna tog Islam varje dag emot grupper av nya konvertiter som omfamnade Islam, en grupp efter den andra svärandes trohetslöfte. Det blev allt mer uppenbart vilken fara mångfalden i de Heliga Böckerna kunde innebära, särskilt när olika tungor reciterade Koranen. Till och med dialekterna hos de tidigare och senare följeslagarna skilde sig åt.
I det skedet gick en grupp följeslagare med Hudhaifah Ibn Al-Yamaan till kalif Othman och förklarade nödvändigheten av att förena de Heliga Böckerna till en.
Kalifen bad Allah om Sin vägledning och rådgjorde med sina följeslagare. Liksom Abu Bakr Al-Siddiiq sökt Zaids hjälp, gjorde nu Othman.
Sålunda samlade Zaid alla sina kamrater och hjälpare och de hämtade alla de olika verserna av Koranen från Hafsahs hus, Omars dotter (må Allah vara nöjd med dem), där de förvarades tryggt. Därpå började Zaid och hans kamrater utföra sin stora uppgift.
Alla som hjälpte Zaid var uppenbarelsens skrivare och Koranens recitatorer. Trots det var det alltid Zaids ord som gällde som det slutliga avgörandet när de var oense — vilket sällan hände.
Vi kan bara föreställa oss de enorma svårigheterna som de av Allah utvalda för att samla och bevara Koranen mötte, när vi läser den så lätt eller hör den reciteras. Det är precis som de fasor de mötte och de själar de frivilligt gav bort medan de stred för Allahs sak, för att sprida en dygdig, dyrbar religion över jordens yta och skingra mörkret med ett klart ljus.