Den mest fördelaktiga och heltäckande av alla åkallanden: Dig ensam dyrkar vi, Dig ensam ber vi om hjälp
Imām Ibn Qayyim al-Jawziyyah
Från Sūrah al-Fātiḥah kommer en av de mest exceptionella åkallanden. Den största välsignelsen från Allah är att bistå muslimerna i deras dyrkan av Honom.
Imām Ibn al-Qayyim [d. 751 AH] sade:
Vad gäller dyrkan av Allah och att söka bistånd från Honom [som i versen i Sūrah al-Fātiḥah] är mänskligheten indelad i fyra kategorier.
De mest upphöjda och exceptionella bland dem är de som utför dyrkan av Allah medan de söker bistånd från Honom [för att dyrka Honom uppriktigt]. Bland målen i att dyrka Allah är att Han bistår dem i den dyrkan och vägleder dem mot dess utförande.
Således är det bland de bästa åkallanden som görs till vår Herre den Frikostige, den Allrahögste, att söka hjälp i utförandet av handlingar som behagar Honom. Detta är [åkallan] som undervisades av Profeten (ﷺ) till hans älskade följeslagare Muʿādh ibn Jabal (må Allah vara nöjd med honom).
Han sade [till honom]:
”O Muʿādh, sannerligen älskar jag dig innerligt. Glöm därför inte att säga vid avslutandet av alla dina böner: ’O Allah! Bistå mig i Din åminnelse, i att vara tacksam mot Dig och i att utföra dyrkan av Dig på det allra bästa sättet.'”
Därför är den mest fördelaktiga av åkallanden att söka bistånd i utförandet av det som behagar [Allah]. Den största av alla gåvor är beviljandet av denna begäran. Ty alla de åkallanden som berättas i Sunnah kretsar kring detta tema, avvärjer det som är i motsats till det, söker dess fullbordande och underlättar medlen mot det, begrunda det därför [dvs. de åkallanden som förmedlas från Sunnah].
Shaykh al-Islām Ibn Taymiyyah (må Allah rena hans själ) sade:
”Jag har begrundats kring den mest fördelaktiga av åkallanden. Jag fann att det är att söka bistånd i utförandet av det som behagar Allah. Sedan fann jag det i al-Fātiḥah:”
إِيَّاكَ نَعْبُدُ وَإِيَّاكَ نَسْتَعِينُ
”Det är Dig ensam (O Allah) som vi dyrkar och det är Dig ensam vi ber om hjälp (i Din lydnad och i alla våra angelägenheter).” [Al-Fātiḥah, 1:5]
Källa: Al-Tafsīr al-Qayyim 69