Innehåll
- Anledningen till Hudaybiya‑fördraget
- Profetens avfärd mot Mekka
- Sändebud mellan parterna
- Bayʿat al‑Ridwan
- Händelserna kring Hudaybiya
- Villkoren i Hudaybiya‑fördraget
- Resultaten av Hudaybiya‑fördraget
Hudaybiya‑fördraget var ett avtal mellan muslimerna under ledning av Profeten ﷺ och Quraysh. Fördraget slöts i månaden Dhu al‑Qaʿda år 6 e.H. i området al‑Hudaybiya, som ligger cirka 20 km nordväst om Mekka och som idag motsvarar området al‑Shumaysi. Avtalet fick namnet Hudaybiya‑fördraget efter platsen där det slöts.
Anledningen till Hudaybiya‑fördraget
Profeten ﷺ såg i en dröm att han utförde tawaf runt den heliga Kaʿba. När han vaknade blev han mycket glad och berättade för följeslagarna att de skulle bege sig för att utföra ʿumra. Han uppmanade även beduinerna att följa med, eftersom han fruktade att Quraysh skulle hindra honom från att komma in i Mekka och därför ville han ha med sig så många som möjligt.
Men hycklarna och många av beduinerna vägrade följa med av rädsla för Quraysh. Endast de uppriktiga av Muhajirun och Ansar följde honom.
Gud avslöjade deras svek i Koranen:
”De eftersläntrande beduinerna kommer att säga till dig: ’Våra egendomar och våra familjer upptog oss, så be om förlåtelse för oss.’ De säger med sina tungor vad som inte finns i deras hjärtan. Säg: Vem kan skydda er mot Gud om Han vill er skada eller vill er nytta? Nej, Gud är väl underrättad om vad ni gör.” (al‑Fath: 11)
Lärda har olika uppfattningar om vilka beduiner som avses. Mujahid sade att det var beduiner från Juhayna och Muzayna. Al‑Waqidi sade att det var beduiner från Medina: Ghifar, Aslam, Ashjaʿ, Muzayna, Juhayna och Banu al‑Duʾl från Kinanah.
Profetens avfärd mot Mekka
Profeten ﷺ lämnade Medina med 1400 av Muhajirun och Ansar. De iklädde sig ihram vid Dhu al‑Hulayfa för att tydligt visa att de kom för ʿumra och inte för strid. De bar endast resvapen för självförsvar.
När de närmade sig Mekka samlade Quraysh sina krigare för att hindra dem, trots att de visste att muslimerna inte kom för krig.
Profeten ändrade sin rutt när han fick veta Qurayshs avsikt. Hans kamel al‑Qaswaʾ vägrade plötsligt att gå vidare. I Sahih al‑Bukhari berättas:
”Profeten fortsatte tills han nådde den sluttning där man brukar gå ner mot dem, och hans kamel satte sig. Folket sade: ’Res dig! Res dig!’ men den vägrade. De sade: ’al‑Qaswaʾ har blivit bångstyrig!’ Profeten sade: ’al‑Qaswaʾ har inte blivit bångstyrig, det är inte hennes natur, men hon har hållits tillbaka av Honom som höll tillbaka elefanten.’”
Profeten svor att han skulle acceptera varje förslag som innebar att Guds helgedomar respekterades. Han ledde sedan karavanen till den bortre delen av Hudaybiya där det fanns en liten vattenkälla.
Sändebud mellan parterna
När Profeten nådde Hudaybiya skickade Quraysh Budayl ibn Warqaʾ till honom. Profeten förklarade att han inte kommit för strid. Quraysh fortsatte skicka sändebud, och Profeten gav samma svar varje gång.
När Profeten insåg att Quraysh inte skulle låta honom komma in i Mekka ville han skicka ett sändebud till dem. Han föreslog Omar ibn al‑Khattab, men Omar sade att Othman ibn ʿAffan var bättre lämpad eftersom hans klan skulle skydda honom.
Profeten sade till Othman att meddela Quraysh att muslimerna inte kommit för krig utan för ʿumra, och att han skulle kalla dem till islam och ge de troende i Mekka glädjebud om seger.
När Othman kom in i Mekka sade Quraysh: ”Vart är du på väg?” Han svarade: ”Profeten har sänt mig för att kalla er till Gud och islam, och för att meddela att vi inte kommit för strid utan för ʿumra.” De sade: ”Vi har hört vad du säger, gör vad du behöver.”
De erbjöd honom att utföra tawaf, men han vägrade. Quraysh höll honom kvar så länge att ett rykte spreds bland muslimerna att han hade dödats.
Bayʿat al‑Ridwan
När Profeten trodde att Quraysh hade dödat Othman sade han:
”Vi lämnar inte platsen förrän vi strider mot dem.”
Han kallade följeslagarna till trohetsed, och de svor att kämpa. Denna ed kallas Bayʿat al‑Ridwan, eftersom Gud var nöjd med dem som gav eden:
”Gud var sannerligen nöjd med de troende när de svor dig trohet under trädet…” (al‑Fath: 18)
Den kallas även Bayʿat al‑Shajara (Trädets ed).
Händelserna kring Hudaybiya
Quraysh fortsatte skicka sändebud. Profeten upprepade att han inte kommit för strid. De skickade:
- Hulays ibn ʿAlqam — han uppmanade Quraysh att låta muslimerna komma in, men de avvisade honom.
- Orwa ibn Masʿud al‑Thaqafi — han blev imponerad av hur följeslagarna älskade och respekterade Profeten, mer än vad han sett hos kejsare och kungar.
Till sist skickade Quraysh Suhayl ibn ʿAmr. Profeten sade:
”Nu har deras sak blivit lättad för er — de vill ha fred när de skickar denne man.”
Efter förhandlingar nådde de en överenskommelse.
Villkoren i Hudaybiya‑fördraget
När Profeten och Suhayl kom överens kallade Profeten på ʿAli och sade: ”Skriv: I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn.” Suhayl sade: ”Skriv som vi brukar skriva: ’I ditt namn, o Gud’, för vi känner inte till ’den Nåderike’.”
Muslimerna protesterade, men Profeten gick med på det. Han sade också: ”Skriv: ’Muhammad, Guds sändebud’.” Suhayl sade: ”Om vi trodde att du var Guds sändebud skulle vi inte ha hindrat dig. Skriv: ’Muhammad, ʿAbd Allahs son’.”
Fördraget innehöll följande punkter:
- Den som vill sluta förbund med Quraysh får göra det, och den som vill sluta förbund med muslimerna får göra det.
- Ingen strid mellan parterna i tio år.
- Muslimerna ska inte utföra ʿumra detta år, utan återvända och komma tillbaka nästa år.
- Ingen part får angripa den andra eller någon stam som står under dess skydd.
- Den som kommer till Profeten från Quraysh som muslim ska återlämnas till Quraysh, men den som återvänder till Quraysh från muslimerna ska inte återlämnas.
Resultaten av Hudaybiya‑fördraget
Efter fördraget gick Banu Bakr i förbund med Quraysh och Banu Khuzaʿa i förbund med Profeten ﷺ.
Profeten visste att fördraget skulle bli en stor seger för muslimerna, men många följeslagare blev besvikna över villkoren — bland dem Omar ibn al‑Khattab.
Profeten sade till dem:
”Res er och slakta era offerdjur och raka era huvuden.”
Ingen reste sig. Han sade det tre gånger. Profeten blev bedrövad, och Umm Salama rådde honom att själv slakta och raka sig utan att tala med någon. När följeslagarna såg honom gjorde de detsamma — så ivrigt att de nästan skadade varandra av sorg och frustration.
På vägen tillbaka till Medina uppenbarades Surat al‑Fath, och sorgen förvandlades till glädje. De förstod att lydnad för Gud och Hans Sändebud alltid leder till gott.
Källor
- Ibn Kathir: al‑Bidaya wa‑l‑Nihaya
- al‑Tabari: Tarikh al‑Rusul wa‑l‑Muluk
- Ibn Saʿd: al‑Tabaqat
- Mawduʿ: Ma huwa Sulh al‑Hudaybiya
