Efter profeten Ismaels död förblev hans ättlingar i kontroll över Makkans angelägenheter under en tid. Därefter tog deras moderliga släktingar, Banu Jurhum, makten från dem och fortsatte att regera Makkah i flera århundraden. De besegrades sedan och fördrevs från Makkah av Banu Khuza’ah i allians med Banu Bakr ibn Abd Manat ibn Kinanah. Vid tidpunkten för deras avfärd från Makkah förstörde Banu Jurhum Zamzam-källan genom att täcka den med jord och begrava en del av sina vapen och rustningar samt två gyllene gaseller på platsen. Källan förblev således täckt och oupptäckt under lång tid.

Banu Khuza’ah förblev vid makten under ytterligare en lång period på flera århundraden. Slutligen fördrev Qusayy ibn Kilab av Quraysh-stammen, som tillhörde huvudgrenen av profeten Ismaels ättlingar, Banu Khuza’ah från Makkah med hjälp av Banu Kinanah. Denna händelse ägde rum ungefär två århundraden före Profetens födelse. Qusayy samlade alla Quraysh-folket under sin fana och bosatte dem i och runt Makkah. Han övertog också kontrollen över alla de traditionella funktionerna rörande förvaltningen av Makkah och Ka’bah.

Dessa funktioner var huvudsakligen:

(1) Al-Hijabah — innehav av nyckeln till Ka’bah och ansvar för dess underhåll.

(2) As-Siqayah — ansvar för att förse pilgrimerna med vatten under Hajj-tiden och senare även rätten att förvalta källan.

(3) Ar-Rifadah — ansvar för att förse pilgrimerna med förnödenheter och mat under Hajj-säsongen.

(4) An-Nadwah — rätten att sammankalla stammens rådgivande råd för att diskutera och besluta i angelägenheter rörande det civila livet.

(5) Al-Liwa — befälet i krig och rätten att bära stammens standar.

Qusayy utövade alla dessa funktioner med hjälp av sina fyra söner. Han byggde också ett hus för stammens rådläggning nära Ka’bah, kallat Dar An-Nadwah, med dörren riktad mot Ka’bah. Alla frågor om fred och krig samt om Makkans civila förvaltning diskuterades och beslutades i Dar An-Nadwah. Varje klans hövding talade på sin klans vägnar. Beslut i rådet fattades enhälligt. Vid Hajj-tidpunkten brukade Qusayy uppmana alla Quraysh att bidra till kostnaderna för att förse pilgrimerna med mat, vatten och måltider, särskilt under deras vistelse vid Mina, och betonade att de var Allahs gäster. Den sed som Qusayy på detta sätt införde fortsatte att följas även efter islams etablering.

Qusayy hade fyra söner: ’Abdud-Dar, ’Abd Manaf, ’Abdul-’Uzza och ’Abd. Av dessa fyra söner var den andre, ’Abd Manaf, en naturlig ledargestalt. Han blev framträdande och respekterades av alla redan under sin faders Qusayys livstid. Denne valde emellertid sin äldste son ’Abdud-Dar som efterträdare till alla ovan nämnda förvaltningsfunktioner i Makkah och Ka’bah. [54]

Alla fyra söner accepterade Qusayys beslut. I enlighet med detta utövade Abdud-Dar dessa funktioner efter dennes död. Efter hans död uppstod dock meningsskiljaktigheter mellan hans söner (Banu ’Abdud-Dar) och ’Abd Manafs söner (Banu ’Abd Manaf).

Quraysh-klanerna delades i frågan, varvid en grupp stödde Banu ’Abd Manafs anspråk och de andra stödde Banu ’Abdud-Dar. Banu ’Abd Manaf stöddes av Banu Asad ibn ’Abdul-Uzza ibn Qusayy, Banu Zuhrah ibn Kilab, Banu Taym ibn Murrah ibn Kilab och Banu Al-Harith ibn Fihr ibn Malik ibn An-Nadr. Banu ’Abdud-Dar å andra sidan stöddes av Banu Makhzum ibn Yaqazah ibn Murrah, Banu Sahm ibn ’Amr ibn Husays ibn Kab, Banu Jumah ibn ’Amr ibn Husays ibn Ka’b och Banu ’Adiyy ibn Ka’b.

De två grupperna bildade två rivaliserande allianser — den förra kallades Al-Mutayyabun eftersom de enligt uppgift doppade sina händer i en skål full av parfym och därigenom svor att stödja Banu ’Abd Manaf, medan den andra gruppen kom att kallas Al-Ahlaf, eller förbundsmedlemmarna, eftersom de ingick en formell allians, Hilf, för att stödja Banu ’Abdud-Dar. [55] De två rivaliserande grupperna var nära att engagera sig i en väpnad konflikt i frågan när förnuftet segrade och en kompromiss utarbetades.

Enligt kompromissen gavs Banu Abd Manaf de två funktionerna As-Siqayah och Ar-Rifadah, medan de tre övriga funktionerna Al-Hijabah, An-Nadwah och Al-Liwa’ förblev hos Banu Abdud-Dar. Denna ordning fortsatte att följas ända till islams etablering.

Funktionerna As-Siqayah och Ar-Rifadah som sålunda tilldelades Banu ’Abd Manaf utövades av ’Abd Manafs andre son Hashim, eftersom hans äldre bror ’Abd Shams hade knappa tillgångar och nästan alltid var borta på handelsresor. Hashim var liksom sin fader en mångsidigt begåvad man [56] och blev den naturlige talespersonen för Quraysh i deras internationella förbindelser. Han slöt en serie handelsavtal med de bysantinska myndigheterna och Abessinien. Som ett resultat utvidgades Quraysh-folkets handelsverksamhet kraftigt i både norr och söder, särskilt i Syrien och Abessinien. Han införde också systemet med två huvudsakliga årliga handelsresor till utlandet, en på vintern och en på sommaren. Hashim dog i Ghaza [57] under en sådan handelsresa.

Funktionerna As-Siqayah och Ar-Rifadah övergick därefter till Hashims yngre bror Al-Muttalib ibn ’Abd Manaf. Liksom sin bror var Al-Muttalib begåvad med förstånds- och hjärtats kvaliteter. Quraysh-folket brukade kalla honom Al-Fayd på grund av hans generositet och framstående personlighet. Efter hans död övergick ansvaret för As-Siqayah och Al-Rifadah till Hashims son ’Abdul Muttalib, Profetens (ﷺ) farfar.

Fotnoter:

[54] Ibn Hisham I, 129–130.
[55] Ibid. 131–132.
[56] En man med talanger inom flera livsområden.
[57] Gaza, Palestina.

Utdrag ur boken ”The Biography of Prophet Mohammad (ﷺ)” vol. 1 av Mohammad Thajammul Hussain Manna