42. ash‑Shura - KORANEN & SUNNAH

Källa: Introduktion till Koranstudier
Författare: Syed Abul A’la Mawdudi

42. ash‑Shura

Name

Namnet är hämtat från uttrycket wa amruhum shura baynahum i vers 38, vilket innebär att detta är en sura där ordet shura förekommer.

Uppenbarelse period

Även om det inte finns autentiska traditioner som exakt anger uppenbarelseperioden, ger surans innehåll starka skäl att tro att den uppenbarades direkt efter Ha‑Mim as‑Sajdah. Den fungerar nästan som en fortsättning på den. Detta blir tydligt för den som först studerar Ha‑Mim as‑Sajdah noggrant och sedan läser denna sura. I den föregående suran hade Qurayshs ledare tillrättavisats för sin döva och blinda opposition, så att varje människa i Makkah och dess omgivningar som fortfarande hade någon känsla för moral och anständighet skulle förstå hur orimligt deras motstånd mot Muhammed (må Allahs frid vara över honom) var — och hur seriös, förnuftig och ädel Profeten själv var i allt han sade och gjorde. Direkt efter denna varning uppenbarades denna sura, som fullbordar undervisningen och gör sanningen i Profetens budskap klar på ett så imponerande sätt att ingen som hade minsta kärlek till sanningen och inte var helt förblindad av okunnighetens villfarelser kunde undgå att påverkas av den.

Tema och innehåll

Suran inleds som om den sade: ”Varför förvånas ni över det som Vår Profet lägger fram? Det han säger är varken nytt eller märkligt. Det är inte första gången i historien som uppenbarelse sänds till en människa från Gud med instruktioner för mänsklighetens vägledning. Allah har sänt liknande uppenbarelser till tidigare profeter.” Det är inte märkligt att universums Herre erkänns som Gud och Härskare — det märkliga är att människor erkänner andra som gudomliga, trots att de själva är Hans skapelser och tjänare. Ni blir arga på honom som kallar er till tawhid, medan den shirk ni själva praktiserar gentemot universums Herre är ett så allvarligt brott att himlarna nästan skulle kunna rämna av det. Änglarna förundras över er djärvhet och fruktar att Allahs vrede kan falla över er när som helst.

Därefter klargörs att när en människa utses till profet och framträder som sådan, innebär det inte att han har blivit herre över människors öden eller att han gör anspråk på sådan makt. Allah har behållit all makt över öden i Sin egen hand. Profeten har endast kommit för att väcka de likgiltiga och vägleda de vilsegångna till den raka vägen. Att hålla människor till svars eller straffa dem är Allahs ansvar, inte profetens. Därför ska de inte inbilla sig att Profeten gör anspråk liknande deras egna religiösa ledare, som hotar med att den som inte lyder dem ska brinna. Profeten har inte kommit för att fördöma dem, utan som en välgörare som varnar dem för att den väg de följer leder till deras egen undergång.

Sedan besvaras frågan: Varför gjorde inte Allah alla människor rättfärdiga från födseln? Varför tillät Han olikheter i synsätt som leder människor åt olika vägar? Svaret är att just genom denna frihet kan människan nå Allahs särskilda barmhärtighet — en barmhärtighet som inte är avsedd för stumma varelser utan för dem som har förstånd och vilja. De ska välja Allah som sin Beskyddare inte instinktivt, utan medvetet och frivilligt. Den som gör detta får Allahs stöd, vägledning och hjälp att göra gott, och tas in i Hans särskilda nåd. Den som missbrukar sin fria vilja och tar sig beskyddare som i verkligheten inte är några beskyddare alls, berövas denna nåd. Därför klargörs att endast Allah är människans och alla varelsers verklige Beskyddare. Andra har varken makt eller förmåga att uppfylla denna roll. Människans framgång beror helt på att hon inte misstar sig i valet av beskyddare, utan tar endast Honom som sin vägledare.

Därefter förklaras vad den din är som Muhammed (må Allahs frid vara över honom) för fram. Dess grund är att eftersom Allah är Skaparen, Härskaren och den verklige Beskyddaren över universum och människan, är det Han ensam som har rätt att ge människan tro, lag och vägledning, att avgöra tvister och att fastställa vad som är sant och falskt. Ingen annan har rätt att vara lagstiftare. Precis som den naturliga suveräniteten tillhör Allah, tillhör även den lagstiftande suveräniteten Honom. Om en människa inte erkänner denna gudomliga suveränitet är det meningslöst att hon erkänner Allah som Skapare.

På denna grund har Allah från början fastställt en enda sann religion för människan. Det är samma religion som alla profeter har fått i alla tider. Ingen profet har grundat en egen religion. Denna enda religion har varit föreskriven för mänskligheten sedan skapelsens början, och alla profeter har följt den och kallat andra till den.

Religionen gavs inte för att människan skulle nöja sig med att tro på den, utan för att den skulle införas, etableras och upprätthållas i världen — och att ingen människoskapad religion skulle få dominera på Allahs jord. Profeterna sändes inte bara för att predika denna religion, utan för att upprätta den.

Detta var mänsklighetens ursprungliga religion, men efter profeternas död skapade själviska människor nya läror och splittringar för egna intressen, av högmod och fåfänga. Alla dagens religioner och sekter är resultatet av förvanskningar av den ursprungliga gudomliga sanningen.

Nu har Muhammed sänts för att åter presentera denna ursprungliga religion i stället för de konstgjorda läror och människoskapade religioner som vuxit fram, och för att försöka återupprätta den. Om ni i stället för att vara tacksamma blir arga och vill bekämpa honom, är det er egen dårskap. Profeten kommer inte att överge sitt uppdrag på grund av er. Han har befallts att hålla fast vid sin tro och fullfölja sin mission. Därför ska ni inte inbilla er att han kommer att anpassa sig till era önskningar eller okunnighetens vidskepelser som tidigare har förvrängt Allahs religion.

Ni förstår inte hur stor fräckhet det är mot Allah att anta människoskapade religioner och lagar i stället för Hans. Ni tror att det är en liten sak, men i Allahs ögon är det den värsta formen av shirk och ett allvarligt brott vars straff kommer att drabba både dem som införde sådana religioner och dem som följde dem.

Efter att ha klargjort religionens sanna natur sägs det: ”Den bästa möjliga metoden för att vägleda er har redan använts. Allah har sänt ned Sin bok på ert eget språk, som lär er sanningen på det mest övertygande sätt. Och Profeten och hans följeslagares liv finns framför er som levande exempel på vad denna vägledning formar för slags människor. Om ni ändå inte accepterar denna vägledning, finns det inget annat i världen som kan leda er rätt. Det enda som återstår är att ni får fortsätta i samma villfarelse som ni levt i i århundraden och möta det öde som Allah har bestämt för sådana förnekare.”

Under framställningen ges korta argument för tawhid och det kommande livet, världsliga människor varnas för följderna av sin livsstil, och de icke‑troende kritiseras för de moraliska brister som är roten till deras avvikelse från sanningen. Suran avslutas med två viktiga teman.

För det första: Profeten var helt omedveten om denna bok och denna sanna tro under de första fyrtio åren av sitt liv. Hans plötsliga framträdande med dessa två ting är ett tydligt bevis på hans profetskap.

För det andra: Att han presenterar sin lära som Guds lära innebär inte att han påstår sig ha talat med Gud ansikte mot ansikte. Allah ger Sitt budskap till profeter på tre sätt: genom direkt uppenbarelse, genom att tala bakom ett slöja, eller genom att sända en ängel med budskapet. Detta klargjordes för att motståndarna inte skulle kunna anklaga Profeten för att påstå sig ha sett Gud, och för att de sanningssökande skulle veta hur Allah undervisar den människa Han utser till profet.

KAPITEL 42