95. At‑Tin

Namn Suran har fått sitt namn efter det allra första ordet at‑tin.

Uppenbarelsens period

Enligt Qatadah är denna sura medinansk. Två olika uppfattningar har återgetts från Ibn Abbas: den första att den är en mekkan sura, och den andra att den är medinansk. Men majoriteten av lärda betraktar den som en mekkan uppenbarelse, vilket tydligt framgår av användningen av orden hadha al‑balad al‑amin (”denna fredliga stad”) om Mekka. Det är uppenbart att om den hade uppenbarats i Medina skulle det inte vara korrekt att använda uttrycket ”denna stad” om Mekka.

Dessutom visar en genomgång av surans innehåll att den tillhör den tidigaste perioden i Mekka, eftersom det inte finns någon antydan om att någon konflikt mellan islam och otro hade börjat vid tiden för dess uppenbarelse. Den återspeglar också samma stil som de allra tidigaste mekkaniska uppenbarelserna, där människor kortfattat och tydligt görs medvetna om att domen i det kommande livet är nödvändig och fullständigt rationell.

Tema och ämnesinnehåll

Dess tema är belöningarna och straffen i det kommande livet.

För detta syfte har det först, genom eder svurna vid några framstående profeters boningsplatser, förklarats att Allah har skapat människan i den mest fulländade form. Även om denna sanning uttrycks på andra sätt i Koranen — till exempel:

att Allah utsåg människan till Sin ställföreträdare på jorden och befallde änglarna att falla ned inför henne (al‑Baqarah 30, 34; al‑Anʿam 165; al‑Aʿraf 11; al‑Hijr 28–29; an‑Naml 62; Sad 71–73),
_.
att människan bar det gudomliga förtroendet som himlarna, jorden och bergen inte förmådde bära (al‑Ahzab 72),
_.
och att Allah hedrade Adams barn och upphöjde dem över många andra skapelser (Bani Israʾil 70),

— så betyder edsformuleringen här, särskilt genom att svära vid profeternas boningsplatser, att mänskligheten har välsignats med en sådan ädel natur att den har frambringat människor som kan nå profetskapets högsta rang — en rang som ingen annan skapelse har uppnått.

Sedan har det förklarats att det finns två slags människor:

De som, trots att de skapats i den bästa form, lutar mot det onda, och vars moraliska förfall gör att de sjunker till ”det lägsta av det låga”.
_.
De som genom att anta trons och rättfärdighetens väg förblir skyddade från förfall, i överensstämmelse med den ädla ställning som deras skapelse i den bästa form kräver.

Förekomsten av dessa två typer av människor är ett faktum som ingen kan förneka, eftersom det ständigt observeras i alla samhällen och tider.

Avslutning

Denna faktiska verklighet används som argument för att bevisa att när det bland människor finns två så tydligt skilda grupper, hur kan man då förneka domen och vedergällningen för handlingar?

Om de moraliskt förfallna inte straffas och de moraliskt rena och upphöjda inte belönas, och båda slutar lika i stoftet, skulle det innebära att det inte finns någon rättvisa i Guds rike. Men människans natur och sunda förnuft kräver att en domare ska döma rättvist. Hur skulle man då kunna föreställa sig att Allah — den rättvisaste av alla domare — inte skulle döma rättvist?

10 Senaste inlägg:

Kategorier:

Etiketter:

Uppenbarelsens period

Tema och ämnesinnehåll

Avslutning

★ Du kanske gillar:

Rättvisa mot tjänare – när makt prövas på Domedagen

KORANENS BUDSKAP KAPITEL 55

Ramadan som praktiserad fromhet

Människan uppväcks i det tillstånd hon dog i

ISIS har inte med Islam göra