Den politiska situationen i det förislamiska Arabien liknade i stor utsträckning det forntida Indiens — en mångfald av små och obetydliga stater och politiska enheter, med den skillnaden att det i Arabien, utöver de stambaserade bosättningarna och jurisdiktionerna, fanns vidsträckta ”ingenmansland” där de nomadiska stammarna hade fritt spelrum för bete, att plundra eller handla med varandra och framför allt för att vandra från plats till plats i jakt på ovannämnda mål.
Det sociala systemet för både de bofasta och nomadiska delarna av befolkningen baserades på ”stammen”. En tämligen stor grupp människor som spårade sin härkomst till en gemensam och avlägsen förfader utgjorde en stam. Den bestod naturligen av ett antal ”klaner”, varvid varje klan var en grupp nära besläktade familjer med en gemensam förfader. Stam- och klanidentiteterna och distinktionerna upprätthölls noga. En följd av detta system var betoningen på bevarandet av stam-, klan- och familjegenealogier.
Det var inte ovanligt ens för en vanlig individ att komma ihåg sin genealogi ända upp till den 20:e eller 25:e förfadern. En aktningsvärd person förväntades uppge sitt namn genom att nämna fem till tio av sina förfäder, exempelvis ”’Abdullah, son till …, son till …” och så vidare. [64]
Den vikt som fästes vid genealogi ledde till framväxten av en klass specialister kallade Nussaab, som samlade in, bevarade och förmedlade stammarnas, klanernas och familjernas genealogier. Abu Bakr (رضي الله عنه) var en sådan Nussaab i Makkah. Stammen, klanen och familjen var patriarkaliska, även om det finns mycket få hänvisningar till matrilinjära familjer.
Fotnoter:
[64] Seden fortsatte även efter islams etablering.
Utdrag ur boken ”The Biography of Prophet Mohammad (ﷺ)” vol. 1 av Mohammad Thajammul Hussain Manna