Arabiens begränsade jordbruksprodukter och klimatförhållanden å ena sidan, och dess geografiska läge i förhållande till omvärlden å andra sidan, förvandlade faktiskt dess invånare till naturliga handlare. Det är välkänt hur dess invånare sedan antiken fungerade som mellanhänder i handeln mellan öst och väst och bedrev både landbaserad och sjöburen handel med Asien, Afrika och Europa.

Under det första århundradet e.Kr. trängdes araberna undan av romarna inom sjöhandeln i Medelhavet och Röda havet, men de behöll kontrollen över den landbaserade transporthandeln från Asien och Afrika till de bysantinska och persiska rikena och vice versa.

Makkah blomstrade, förutom att vara ett religiöst och intellektuellt centrum för araberna, också som ett kommersiellt centrum. Källorna gör det fullt tydligt att de makkanska ledarna före islams uppkomst alla var stora affärsmän och köpmän som ledde sina handelskaravaner till Jemen och Abessinien i söder och Syrien och Hira-Persien i norr.

Profeten själv bedrev handel och köpenskap före sin kallelse till profetskap. […71] Makkah bestod av flera stora marknader i enlighet med ursprungslandet för de varor som fanns där. Det fanns exempelvis en Dar Misr eller egyptisk marknad där varor från Egypten lagrades och distribuerades. [72]

I det förislamiska Arabien gick handel hand i hand med religion. Den årliga vallfärden till Ka’bah och Makkah gav araberna tillfälle att strömma dit med sina varor och produkter, att delta i en sorts nationell fest och att bedriva handel i inte liten skala. De fyra heliga månaderna [73] utnyttjades för samma ändamål och för att hålla de stora årliga marknaderna vid ’Ukaz, Majannah och Dhul-Majaz.

Den förstnämnda marknaden pågick i tjugo dagar och åtföljdes av stora sociala och intellektuella festligheter samt utställning och utbyte av varor och produkter. Handelskaravaner från avlägsna platser brukade komma till denna marknad. Förutom Ka’bah i Makkah hade araberna, som snart framgår, etablerat ett antal underordnade helgedomar kring olika avgudabilder på andra platser, såsom Al-Lats helgedom i Taaif, Al-’Uzzas helgedom vid Nakhla och Manats helgedom vid Qudayd.

Dessa platser växte också till religiösa och kommersiella centrum och besöktes av stammarna för religiösa och kommersiella syften vid lämpliga årstider. Liksom bland judarna var ocker i bruk bland de förislamiska araberna. Det finns exempel på att makkanska och taaifiska ledare lånade ut och lånade pengar mot ränta. Islam avskaffade ockret och uppmanade dåtidens muslimer att ge upp vad som var förfallet som ränta på deras kapital. [74]

Fotnoter:

[71] Det faktum att Profeten ledde Khadijas handelskaravan till Syrien när han var ungefär tjugofem år gammal är välkänt. — Denna del var en del av huvudtexten och togs bort eftersom det inte är bevisat från någon tillförlitlig källa att Profeten (ﷺ) ledde en karavan åt Khadija bint Khuwailid innan han gifte sig med henne. [Redaktören]
[72] Al-Azraki, II, 263.
[73] Folket på den arabiska halvön betraktade Rajab, Dhul-Hijjah, Dhul-Qadah och Muharram som heliga månader under vilka krig och stridigheter inte fick förekomma (den 7:e, 11:e, 12:e respektive 1:a månaden i den arabiska månkalendern).
[74] Koranen 2:275–279; 3:130; 30:39.

Utdrag ur boken ”The Biography of Prophet Mohammad (ﷺ)” vol. 1 av Mohammad Thajammul Hussain Manna