En Hjälte till det Sista!
Han var en tydlig bild och spegling av arabisk ridderlighet i dess djup. Hans far var As-Siddiiq, den förste konvertiten, en ojämförlig troende, en av de två som var i grottan. Trots allt detta höll sig hans son ’Abd Ar-Rahman ihärdigt och fast vid sin klans hednareligion och Quraishs avgudar.
I slaget vid Badr kämpade han på Quraishs sida. Under slaget vid Uhud var han i fronten av spjutkastarna som Quraish rekryterade för att bekämpa muslimerna.
Innan varje strid fanns det en traditionell duellrunda (envig). ’Abd Ar-Rahman trädde fram och frågade muslimerna vem de skulle välja att kämpa mot honom. Hans far Abu Bakr As-Siddiiq (må Allah vara nöjd med honom) skyndade ut för att kämpa mot sin son. Men Profeten frid vare över honom höll honom tillbaka och hindrade honom från att göra det.
En sann arab kännetecknas primärt av sin lojalitet mot sin övertygelse. Att vara övertygad om en tro eller en idé innebär att vara slav under en sådan övertygelse; det finns inget sätt att befria sig från den, om inte en ny övertygelse fyller hans sinne och själ utan bedrägeri eller förfalskning.
Trots ’Abd Ar-Rahman’s respekt för sin far, hans tillit till sin fars förnuft och storheten i hans seder och själ – trots allt detta visade sig hans lojalitet mot sin övertygelse vara överlägsen. Hans fars konvertering till Islam frestade honom inte att ändra sin övertygelse.
Han förblev oförändrad och utförde sin tros och övertygelsens ansvar, försvarade Quraishs avgudar och kämpade under deras fana, som modiga krigare gör.
Vad gäller de ädla och kraftfulla männen av den typen, segrar sanningen till slut, oavsett hur lång tid det tar. Deras ädla väsen, deras uppriktighets ljus ska snart vägleda dem och förena dem med vägledningen och välsignelsen.
Ödesklockans slag tillkännagav ett nytt liv för ’Abd Ar-Rahman. Vägledningens ljus tändes och sopade bort all grumighet, mörker och de knep som ärvts från hednatiden. Han kunde snart se Allah, den Ende och Allena, i alla omgivande varelser och ting. Det var här som vägledningen fördjupade sina rötter inom hans själ, det var här han blev muslim.
Utan dröjsmål begav han sig mot Profeten frid vare över honom. Han blev en som ständigt vänder tillbaka till sanningens religion. Abu Bakr’s ansikte lyste av lycka och glädje när han såg sin son svära trohetsed till Profeten frid vare över honom.
Han hade varit en sann månggudadyrkare, men nu var han en sann muslim. Ingen girighet styrde hans steg, ingen fruktan drev honom, bara en rationell, välvägledd övertygelse välsignad av Allahs vägledning och framgång. Snart började han ersätta tidigare gärningar med det bästa, strävande i Allahs, Hans Profets och de troendes sak.
Under hela Profetens frid vare över honom period och eran av de kalifer som efterträdde honom missade ’Abd Ar-Rahman aldrig ett slag och avhöll sig aldrig från att delta i något jihad.
Hans ansträngning och strävan på Al-Yamaamahs dag ska aldrig glömmas. Hans fasta motstånd och tapperhet spelade en stor roll för att uppnå seger mot Musailamahs avfällingaarmé. Det var han, ’Abd Ar-Rahman, som dödade Muhkam Ibn At-Tufail, Musailamahs intrigmakare och huvudvakten för slottet inne i vilket avfällingarméen tog sin tillflykt.
Så snart Muhkam föll ned av ’Abd Ar-Rahman’s hårda slag, skingrade sig alla runtom honom och lämnade en vid öppning så att de muslimska krigarna kunde skynda in.
Under islams fana blev ’Abd Ar-Rahman’s vanor mer lysande och strålande. Han var lojal mot sin övertygelse, fullständigt besluten att utföra och följa vad som var rätt och sant, vägrandes alla slags smicker och underdånighet. Alla dessa seder var kärnan i hans personlighet liksom hela hans liv. Han övergav aldrig sina principer ens när han frestades av en önskan eller påverkades av en fruktan.
Inte ens den fruktansvärda dagen när Mu’aawiyah beslöt att tvinga fram trohetseden till Yaziid med svärdet. Den dagen skickades ett budskap till Marwaan, Al-Madiinah’s styresman. Det inkluderade trohetseden som skulle läsas upp högt i moskén så att alla muslimer skulle höra den. Marwaan gjorde vad som beordrades. När han hade avslutat läsningen förvandlade ’Abd Ar-Rahman Ibn Abi Bakr atmosfären av tystnad och depression som täckte moskén till en av högt motstånd och fast opposition och sade: ”Vid Allah, det är inte välferden för Muhammads nation ni söker. Tvärtom vill ni förvandla den till ett Herakliskt styre. När Heraklius dör kommer en annan efter.”
’Abd Ar-Rahman kunde tydligt se de faror som väntade Islam om Mu’aawiyah skulle genomföra sin önskan. Han kunde se hur maktöverföringen inom Islam förändrades från en baserad på nationell rådgivning, genom vilken nationen väljer sin ledare, till en av envälde, genom vilken kejsare påtvingas folket, den ene efter den andre.
’Abd Ar-Rahman hade knappt avslutat dessa fasta och höga motståndets ord förrän en grupp muslimer skyndade för att stödja honom. I spetsen för dem var Al-Hussain Ibn ’Aliy, ’Abd Allah Ibn Az-Zubair och ’Abd Allah Ibn Omar.
Men av ett tvingande skäl som inträffade senare, tvingades de alla att inta en tystnadens ställning gentemot denna trohetsed som Mu’aawiyah beslöt att ta med svärdets kraft. Men ’Abd Ar-Rahman fortsatte att motstå högt. Mu’aawiyah skickade honom någon med 100 000 dirham i hopp om att blidka honom.
Ibn As-Siddiiq kastade pengarna och sade öppet till Mu’aawiyas budbärare: ”Återvänd till honom och säg honom: Det är inte ’Abd Ar-Rahman som ska köpa sitt liv genom att förlora sin tro.”
Så snart han hörde nyheten att Mu’aawiyah hade gett sig av mot Al-Madiinah, lämnade han den och begav sig mot Makkah.
Allah ville bespara honom frestelsen av en sådan situation och dess dåliga resultat. Han hade knappt nått Makkahs gränser förrän hans själ underkastade sig Allahs kallelse. Männen bar kroppen och begravde den i Makkah, som hade bevittnat hans hedniska förflutna men också bevittnade hans konvertering till Islam – konverteringen av en ärlig, fri och modig man.