Uppenbarelseerans Minne
Det stämmer att en persons intelligens räknas mot honom, och de som äger extraordinära gåvor betalar ofta priset vid en tidpunkt då de borde ta emot en belöning eller ett tack. Den ädle följeslagaren Abu Hurairah är en av dessa. Han hade en ovanlig gåva, nämligen sitt starka minne.
Han (må Allah vara nöjd med honom) var skicklig i konsten att lyssna och hans minne var skickligt i konsten att lagra. Han brukade lyssna, förstå och memorera; sedan glömde han knappt ett enda ord, oavsett hur länge hans liv varade. Det är därför hans gåva förde till att han memorerade och berättade de Profetiska traditionerna (Hadith) mer än någon av Allahs Sändebuds frid vare över honom följeslagare.
Under Al-Wada’iin-periodens tid missbrukade de skrivare som specialiserade sig på att ljuga om Allahs Sändebud frid vare över honom Abu Hurairah’s vida rykte som berättare om Allahs Sändebud frid vare över honom, och varje gång de förfalskade en hadith brukade de säga: ”Abu Hurairah sade….” Genom att göra så försökte de göra Abu Hurairah’s rykte och ställning som berättare om Profeten frid vare över honom ifrågasättbar. Men på grund av de extraordinära ansträngningar som gjorts av stora vördnadsvärda personer som ägnade sina liv åt att tjäna den Profetiska Hadithen och förkasta varje falskhet, räddades Abu Hurairah (må Allah vara nöjd med honom) från de lögner och förfalskningar som de ondskefulla ville infiltrera in i islam genom honom och att låta honom bära deras synder.
Nu, när vi hör en predikant, föreläsare eller den som håller fredagsbönen säga detta förmedlade uttryck: ”Berättad av Abu Hurairah (må Allah vara nöjd med honom): Allahs Sändebud frid vare över honom sade,…”
Jag säger att när du hör detta namn i den formen, eller när du möter det många gånger i hadith-böcker, biografier, juridik och religiösa böcker i allmänhet, måste du veta att du möter den mest intressanta personligheten bland följeslagarna med avseende på hans förmåga och talanger att lyssna, på grund av de underbara traditionerna och de visa anvisningarna han memorerade om Profeten frid vare över honom, vilket var hans stora lycka och oöverträffliga gåva.
Med denna gåva (må Allah vara nöjd med honom) var han naturligtvis en av de följeslagare som var mest kapabla att levande påminna dig om de dagar då Sändebudet frid vare över honom och hans följeslagare levde och att föra dig till den horisont som bevittnade Profetens frid vare över honom och hans följeslagares ärorika gärningar, vilka gav liv och betydelse åt livet och ledde till den rätta vägen.
Om dessa rader har väckt din nyfikenhet att bli bekant med Abu Hurairah och höra lite om honom, här är vad du vill ha.
Han var en av dem som speglande den islamiska revolutionen och alla de enorma förändringar den förde med sig! Han förvandlades från en arbetsman till en mästare, från en förlorad man i folkmassan till en imam och framstående man, från en som dyrkade hopade stenar till en troende på Allah, den Ende, den Oemotståndlige.
Han sade: ”Jag uppfostrades som föräldralös och jag emigrerade som en fattig man. Jag arbetade för Busrah Bint Ghazwaan för min dagliga föda. Jag brukade tjäna dem när de steg av och gå bredvid dem när de red. Och nu har Allah gift bort henne med mig. All lov tillhör Allah som gjorde religionen till vårt stöd och som gjorde Abu Hurairah till en imam.”
Det var år 7 e.H. när han gick till Profeten frid vare över honom, medan denne befann sig i Khaibar, och omfamnade islam. Från den dag han gav Profeten frid vare över honom trohetseden skulle han inte lämna honom utom för att sova. Sålunda förflöt de fyra åren i vilka han levde med Allahs Sändebud frid vare över honom från den tid han omfamnade islam tills Profeten dog. Vi säger att dessa fyra år var mycket långa, fyllda av dygdiga ord, gärningar och lyssnande.
Tack vare sin goda natur förmådde Abu Hurairah att spela en framträdande roll genom vilken han kunde tjäna Allahs religion. Det fanns många krigshjältar bland följeslagarna. Det fanns många rättslärdas, propagandister för tron och lärare, men miljö och folk saknade skrift och skrivare. På den tiden var mänskligheten – inte bara araberna – inte särskilt intresserad av skrift. Det var inte ett tecken på utveckling i något samhälle. Detsamma gällde rentav i Europa inte för länge sedan. De flesta av dess kungar, med Karl den Store i spetsen, kunde varken läsa eller skriva, även om de var intelligenta och kapabla på samma gång.
Låt oss gå tillbaka till vårt samtal om Abu Hurairah. Han insåg med sin natur att det nya samhälle som islam höll på att bygga upp hade behov av dem som skulle bevara dess arv och lärosatser. Det fanns skrivare bland följeslagarna som brukade skriva, men de var få. Dessutom hade några av dem inte den lediga tid som behövdes för att kunna skriva ner varje hadith som Sändebudet yttrade.
Abu Hurairah var inte en skrivare, men lärde sig utantill och hade denna nödvändiga lediga tid, ty han hade varken mark att odla eller handel att sköta. I övertygelsen om att han omfamnade islam sent avsåg han att kompensera för vad han hade missat genom att följa och sitta med Sändebudet frid vare över honom. Dessutom kände han själv till den gåva Allah hade skänkt honom, nämligen hans breda och tålmodiga minne, som blev ännu bredare och starkare efter att Sändebudet frid vare över honom hade åkallat Allah att välsigna det för honom. Varför skulle han då inte vara en av dem som tog på sig bördan att bevara detta arv och förmedla det till kommande generationer? Ja, detta var den roll som hans talanger möjliggjorde för honom att spela, och han måste spela den utan att ge upp.
Abu Hurairah var inte en av skrivarna, men som vi sagt hade han ett starkt minne som förde till att han behöll ting i sinnet mycket snabbt. Han hade varken mark att odla eller handel som höll honom sysselsatt; därför brukade han aldrig lämna Sändebudets närvaro, varken på resa eller vid andra tillfällen.
Sålunda ägnade han sig och sitt precisa minne åt att memorera Allahs Sändebuds frid vare över honom hadither och anvisningar. När Profeten frid vare över honom dog fortsatte Abu Hurairah att berätta hans traditioner, vilket fick en del följeslagare att undra hur han kunde känna till alla dessa hadither? När hade han hört dem?
Abu Hurairah (må Allah vara nöjd med honom) kastade ljus över detta fenomen, som om han försvarade sig mot en del följeslagares tvivel.
Han sade: ”Ni säger att Abu Hurairah berättar mycket om Profeten frid vare över honom och att muhaajiiruun som föregick honom till islam inte berättar dessa traditioner. Men mina vänner bland muhaajiiruun var sysselsatta med sina kontrakt på marknaden och mina vänner bland Ansaar var sysselsatta med sin mark. Jag var en fattig man, alltid sittande hos Allahs Sändebud, så jag var närvarande när de var frånvarande och jag memorerade när de glömde. Dessutom sade Profeten frid vare över honom en dag: ’Den som breder ut sin klädnad tills jag är klar med mitt tal, sedan samlar in den mot sitt bröst, ska aldrig glömma vad jag har sagt!’ Därför bredde jag ut mina kläder och han riktade sitt tal mot mig, sedan samlade jag in det. Vid Allah, jag glömde inte vad han sade till mig sedan dess. Vid Allah, jag skulle inte ha berättat någonting alls, om det inte vore för en vers i Allahs Bok: ’De som döljer det klara bevis och den vägledning Vi har uppenbarat, sedan Vi klargjort det för människorna i Skriften – de är dem som Allah förbannar, och de som förbannar förbannar dem också’ (2:159).”
Detta var hur Abu Hurairah förklarade skälet till att vara ensam om att berätta så många hadither om Allahs Sändebud frid vare över honom. Första: han hade tid att följa Profeten mer än någon annan. Andra: han hade ett starkt minne välsignat av Sändebudet, så det blev starkare. Tredje: han berättade inte för att han tyckte om att berätta, utan därför att spridandet av dessa traditioner var hans religions och livs ansvar; annars skulle han vara en döljer av det goda och rätta, försumlig med sina plikter, och förtjäna de försumligas straff.
Av dessa skäl fortsatte han att berätta, och ingenting kunde stoppa eller hindra honom, inte ens när Omar, de troendes befälhavare, sade till honom: ”Sluta berätta om Allahs Sändebud, annars skickar jag dig till Daws’ land” – hans folks land. Men detta förbud från de troendes befälhavare var inte en anklagelse mot Abu Hurairah, utan ett stöd för en teori som Omar anammade och betonade, nämligen att muslimerna under denna period enbart borde läsa och memorera Koranen så att den skulle fastna i deras hjärtan och sinnen. Koranen är islams bok, konstitution och ordbok. Att berätta om Allahs Sändebud frid vare över honom i överflöd, i synnerhet under de år som följde hans död frid vare över honom då Koranen sammanställdes, orsakade onödig förvirring. Det är därför Omar brukade säga: ”Sysselsätt er med Koranen; det är Allahs ord.” Han brukade också säga: ”Berätta lite om Allahs Sändebud men enbart vad som kan efterföljas.”
När han sände Abu Muusaa Al-Ash’ariy till Irak sade han till honom: ”Du går till ett folk vars moskéers ljud av Koranen du kan höra som ett surr av bin. Låt dem göra vad de gör och sysselsätt dem inte med traditioner. Jag är din partner i detta.” Koranen hade sammanställts på ett tillförlitligt sätt så att ingenting hade krypit in i den. Men Omar kunde inte garantera att en del traditioner inte var vinklade, förfalskade eller tagna som ett sätt att ljuga om Allahs Sändebud frid vare över honom och därigenom skada islam.
Abu Hurairah uppskattade Omars synpunkt, men han var också säker på sig själv och sin ärlighet. Han ville inte dölja något av traditionerna eller kunskapen som han trodde skulle vara en synd att dölja. Därför, så snart han fann en möjlighet att avlasta de traditioner han hade hört eller förstått från sitt bröst, gjorde han det.
En viktig orsak som spelade en framträdande roll i att framkalla problem kring Abu Hurairah för hans tal om och berättande av många traditioner var det faktum att det under dessa dagar fanns en annan berättare som brukade berätta och överdriva om Sändebudet frid vare över honom, och de muslimska följeslagarna var inte säkra på hans traditioner. Denne berättare var Ka’b Al-Ahbaar, som var en jude som hade omfamnat islam.
En gång ville Marwaan Ibn Al-Hakam pröva Abu Hurairah’s förmåga att memorera. Han bjöd in honom att sitta med honom och bad honom berätta om Allahs Sändebud frid vare över honom medan en skrivare satt bakom en skärm och hade beordrats att skriva ner allt Abu Hurairah sade. Efter ett år bjöd Marwaan in honom igen och bad honom berätta samma traditioner som skrivaren hade antecknat. Abu Hurairah hade inte glömt ett enda ord!
Han brukade säga om sig själv: ”Ingen bland Allahs Sändebuds frid vare över honom följeslagare berättar om honom mer än jag utom ’Abd Allah Ibn ’Amr Ibn Al-’Aas. Han brukade skriva, men jag gjorde det inte.”
Imam Ash-Shaafi’iy (må Allah vara nöjd med honom) sade om honom: ”Ingen i hans tid var mer kapabel att berätta traditioner med ett sådant minne som Abu Hurairah.”
Al-Bukhaariy (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Nästan åttahundra eller fler följeslagare, efterföljare (generationen efter följeslagarna) och kunskapens folk berättade via Abu Hurairah.” Sålunda var Abu Hurairah en stor, odödlig skola.
Abu Hurairah (må Allah vara nöjd med honom) var en ständigt och ofta återvändande dyrkare som brukade turas om med sin hustru och dotter i att be hela natten. Han bad en tredjedel av natten, hans hustru en annan tredjedel och hans dotter en tredjedel. Sålunda förflöt inte en timme av natten i Abu Hurairah’s hus utan böner. För att vara fri att följa Allahs Sändebud frid vare över honom uthärdade han hungers grymhet som ingen annan. Han brukade berätta om de tider när hungern var så grym att han lade en sten på sin mage, tryckte levern med handen och föll ner i moskén medan han vred på den stenen, så att en del av hans vänner trodde att han var epileptiker, men det var han inte.
När han omfamnade islam hade han bara ett ständigt plågande problem som inte lät honom sova. Det problemet var hans mor, ty från den dagen vägrade hon att omfamna islam. Inte nog med det, hon brukade också skada sin son genom att tala illa om Allahs Sändebud. En dag talade hon till Abu Hurairah om Allahs Sändebud frid vare över honom på ett sätt som han hatade. Så lämnade han henne gråtande och ledsen och gick till Sändebudets moské.
Låt oss lyssna på honom berätta resten av historien: ”Jag gick till Allahs Sändebud gråtande och sade: ’O Allahs Sändebud, jag brukade kalla Umm Hurairah till islam och hon brukade vägra. Idag kallade jag henne, men hon talade till mig om dig på ett sätt som jag hatade. Åkalla Allah att vägleda Umm Hurairah till islam.’ Så sade Allahs Sändebud frid vare över honom: ’O Allah, vägled Umm Hurairah.’ Sedan sprang jag ut för att ge henne den goda nyheten om Allahs Sändebuds åkallan till Allah. När jag anlände till dörren fann jag den stängd och hörde ljudet av vatten. Hon ropade: ’Stanna där du är, Abu Hurairah.’ Sedan tog hon på sig sin dräkt och slöja och kom ut och sade: ’Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad är Hans slav och Sändebud.’ Så skyndade jag till Allahs Sändebud frid vare över honom och ropade av glädje som jag hade gråtit av sorg och sade: ’Här är den goda nyheten, o Allahs Sändebud. Allah har besvarat din åkallan. Allah har väglett Umm Hurairah till islam.’ Jag tillade: ’O Allahs Sändebud, åkalla Allah att få alla troende att älska mig och min mor.’ Han sade: ’O Allah, gör att varje troende älskar denne Din slav och hans mor.'”
Abu Hurairah levde en tillbedjares och krigares liv. Han missade varken en strid eller en from gärning. Under Omar Ibn Al-Khattaabs kalifat (må Allah vara nöjd med honom) utsåg han honom till guvernör i Bahrain. Omar, som vi vet, brukade ställa sina styresmän inför stränga räkenskaper. Om han utsåg en av dem till guvernör när denne ägde två klädesplagg, borde han på den dag han slutade regera fortfarande inte äga mer än dessa två klädesplagg, och det vore bättre att lämna ämbetet med bara ett! Men om han lämnade ämbetet med någon rikedomsuppvisning, skulle han inte undkomma Omars räkenskap, även om källan till hans förmögenhet var halal. Det var en annan värld som Omar fyllde med under och mirakler.
När Abu Hurairah utsågs till guvernör i Bahrain sparade han en del pengar från halala källor. Men Omar fick kännedom om det och bjöd in honom till Al-Madiinah.
Låt Abu Hurairah berätta det snabba samtal som ägde rum mellan dem: ”Omar sade till mig: ’O Allahs och Hans Boks fiende, stal du Allahs pengar?’ Jag sade: ’Jag är varken Allahs eller Hans Boks fiende. Jag är deras fiendes fiende. Dessutom är jag inte den som stjäl Allahs pengar!’ Han sade: ’Hur samlade du då ihop 10 000?’ Jag sade: ’Jag hade en häst som upprepade gånger hade föl.’ Omar sade: ’Lägg det (pengarna) i Bait Al-Maal (statskassan).'”
Abu Hurairah gav pengarna till Omar och lyfte sina händer mot himlen och sade: ”O Allah, förlåt de troendes befälhavare.” Efter ett tag kallade Omar till sig Abu Hurairah och erbjöd honom guvernörskapet igen. Han vägrade dock och bad om ursäkt. Omar frågade varför. Abu Hurairah sade: ”Så att min heder inte ska stå på spel, mina pengar inte tas och min rygg inte slås.” Han tillade: ”Jag är rädd att jag skulle döma utan kunskap eller tala utan tålamod.”
En dag intensifierades hans längtan efter att möta Allah. Medan hans besökare åkallade Allah att bota honom från hans sjukdom, bad han Allah och sade: ”O Allah, jag älskar att möta Dig, så älska att möta mig.” År 59 e.H. dog han vid 78 års ålder. Hans lugna kropp begravdes på en välsignad plats bland de vördnadsvärda invånarna i Al-Baqii’.
Återvändandes från hans begravning fortsatte folk att recitera många av de traditioner han hade lärt dem om den ädle Sändebudet. En av de nykomna muslimerna frågade sina vänner: ”Varför kallades vår döde sheikh för Abu Hurairah?” Hans kunnige vän svarade: ”I den förislamiska tiden hette han ’Abd Shams. När han omfamnade islam gav Sändebudet honom namnet ’Abd Ar-Rahman. Han brukade vara medkännande mot djur. Han hade en katt som han brukade mata, bära, rengöra och ge husrum, och den brukade följa honom som om den vore hans skugga. Därför kallades han Abu Hurairah, vilket betyder den lille kattens fader. Må Allah vara nöjd med honom.”