Uppriktighet och vad som sker skall ske
När de troendes befälhavare Umar Ibn Al-Khattaab sände honom till Basra för att bli dess befälhavare och guvernör samlade han dess invånare och talade till dem och sade: ”De troendes befälhavare Umar har sannerligen sänt mig till er för att undervisa er i er Herres Bok och er Profets traditioner och för att rena era seder åt er.”
Folket överväldigades av häpnad och förvåning över vad han sade, när de förstod att en av befälhavaren och guvernörens skyldigheter var att visa dem hur man blir bildade och utbildade människor och att ge dem förståelse av sin religion. Bland hans skyldigheter var också att rena deras seder — något som var nytt för dem; man kunde till och med kalla det upprymmande och anmärkningsvärt.
Vem var då denne regent om vilken sådant gott sägs: ”Ingen ryttare har någonsin kommit till Basra som var bättre för dess folk än han”? Det var sannerligen `Abd Allah Ibn Qais, med smeknamnet Abu Muusaa Al-Ash’ariy.
Han lämnade sitt land och hemland Jemen för Makkah omedelbart efter att ha hört om framträdandet av ett Sändebud som kallade till monoteism och inbjöd till Allah med klart seende och befallde ädla seder. I Makkah satt han i Allahs Sändebuds frid vare över honom närvaro och mottog av honom vägledning och visshet. Han återvände sedan till sitt land med Allahs ord. Efteråt återvände han till Sändebudet frid vare över honom omedelbart efter segern vid Khaibar. Hans ankomst sammanföll med ankomsten av Ja’far Ibn Abi Talib, som återvände med sina följeslagare från Abyssinien, varför Sändebudet gav dem alla en andel av krigsbytet.
Vid detta tillfälle kom Abu Muusaa inte ensam, utan med ungefär 50 män från Jemens folk, däribland hans två bröder Abu Ruhm och Abu Burdah, som Sändebudet frid vare över honom undervisade i islam.
Sändebudet frid vare över honom namngav denna delegation och dess folk Ash’ariyyiin. Sändebudet frid vare över honom beskrev dem som det folk med de mest ömtåliga känslorna och de vänliga, milda hjärtana. Det som oftast nämns om dem som det högsta exemplet bland hans följeslagare är följande: ”Om de tömde sin mat under en militärkampanj eller om deras mat minskade, samlade de vad de ägde i ett plagg och delade upp det lika sig emellan. Så är de från mig och jag från dem.”
Från den dagen intog Abu Muusaa sin permanenta och höga plats bland muslimerna och de troende som var förutbestämda att vara Allahs Sändebuds följeslagare och lärjungar — och att bli islams bärare till världen i varje tid och era.
Abu Muusaa var en underbar kombination av extraordinära egenskaper. Han var en djärv och modig kämpe, en fast stridsman när han tvingades strida, medan han på samma gång var fridsam, god och mild i den yttersta grad av godhet och vänlighet. Han var en lärde som ägde förstånd, sunt omdöme och klok urskillning. Han var intelligent, och hans förståelse utmärkte sig i de mest komplicerade, svårgripbara och svårfattliga frågor som lyste i rättsliga avgöranden och domar, tills det sades om honom: ”Denna nations domare är fyra: Umar, Aliy, Abu Muusaa och Zaid Ibn Thaabit.”
Utöver det ägde han ett oskyldigt sinnelag. Den som försökte bedra honom i Allahs angelägenheter bedrog sig själv. Han ägde stor lojalitet och ansvarskänsla och stort förtroende hos folket. Om vi ville välja ett faktum ur hans liv som ett motto, skulle det vara detta uttryck: ”Uppriktighet, och vad som sker skall ske.”
Inom jihadets sfär bar Al-Ash’ariy sitt ansvar på ett så storslaget och hjältemodigt sätt att det fick Allahs Sändebud frid vare över honom att kalla honom: ”Ryttarnas mästare, Abu Muusaa.” Han ger oss en bild av sitt liv som kämpe när han säger: ”Vi begav oss ut med Allahs Sändebud på en militärkampanj och våra fötter var fulla av sår, och mina fötter var också fulla av sår tills jag förlorade mina tånaglar och vi lindade in våra fötter i lumpor.”
Hans godhet och friden i hans verkliga övertygelse och innersta tankar provocerades inte av en fiende i strid. Han var i ett sådant tillstånd att han såg sakerna i fullständig klarhet och avgjorde dem med avgörande viljestyrka och beslutsamhet. Det hände att medan muslimerna erövrade Persiens rike nedsteg Al-Ash’ariy med sin armé över Isfahans folk, som gick med på att betala honom jizyah, varför han ingick ett fredsavtal med dem.
Det verkar dock som om de inte var sanningsenliga i sitt avtal. De ville bara bereda sig inför tillfället att förbereda ett förrädiskt anfall. Abu Muusaas klokhet förbisåg dock inte i nödens stund deras hemliga plan. Han uppfattade och genomskådade deras komplott och de onda planer de smidde, så när de inledde sitt anfall togs ledaren inte på sängen. Kriget överväldigade dem därför, och den första halvan av dagen var inte över förrän han vunnit en avgörande seger.
I de slag där muslimerna stred mot det persiska imperiet var Abu Muusaas (må Allah vara nöjd med honom) insats enastående och hans kamp för Allahs sak ädel.
I slaget vid Tustar i synnerhet — i vilket Hurmuzan drog sig tillbaka med sin armé för att befästa sin position och samlade massiva arméer — var Abu Muusaa hjälten. Den dagen försåg de troendes befälhavare Umar honom med ett massivt antal muslimer, i spetsen för vilka var Ammaar Ibn Yaasir, Al-Baraa’ Ibn Maalik och Anas Ibn Maalik och Maja’ah Al-Bakriy och Salamah Ibn Rajaa’. De två arméerna — muslimerna under Abu Muusaas befäl och perserna under Hurmuzan — möttes i det slag som var ett av de våldsammaste i grymhet och brutalitet. Perserna drog sig in i den befästa staden Tustar och muslimerna belägrade den i många dagar, tills Abu Muusaa använde sin skicklighet och intelligens och sände 200 kavalleriister med en persisk agent. Abu Muusaa instruerade honom att ta sig in i fortet för att öppna stadens port framför den förtrupp han valt för uppdraget. Portarna hade knappt öppnats förrän förtuppens soldater stormade den befästa citadellet tills Abu Muusaa störtade ned med sin armé i ett massivt anfall.
Han erövrade denna viktiga befästa position på bara några timmar och den persiske ledaren överlämnade sig, varefter Abu Muusaa sände dem till Al-Madiinah för att lära sig de troendes befälhavares dom. Denne kämpe av stor skicklighet lämnade dock inte slagfältet förrän han förvandlats till en uthållig tillbedjare med mycket gråt, och var vänlig, fridsam och sparvmjuk om hjärtat.
Han reciterade Koranen med en sådan röst att den inre kärnan hos den som lyssnade till den skakade, att Sändebudet frid vare över honom sade om honom: ”Abu Muusaa har givits en melodisk röst likt musikinstrumenten hos Dawuuds folk.” Varje gång `Umar såg honom kallade han honom för att recitera ur Allahs Bok och sade till honom: ”Låt oss längta efter vår Herre, O Abu Muusaa.”
Abu Muusaa deltog inte heller i strid utom mot avgudadyrkarnas armé eller arméer som stred mot religionen och ville utsläcka Allahs ljus. Varje gång det uppstod en strid mellan muslimer flydde han sannerligen från den och hade aldrig någon roll i den. Denna hans ståndpunkt var tydlig i tvisten mellan `Aliy och Mu’aawiyah och i det krig som antändes mellan muslimerna, såsom vi skall se.
Kanske skall denna punkt — ur berättelsen som följer — föra oss till en förståelse av den mest kända ståndpunkten i hans liv, och det är hans ståndpunkt i skiljedomen mellan Imam `Aliy och Mu’aawiyah. Denna ståndpunkt tas ofta som bevis på omåttligheten i Abu Muusaas goda natur eller hans extraordinära naivitet, vilket gjorde det ganska lätt att lura honom. Situationen avslöjar dock — såsom vi skall se — trots vad av förhastad handling eller misstag det kan ha funnits, storheten i hans själ, storheten i hans tro på sanningen och på människorna.
Abu Muusaas syn i skiljedomsfrågan kan i sanning sammanfattas med att han såg muslimerna döda varandra och varje parti fanatiskt hålla fast vid sin imam (härskare). Såsom han såg det hade situationen mellan de stridande nått ett kritiskt tillstånd som var omöjligt att lösa och som placerade den muslimska nationens öde på kanten av ett avgrundsbrant. Enligt hans mening hade situationen nått ett stadium av förfall. Det exemplifierades i förändringen av hela situationen, som därmed krävde ett nytt börjande.
Inbördeskriget kretsade vid det tillfället kring två parter av muslimerna som tvistade om herskarens person. Somliga önskade att Imam `Aliy tillfälligt skulle avstå från kalifatet och att Mu’aawiyah skulle avsäga sig det, så att hela frågan kunde hänskjutas till muslimerna på nytt. Sedan kunde de genom rådfrågning välja den kalif de ville ha. Det var så Abu Muusaa argumenterade fallet och det var så han såg dess lösning.
Det är riktigt att Imam Aliy svors in som kalif på ett giltigt sätt och riktigt att varje olagligt uppror inte borde tillåtas uppnå sitt syfte att välta den lagliga rätten. I Abu Muusaas mening hade dock frågorna i tvisten mellan Imamen och Mu’aawiyah och mellan Iraks och Syriens folk nått ett tillstånd som påtvingade ett nytt slags tänkande och lösning. Ty Muaawiyahs uppror betraktades inte bara som ett uppror ensamt, och Syriens folks revolt betraktades inte bara som ett uppror ensamt, och hela skillnaden betraktades inte bara som en meningsskillnad eller en valfråga. Alla dessa ting utvecklades till ett skadligt inbördeskrig i vilket tusentals dödades på båda sidor och fortsatte att hota islam och muslimerna med de värsta följder och konsekvenser. Att avlägsna tvisterns och krigets orsaker och att båda parter trädde åt sidan var i Abu Muusaas tänkande startpunkten på vägen till räddning.
Imam Aliys syn, när han accepterade skiljedomsprincipen, var att Abd Allah Ibn Abbaas eller någon bland hans följeslagare skulle representera hans front i skiljedomen, men en stor grupp av dem med inflytande i hans grupp och armé påtvingade honom Abu Muusaa Al-Ash’ariy. Skälet till deras val av Abu Muusaa var att han aldrig deltagit i tvisten mellan Aliy och Mu’aawiyah sedan tvisten inleddes, utan skilt sig från båda parterna efter att ha gett upp allt hopp om att uppmuntra de två till en gemensam förståelse och fred. Så drog han sig tillbaka från striden mellan dem. Han hade i det avseendet mest rätt av alla människor att medla.
Det fanns ingenting i Abu Muusaas religion och inte i hans uppriktighet och sanningskärlek som fick Imamen att misstänka honom. Han insåg dock den andra sidans avsikter och graden av deras beroende av manövrar, bedrägeri och knep — och att Abu Muusaa, trots sin förståelse och kunskap, avskydde bedrägeri och manövrar och älskade att handskas med folk på sanningens grund och inte med sina egna knep. Därför fruktade Imam `Aliy att Abu Muusaa skulle bli bedragen av de andra och att skiljedomen skulle förvandlas till manövrar av ena sidan, vilket skulle förvärra saken.
Skiljedomen mellan de två parterna inleddes, med Abu Muusaa Al-Ash’ariy som representant för Imam Aliys part och Amr Ibn Al-Aas som representant för Mu’aawiyas part. Det är sant att Amr Ibn Al-`Aas förlitade sig på sina skarpa knep och sin vida slughet i att bära baner för Mu’aawiyah.
Mötet mellan de två männen, Al-Ash’ariy och Amr, inleddes med ett förslag framfört av Abu Muusaa. Det var att de två skiljedomarna skulle komma överens om att nominera Abd Allah Ibn Umar och utlysa honom till muslimernas kalif, eftersom han åtnjöt bred konsensus vad gällde kärlek, beundran och distinktion. Amr Ibn Al-`Aas såg i Abu Muusaas inriktning och riktning ett stort tillfälle och tog vara på det.
Innehållet i Abu Muusaas förslag betraktade inte en villkorlig länk med den part han representerade, vilken var Imam `Aliys part. Det innebar också att Abu Muusaa var redo att ge stöd och understöd åt kalifskapet till andra bland Profetens följeslagare — beviset för det faktumet var hans förslag om Abd Allah Ibn Umar.
Så fann Amr, med sin slughet och sina knep, en bred ingång för att uppnå sitt mål. Han föreslog därför Mu’aawiyah. Sedan föreslog han sin egen son Abd Allah, som innehade en stor plats bland Sändebodets följeslagare. Abu Muusaas intelligens var inte sämre än Amrs knep. När han såg Amr anta nomineringsprincipen som regel för skiljedomsdiskussionen konfronterade han djärvt `Amr och sade att valet av kalif var alla muslimers rätt och att Allah gjort deras angelägenhet till en fråga om rådfrågning dem emellan, varför det var påbjudet att lämna dem helt och hållet i fred med sin valfrihet.
Vi skall nu se hur Amr utnyttjade denna höga princip för Mu’aawiyas intresse. Men dessförinnan, låt oss lyssna till det historiska samtal som ägde rum mellan Abu Muusaa och Amr Ibn Al-`Aas i början av deras möte. Vi återger det med stöd av boken Al-Akhbaar At-Tawaal av Abu Hunaifah Ad-Daiyanuuriy:
Abu Muusaa: O `Amr, önskar du i denna angelägenhet nationens bästa och Allahs välbehag?
`Amr: Och vad är det?
Abu Muusaa: Att vi utser Abd Allah Ibn Umar, ty han inblandade sig aldrig i kriget.
`Amr: Och var befinner du dig vad gäller Mu’aawiyah?
Abu Muusaa: Mu’aawiyah förtjänar det inte och är inte värdig det.
Amr: Vet du inte att Uthmaan dödades orättvist?
Abu Muusaa: Jo.
Amr: Så sannerligen är Mu’aawiyah väktare (walii) av Uthmaaans blod och hans hus är i Quraish, såsom du vet. Folket sade: Varför inte ta ansvar för angelägenheten eftersom den saknar prejudikat? I det har du ingen ursäkt. Du säger: Jag fann sannerligen honom som väktare av `Uthmaaans blod och Allah den Högste säger: ”Och den som dödas (med avsikt med fientlighet och förtryck och inte av misstag), Vi har givit hans arvinge [walii] auktoriteten” (17:33).
Umm Habiibas bror, Profetens frid vare över honom hustru, har detta och han är en av hans följeslagare.
Abu Muusaa: Frukta Allah, O Amr! Vad gäller det du nämnt om Mu’aawiyas ädlighet — om värdighet för kalifatet grundades på ädlighet, skulle den med mest rätt till det bland folket vara Abrahah Ibn As-Sabbaah, ty han är en av söner i linjen av Jemens kungar som styrt jordens öst och dess väst. Hur kan dessutom Mu’aawiyas ädlighet jämföras med Aliy Ibn Abi Talibas? Vad gäller ditt tal om att Mu’aawiyah var väktare av Uthmaaans blod, är hans son Amr Ibn Uthmaan mer Uthmaaans väktare än han. Men om du gav med dig till mig, skulle vi återuppliva Umar Ibn Al-Khattaaabs och hans son Abd Allahs praxis.
Amr: Vad hindrar dig från min son Abd Allah, med hans förtjänst och godhet och hans tidigare Hijrah och hans följeslagarskap?
Abu Muusaa: Din son är sannerligen en sanningsenlig man, men du har fullständigt sänkt ned honom i dessa krig. Vi har gjort det (dvs. kalifatet) för en god man och en god mans son. Abd Allah Ibn Umar.
`Amr: O Abu Muusaa, ingen man är lämplig för denna angelägenhet om han inte har två kindtänder. Han äter med den ena och föder andra med den andra.
Abu Muusaa: Ve dig, O `Amr! Muslimerna har sannerligen anförtrott oss angelägenheten, efter att de kämpat mot varandra med vapenmakt och svärd. Såra dem inte med spjut! Vänd dem inte tillbaka till inbördeskrig och splittring.
`Amr: Vad ser du alltså?
Abu Muusaa: Jag ser att vi bör avsätta de två männen, `Aliy och Mu’aawiyah. Sedan göra rådfrågning bland muslimerna. De skall välja för sig själva vem de vill ha.
`Amr: Jag är nöjd med denna syn. Ty sannerligen finns godhetens hjärta i den.
Denna argumentation förändrar fullständigt den form vi är vana att se varje gång vi nämner skiljedomsincidenten. I dessa argument hade Abu Muusaa sannerligen inte ett försumligt sinne utan ett mycket aktivt. Tvärtom var hans intelligens i denna dialog mer aktiv än Amr Ibn Al-Aas intellekt, som var känt för sina knep och sin slughet. Så när Amr ville föreslå Mu’aawiyas kalifat baserat på härstamning i Quraish och förmyndarskapet över Uthmaaans blod, kom Abu Muusaas vederläggning skarpt och lysande som ett svärdsegg.
”Om kalifatet grundades på ädlighet är Abrahah Ibn As-Sabbaah, som härstammar från en kungalinje, mer värdig förmyndarskapet än Mu’aawiyah. Och om kalifatet grundades på förmyndarskapet över Uthmaaans blod och försvaret av hans rätt, är Ibn Uthmaan mer värdig detta förmyndarskap än Mu’aawiyah.”
Efter denna dialog övertogs ansvaret för det som följde av Amr Ibn Al-Aas ensam.
Så friades Abu Muusaa från skuld genom att hänskjuta frågan till nationen för att de skulle ge sitt ord och välja sin kalif. Amr samtyckte och höll fast vid denna syn. Det föll honom inte in att Amr skulle hota islam och muslimerna med en ond katastrof och att han skulle ta till manövrar vad hans övertygelse om Mu’aawiyah än må vara. Ibn Abbaas varnade honom när han återvände till dem och berättade för dem om Amrs manövrar och sade till honom: ”Vid Allah, jag fruktar att `Amr skall lura dig, så om ni två kommer överens om något, låt honom träda fram för dig att tala. Tala du sedan efter honom.”
Abu Muusaa såg dock situationen på en mer upphöjd och sublim nivå än Amrs manövrar. Från och med då hyste han ingen tvekan eller misstanke om Amrs åtagande vad gällde vad de kommit överens om. De samlades följande dag, Abu Muusaa som representant för Imam Aliys sida och Amr Ibn Al-Aas som representant för Mu’aawiyas sida. Abu Muusaa bad Amr att tala först, men `Amr vägrade och sade till honom: ”Jag tänker inte föregå dig när du är mer dygdig än jag och emigrerade före mig och är äldre än mig.”
Abu Muusaa klev fram först och hälsade den väntande folkskaran från båda parterna och sade: ”O folk, i denna angelägenhet angående vilken Allah samlat denna nation och satt dess angelägenhet i rätt ordning, ser vi inget bättre än avsättningen av de två männen, Aliy och Mu’aawiyah, och att kalla till rådfrågning bland folket för att de skall välja för sig själva vem de gillar. Jag avsätter därför Aliy och Mu’aawiyah. Ta som förmyndare åt er själva den ni älskar.”
Nu kom Amr Ibn Al-Aas tur att tillkännage avsättningen av Mu’aawiyah, precis som Abu Muusaa avsatt `Aliy, i uppfyllelse av det bekräftade, fastlagda avtalet från föregående dag.
`Amr besteg predikstolen och sade: ”O folk, Abu Muusaa har sannerligen sagt vad ni hörde och avsatt sin följeslagare. Jag avsätter sannerligen hans följeslagare precis som han avsatte honom och bekräftar min följeslagare Muaawiyah. Han är sannerligen de troendes befälhavare Uthmaaans förmyndare och förmyndaren av hans blod och den med mest rätt till hans ärorika position.”
Abu Muusaa ansåg inte denna plötsliga händelse möjlig och tillrättavisade `Amr strängt med arga och rasande ord.
Han återvände igen till sin avskildhet och begav sig hastigt till Makkah, i närheten av Allahs Hus, och tillbringade där resten av sina dagar.
Abu Muusaa (må Allah vara nöjd med honom) hade en position av förtroende och kärlek hos Sändebudet och en position av förtroende hos hans följeslagare och efterträdare. Under hans liv utnämnde Profeten honom, tillsammans med Mu’aadh Ibn Jabal, till guvernör över Jemen. Efter Sändebodets död återvände han till Al-Madiinah för att bära sitt ansvar i det stora heliga kriget som de muslimska arméerna förde mot Persien och Rom.
Under de troendes befälhavare Umars period var Abu Muusaa guvernör över Basra, och kalif Uthmaan satte honom i ansvar för Kufa. Han var en av Koranens folk — de som memorerade den, förstod den och handlade efter den. Några av hans lysande ord om Koranen var: ”Följ Koranen och önska inte att Koranen skall följa dig.”
Han var av de ihärdiga tillbedarnas folk och på de dagar som nästan fick folkets andedräkt att upphöra längtade han efter att fasta och sade: ”Kanske skall middagshettatens törst vara förbön för oss på Domedagen.”
På den fuktiga dagen kom hans utsatta dödsögonblick till honom och höljde hans ansikte i en strålglans som tillhör dem som hoppas på Allahs nåd och en god belöning. Och de ord han alltid upprepade under sitt troendets liv fortsatte hans tunga att upprepa medan han var i dödens avgörande ögonblick: ”O Allah, Du är frid och från Dig är frid.”