(Bâb al-adhkâr ba’d as-salâh)
Från imâm an-Nawawîs Kitâb al-Adhkâr
Prisad vare Gud, världarnas Skapare och Försörjare! Må Hans frid och välsignelser vara över Hans sändebud, profeten Muhammed – må Guds frid och välsignelser vara över honom, och över hans familj och följeslagare och hans sanna efterföljare.
Översättarens inledning
Om översättningen: Översättningen är från arabiska till svenska:
Åminnelser (adhkâr) efter bönen
Gudsåminnelse (dhikr) efter bönen är något som de lärde är överens om att det är att rekommendera. Om detta finns det ett stort antal autentiska (sahîh) profettraditioner (ahâdîth) av många olika slag. Vi återger några av de viktigare bland dem.
* * *
1. Det berättades för oss i Tirmidhîs samling, med Abî ʿUmâmah som källa – må Gud vara nöjd med honom – att profeten – må Guds frid och välsignelser vara över honom – blev tillfrågad: ”Vilken åkallan (duʿâ) blir hörd?”. [Han] svarade: ”[Den som görs] vid mitten av den senare delen av natten och efter de föreskrivna bönerna.”
Tirmidhî sade: ”Denna profettradition (hadîth) är Hasan”.
* * *
2. Det berättades för oss i de två Sahîh – Bukhârîs och Muslims [samlingar] – att Ibn ʿAbbâs – må Gud vara nöjd med dem båda – berättade: ”Jag kunde förstå att Guds budbärare – må Guds frid och välsignelser vara över honom – avslutat sin bön genom [att vi hörde] takbîr [1].” Och i Muslims återgivning står det ”Vi kunde…”
3. Och i berättelserna från de två Sahîh från Ibn ʿAbbâs – må Gud vara nöjd med dem båda – finner vi: ”Åminnelse (dhikr) med hög röst efter de obligatoriska bönerna var [ett vanligt bruk] under Guds budbärares livstid – må Guds frid och välsignelser vara över honom.”
Och Ibn ʿAbbâs – må Gud vara nöjd med dem båda – berättade: ”Och då jag hörde det visste jag att de avslutat bönen.” [2]
* * *
4. Det berättades för oss i Sahîh Muslim att Thawbân – må Gud vara nöjd med honom – berättade att: ”Då Guds budbärare – må Guds frid och välsignelser vara över honom – avslutade sin bön brukade han be om förlåtelse tre gånger (istighfâr) varpa han sade:”
[Allâhumma anta as-salâm, wa minka as-salâm; tabârakta yâ dhâ al-djalâl wa al-ikrâm]
O Allâh! Du är frid och från Dig kommer [all] frid.
Välsignad vare Du, o Innehavare av all storhet och all ära.
Awzâʿi, som är en av berättarna av denna profettradition (hadîth) blev tillfrågad: ”Vad är istighfâr?” Han svarade: ”Att du säger, ’Jag söker Allâhs förlåtelse, Jag söker Allâhs förlåtelse’.”
[Astagfirullâh, Astagfirullâh]
* * *
5. Det berättades för oss i de båda Sahîh – Bukhârî och Muslims [samlingar] – med Mughîrah bin Shuʿba som källa, att Guds budbärare – må Guds frid och välsignelser vara över honom – då han avslutat bönen med att ge salâm brukade säga:
[Lâ ilâha illa allâhu, wahdahu lâ sharîka lahu, lahu-l-mulku wa lahu-l-hamdu, wa huwa ʿalâ kulli shayʾin qadîr; Allâhumma lâ mâniʿa limâ aghTayta, wa lâ muʿTiya limâ manaʿta, wa lâ yanfaʿu dhâ al-djadd minka al-djadd]
Det finns ingen gudom [ilah] förutom Gud [Allâh], Han är En och ingenting finns vid sidan om Honom. Till Honom hör kungadömet och till Honom hör [all] lovprisning; och Han har makt över allting.
O Allâh! Ingen kan hålla tillbaka det som Du ger och ingen kan ge det som Du håller tillbaka. Rikedom kan inte vara till nytta mot Din vilja [3].
* * *
6. Det berättas i Sahîh Muslim, av ʿAbd Allâh bin az-Zubayr – må Gud vara nöjd med dem båda – att han brukade säga i slutet av varje bön (salâh) efter [att ha avslutat den med] salâm:
[Lâ ilâha illa Allâhu, wahdahu lâ sharîka lahu, lahu-l-mulku wa lahu-l-hamdu, wa huwa ʿalâ kulli shayʾin qadîr; Lâ hawla wa lâ quwwata illa bi-llâh; Lâ ilâha illa Allâhu wa lâ naʿbudu illa iyyâhu; Lahu n-niʿmatu wa lahu l-fadlu wa lahu thanâʾu al-hasanu, lâ ilâha illa Allâhu mukhlisîna lahu ud-dîn wa law kariha al-kâfirûn]
Det finns ingen gudom [ilah] förutom Gud [Allâh], Han är En och ingenting finns vid sidan om Honom. Till Honom hör kungadömet och till Honom hör [all] lovprisning; och Han har makt över allting.
Det finns ingen kraft och ingen styrka förutom hos Gud.
Det finns ingen gudom [ilah] förutom Gud [Allâh] och vi dyrkar ingen förutom Honom.
Till Honom hör [all] välsignelse och [all] nåd.
Till Honom hör de bästa av lovprisningar.
Det finns ingen gudom [lah] förutom Gud [Allâh] och för Honom är vi uppriktiga i vår religion även om de icketroende (al-kâfirûn) avskyr det.
Ibn Zubayr sade att Guds budbärare – må Guds frid och välsignelser vara över honom – brukade säga detta vid slutet av varje bön (salâh)
* * *
7. Det berättas i Sahîh al-Bukhârî och i Sahîh Muslim med Abû Hurayrah som källa att de fattiga bland muhâdjirîn [4] kom till Guds budbärare – må Guds frid och välsignelser vara över honom – och sade:
”De rika kommer att nå de högsta nivåerna och den varaktigaste lyckan. De förrättar bön (as-salâh) så som vi förrättar bön och de fastar så som vi fastar. [Men] de har ett överflöd av pengar med vilka de gör den stora och den lilla vallfärden, strävar för Guds sak (djihâd) och idkar välgörenhet.”
Han svarade: ”Skall jag lära er någonting med vilket ni kommer i fatt de som överträffat er? Och ingen kommer att göra någonting bättre än er än den som gör samma sak som ni gör.”
De svarade: ”Ja, O Guds budbärare!”
Han sade: ”Uphöj Gud (tasbih), prisa Honom (tahmîd) och utropa Hans storhet (takbîr) trettiotre gånger [vardera] efter varje bön.”
Abû Sâlih – en av denna profettraditions återberättare – berättade att Abî Hurayrah blev tillfrågad om hur han utförde Gudsåminnelsen, [han svarade]: ”Säg: ’Uphöjd vare Gud’, ’Prisad vare Gud’, och ’Gud är Den störste’ tills dem alla gjorts trettiotre gånger.”
[Subhân Allâh, al-Hamdulillâh, Allâhu akbar]
Ordet al-Dathûr [”rikedom” i traditionen ovan] med fatha över bokstaven dâl är plural av dathara och det [dvs ordet] betyder ”mycket pengar”.
* * *
8. Det berättas i Sahîh Muslim med Kaʿb bin ʿUdjrah (må Gud vara nöjd med honom) som källa att Guds budbärare – må Guds frid och välsignelser vara över honom – sade: ”Det finns vissa ord [5] och de som säger eller utför dem efter varje obligatorisk bön kommer inte att bli besvikna [6]: ’Uphöjd vare Gud’ trettiotre gånger, ’Prisad vare Gud’ trettiotre gånger och ’Gud är störst’ trettiofyra gånger [7].”
* * *
9. Det berättas i Sahîh Muslim med Abû Hurayrah som källa att Guds budbärare – må Guds frid och välsignelser vara över honom – sade:
Den som vid slutet av varje bön uphöjer Gud trettiotre gånger, prisar Gud trettiotre gånger och som utropar Guds storhet trettiotre gånger; och som på bästa sätt säger etthundra gånger: ”Det finns ingen gudom [ilah] förutom Gud [Allâh], Han är En och ingenting finns vid sidan om Honom. Till Honom hör kungadömet och till Honom hör [all] lovprisning; och Han har makt över allting [8]” – kommer att förlåtas sina synder även om de skulle vara som havets skum.
* * *
10. Det berättas för oss i Sahîh al-Bukhârî, i början av kapitlet Kitâb al-djihâd, med Saʿd bin Abî Waqâs – må Gud vara nöjd med honom – som källa, att profeten – må Guds frid och välsignelser vara över honom – brukade göra taʿawudh [10] med följande ord:
[Allahumma innî aʿûdhu bika min al-djubni, wa aʿudhu bika anna aradda ilâ ardhali al-ʿumur, wa aʿûdhu bika min fitnati id-dunyâ, wa aʿûdhu bika min ʿadhâbi il-qubr]
Oh Allâh! Jag söker min tillflykt hos Dig från feghet och jag söker min tillflykt hos Dig från att kastas ned i ålderdomens förfall [11], jag söker min tillflykt hos Dig från denna världens prövningar och jag söker min tillflykt hos Dig från gravens straff.
* * *
11. Det berättas i Sunan Abû Dâwud, i Tirmidhî och i an-Nasâʾî med ʿAbd Allâh bin ʿAmrû – må Gud vara nöjd med dem båda – att Guds budbärare – må Guds frid och välsignelser vara över honom – sade:
Det finns två kvaliteer eller karaktärsdrag och ingen tjänare som underkastar sig Gud skyddar dessa två [karaktärsdrag] utan att de får stiga in i paradiset. De är lätta men de som gör dem är få till antalet [och de är att] i slutet av bönen uphöja Gud, den uphöjde, att lovprisa Honom och utropa Hans storhet tio gånger [vardera]. De är 250 [handlingar] på tungan men är 2500 på vågen.
Och utropa Guds storhet trettiofyra gånger, lovprisa Honom trettiotre gånger och uphöj Honom trettiotre gånger [12] då ni går till sängs. De är hundra [handlingar] på tungan men är 1000 på vågen.
[ʿAbd Allâh] sade: ”Jag har sett Guds budbärare – må Guds frid och välsignelser vara över honom – räkna dem på sin hand.”
De frågade: ”Oh Guds budbärare, hur är de två lätta och varför är det ingen som gör dem?”
Han svarade:
Shaytân kommer till en i ens säng och får en till att somna innan man hunnit säga dem. Och han kommer till en under ens bön och påminner om ens angelägna behov och begär innan man hunnit säga dem.
Denna profettraditions (hadîth) berättarkedja (isnâd) är autentisk (sahîh) förutom att i den återfinns ʿAtâʾi bin as-Sâʾab om vilken det råder olika åsikter (ikhtilâf) på grund av att han blandar ihop saker. Ayyûb al-Sakhtiyânî menar dock att denna profettradition (hadîth) är autentisk (sahîh).
* * *
12. ʿUqbah bin ʿAmr – må Gud vara nöjd med honom – sade: ”Guds budbärare – må Guds frid och välsignelser vara över honom – sade till mig att recitera al-Muʿawwadhatayn i slutet av varje bön (salâh)”. Och i Abî Dâwuds återgivning är ordet ”al-Muʿawwadhât”. ”Så utmärk er i att recitera, ’Säg: Detta är Gud, den Ende’, ’Säg: Jag söker skydd hos gryningens Herre’ och ’Säg: Jag söker skydd hos människornas Herre'” [13]
* * *
13. Det berättas med en autentisk (sahîh) berättarkedja (isnâd) i Sunan Abî Dâwud och an-Nisâʾî med Muʿâdh som källa att Guds budbärare – må Guds frid och välsignelser vara över honom – tog hans händer och sade: ”Vid Gud, jag älskar dig verkligen o Muʿâdh!”, och han fortsatte: ”Jag ger dig rådet, o Muʿâdh, att i slutet av varje bön säga:”
[Allâhumma, aʿinnî ʿalâ dhikrika, wa shukrika, wa husni ʿibâdatika]
O Allâh, hjälp mig att åminna Dig, att tacka Dig och att på bästa sätt dyrka Dig.
* * *
14. Och det berättas i Kitâb Ibn as-Sanî, att Anâs berättade att Guds budbärare – må Guds frid och välsignelser vara över honom – brukade avsluta sin bön (salâh) med att stryka sitt ansikte med sin högra hand, varpå han sade:
[Ashhadu an lâ ilâha illa Allâhu ar-Rahmânu ar-Rahîm, Allâhumma adhhibʿannî il-hamma wa al-hazana]
Jag vittnar om att det inte finns någon gudom [lah] förutom Gud [Allâh], den Barmhärtige, Förbarmaren. O Allâh, avlägsna från mig [all] plåga och [all] bedrövelse.
Fotnoter
[1] dvs uttalandet av frasen ”Allâhu akbar”, Gud är stor.
[2] Dessa två uttalanden från Ibn ʿAbbâs (dvs far och son ʿAbbâs) – är översatta så som Abdul Hamid Siddiqi gjort i sin engelska översättning av profettraditionen i Sahih Muslim, Kitâb Bhavan 1985. vol 1, s. 290.
[3] Den sista frasen, ”wa lâ yanfaʿu dhâ al-djaddi minka al-djaddu” verkar vara svår att översätta tillfredsställande. Om detta vittnar de olika engelska översättningar av profettraditionen: ”…and a person with high rank cannot benefit himself or another from his high rank against your will” [M. A. K. Saqib]; ”And the riches cannot avail a wealthy person with thee” [Abdul Hamid Siddiqi]; ”Hard efforts (or good luck or riches) for anything cannot benefit one against your will” [Dr. M. M. Khan]. I Sahîh al-Bukhârî finns ett tillägg: ”al-Hasan sade: ’al-djadd betyder ghina'” – ordet betyder alltså rikedom, eller frihet från behov.
[4] Dvs de som utvandrade från Mecka till Medina tillsammans med profeten – må Guds frid och välsignelser vara över honom.
[5] Frasen ”Det finns vissa ord…” är en fri översättning av termen muʿaqqibât. Termen syftar till det som sägs och upprepas efter bönen (salâh).
[6] Ordet som översatts är khaybah, och kan betyda förutom att bli besviken, att misslyckas, att vara utan framgång, att vara besviken (i bemärkelsen att förlora hoppet) eller nederlag.
[7] Dvs ”Subhân Allâh, al-Hamdulillâh, Allâhu akbar” som i profettraditionen (hadîth) nr 7 ovan.
[8] För den arabiska texten och translitterationen för denna duʿâ, se tradition nummer 5 ovan, de två första raderna av den arabiska texten och de två första raderna i translitterationen till och med ”…shayʾin qadîr”.
[9] Detta syftar enligt imam Nawawî, i hans förklaringar av Sahîh Muslim, på mindre synder.
[10] Dvs att man söker sitt skydd hos Gud, ordet syftar vanligtvis på frasen Aʿûdhu bi-llâhi min ash-shaytâni radjîm.
[11] Den snarlika frasen juradda ilâ ardhali al-ʿumur används i Koranen på två ställen, i 16:70 och 22:5: ”…Och några av er blir med tilltagande ålder så skröpliga att ni glömmer allt vad ni en gång vetat.” (Tolkning enligt Bernström, Muhammed Knut, Koranens Budskap, Proprius Sthlm 1998)
[12] Dvs ”Subhân Allâh, al-Hamdulillâh, Allâhu akbar” som i profettraditionen (hadîth) nr 7 ovan.
[13] Detta ord (i de båda former de anges) syftar på de tre sista kapitlen i Koranen, dvs sûrah al-Ikhlâs (Den rena tron, nr 112), al-Falaq (Gryningens Herre, nr 113), och an-Nâs (Människornas Herre, nr 114). Dessa återges dock inte i texten och den intresserade kan istället vända sig till sitt personliga exemplar av Koranen för dessa.