En av de förstakämpande muslimerna
Khaalid Ibn Sa’iid föddes in i en mycket välbärgad och maktorienterad familj. Hans familj levde i lyx och överflöd och hans far var stolt över sin inflytelserika höga ställning bland Quraish. Khaalid härstammade från Ibn Umaiyah, Ibn ’Abd Shams och Ibn ’Abd Manaaf.
När Islams första strålar smög in, långsamt men säkert, över Makkah för att i viskning tillkännage att uppenbarelsen stigit ned över Muhammad den Pålitlige i Hiraa’-grottan med ett budskap från Allah att förkunna för Hans tjänare, återupplivades Khaalids hjärta och han lyssnade till viskningen som var som ett underbart ljus, och han var också uppmärksam på den. Han fylldes av glädjejubel som om han väntat på dessa nyheter hela sitt liv. Han fortsatte att följa dessa ljusstrålar vart de än gick. Varje gång han hörde sitt folk tala om den nya religionen, anslöt han sig till dem och lyssnade noggrant med undertryckt glädje. Då och då deltog han i samtalet med ett eller två ord som gav impuls åt den nya religionen att vinna publicitet, verkan och vägledning.
Om du sett honom i de dagarna, skulle du ha fått intrycket av en tyst ung man som höll diskret tystnad. Men bakom detta lugna yttre lurkte en upprörelse av mänsklig känsla som var full av rörelse och glädje. Man kunde nästan höra trumslag, trumpetstötar, böner och lovprisningar. Man kunde nästan se de hissade fanorna. Hans inre firade i ordets fulla bemärkelse. Man kunde känna glädjen, spänningen och till och med larmet och kalabaliken av en festdag.
Denne unge man höll detta stora firande för sig själv och dolde det för alla människor. Han visste att om hans far fick veta att han hyste all denna kärlek, entusiasm och stöd för Muhammads inbjudan till Allahs väg, skulle han offra honom åt ’Abd Manaaf. Men när våra inre är fyllda och mättade med en viss känsla dröjer det inte länge innan vi förlorar kontrollen över den och den flödar fritt och översvallande. En dag… Nej, det var ännu inte gryning och Khaalid befann sig i ett tillstånd av vaksam sömnighet när han såg en syn som var ytterst impressionistisk, effektfull och talande.
För att vara mer precis, en natt, såg Khaalid Ibn Sa’iid i sin sömn en syn av sig själv stående på branten av en stor eld. Hans far stod precis bakom honom. Märkligt nog drev hans far honom ständigt mot branten. Han ville kasta honom rakt in i den brinnande elden. Sedan såg Khaalid Allahs Profet skynda fram till honom och dra honom med sin välsignade högra hand bort från den brinnande elden.
När Khaalid vaknade visste han vad han var tvungen att göra. Han skyndade till Abu Bakrs hus och berättade om sin syn som utan tvekan var lika klar som den klara dagen. Abu Bakr sade: ”Allah valde dig för Sin Barmhärtighet. Det är Profeten frid vare över honom. Följ honom nära, ty Islam ska hålla dig borta från Helvetet.”
Khaalid skyndade för att söka Profeten tills han fann honom. Sedan frågade han Profeten om hans budskap. Han frid vare över honom svarade honom sägandes: ”Dyrka Allah ensam och förena ingen med Honom i dyrkan. Tro på Muhammad, Hans tjänare och Profet; och slutligen, övNow I have all the source material. Continuing directly:
…ergiv dyrkandet av avgudar som varken hör, ser eller har kraft att varken skada eller gagna dig.'”
Profeten uttryckte sitt hjärtligaste välkommen när han skakade Khaalids hand. Khaalid sade omedelbart: ”Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah och jag vittnar om att Muhammad är Hans Sändebud.” I samma ögonblick befriades de kvävda glädjesångerna inom honom. Hans firande bröt ut, och hans far fick kännedom om hans islam.
Nu, den dag Khaalid omfamnade islam, hade bara fyra eller fem personer redan föregått honom i att omfamna islam. Sa’iid trodde att hans sons tidiga islam skulle utsätta denne för förnedring och löje från Quraishs folk. Att en av Sa’iid Ibn Al-’Aas sons hade omfamnat islam räckte för att skaka marken under Sa’iids fötter och kasta tvivel över hans ledarskaps trovärdighet.
Därför kallade han till sig Khaalid och frågade honom: ”Är det sant att du har följt Muhammad, trots hans hädelse mot våra gudar?” Khaalid svarade modigt: ”Vid Allah, han talar sanning. Jag tror på honom och jag kommer att följa och lyda honom.”
Knappt hade han avslutat dessa ord förrän hans far kastade sig över honom och slog honom skoningslöst. Sedan kastade han in honom i ett kolsvart rum i sitt hus, där han hölls fångslad. Han torterade honom med törst, hunger och utmattning. Ändå fortsatte Khaalid att ropa ut bakom sina galler: ”Vid Allah, han talar sanning och jag tror på honom.”
Sa’iid insåg att denna tortyr inte räckte; därför släpade han honom ut på den solhettade marken och grävde en grop för honom mellan de tunga, glödande klipporna och höll honom där i tre dagar utan skugga eller skydd. Han hade absolut ingenting att dricka under dessa tre dagar. Hans far gav upp allt hopp om att hans son skulle vända tillbaka från sin tro och släpade honom tillbaka hem och fortsatte att locka honom att avfalla från den nya religionen, sedan hotade han honom.
Detta manövrerande med löften och hot pågick en tid, ändå var Khaalid fast som en klippa när han sade till sin far: ”Jag kommer inte att avfalla ens om du lovar mig hela världen. Jag ska leva och dö som muslim, så hjälpe mig Allah.” Sa’iid tappade behärskningen och skrek rasande: ”Försvinn ur min åsyn, din dåre! Vid Al-Laat, jag ska inte längre försörja dig.” Khaalid svarade: ”Allah är den bäste av dem som försörjer.”
Sålunda lämnade han det lyxiga huset som var fullt av mat, kläder och bekvämligheter. Han lämnade det för att uppleva nöd och umbäranden. Men varför skulle han oroa sig när han hade sin tro vid sin sida? Var han inte i full kontroll över sitt samvete och sin bestämmelse? Varför skulle han då låta sig bekymras av hunger, umbäranden eller till och med tortyr? Om en man funnit allt han sökte i den stora sanningen som Muhammad inbjöd folk att tro på, borde ingenting i hela världen visa sig viktigare för honom än hans inre jag, som han sedan skulle sälja till Allah i ett avtal där Allah var både ägaren och köparen!
Sålunda besegrade Khaalid Ibn Sa’iid tortyren med uppoffring och övervann umbärandena med tro. När Profeten frid vare över honom beordrade sina troende följeslagare att ge sig av på den andra emigrationen till Abyssinia, var Khaalid Ibn Sa’iid en av muhaajiiruun.
Khaalid bosatte sig där den tid Allah hade bestämt. Sedan återvände han till sitt hem med sina bröder år 7 e.H. När de anlände hade muslimerna just avslutat erövringen av Khaibar. Khaalid bosatte sig i Al-Madiinah mitt i det nya muslimska samhälle vars kärna han var en del av, som en av de fem första muslimerna som hade bevittnat dess tillblivelse och lagt dess grundvalar.
Khaalid missade aldrig ett krig eller en strid. Han var alltid den förste att gå fram i krigstid.
Som en av de förnämaste muslimerna, och ytterst samvetsgrann och disciplinerad, var Khaalid alltid älskad och ärad.
Han respekterade sin övertygelse. Därför vägrade han att dölja den eller pruta med den. Exempelvis, innan Profeten frid vare över honom dog, utsåg han Khaalid till posten som guvernör i Jemen. När han fick nyheten om Abu Bakrs nominering som kalif och den samstämmiga trohetseden som gavs till honom, lämnade han sitt arbete och begav sig till Al-Madiinah. Han visste att Abu Bakr var en oöverträffad, rättfärdig och from troende. Han ansåg dock att kalifatet var Bani Haashims rättighet. Han trodde att Al-’Abbaas eller ’Aliy Ibn Abi Talib borde ha blivit kalif. Han höll fast vid sin övertygelse och tog inte trohetseden till Abu Bakr. Trots detta hyste Abu Bakr ingen agg mot honom. Tvärtom behöll han sin kärlek och uppskattning för honom. Han tvingade honom inte att ge eden och hatade honom inte för vägran. Knappt nämndes han bland muslimerna utan att den store kalifen rättvist prisade honom. Med tiden förändrade Khaalid Ibn Sa’iid sin uppfattning och en dag trängde han igenom muslimernas led i moskén medan Abu Bakr stod på predikstolen och gav honom trohetseden. Det var ett uppriktigt och förtroendefullt löfte till Abu Bakr.
Abu Bakr marscherade med sina arméer mot Syrien och tilldelade befälet över ett regemente till Khaalid Ibn Sa’iid. Sålunda blev han en av arméernas befälhavare. Men innan trupperna lämnade Al-Madiinah invände Omar mot Khaalid Ibn Sa’iids befäl och övertygade kalifen att ändra sin tidigare order. Khaalid fick höra vad som hade hänt, men hans enda svar var: ”Vid Allah, jag fröjdades inte av att vara befälhavare och inte heller krossades mitt hjärta av att bli avsatt!”
As-Siddiiq (må Allah vara nöjd med honom) skyndade till Khaalids hus för att erbjuda honom sin uppriktiga ursäkt och förklara sitt nya beslut. Sedan frågade han Khaalid vilken av arméns befälhavare han önskade följa till Syrien. Han frågade om han ville vara med sin kusin ’Amr Ibn Al-’Aas eller med Shurahbiil Ibn Hasanah.
Khaalids svar var ytterst avslöjande om hans storhet och inre fromhet, ty han svarade: ”Min kusin är närmre mig på grund av blodsbandens förhållande och Shurahbiil är närmre mig på grund av hans utmärkta fromhet.” Sedan valde han att vara soldat i Shurahbiil Ibn Hasanahs regemente.
Abu Bakr kallade till sig Shurahbiil innan krigets utbrott och sade till honom: ”Ta hand om Khaalid Ibn Sa’iid. Behandla honom som du skulle vilja bli behandlad om du vore i hans situation. Du vet mycket väl hans höga rang i islam. Du vet att när Profeten dog var han redan hans guvernör i Jemen. Jag utsåg honom själv till befälhavare, sedan drog jag tillbaka mitt beslut. Jag hoppas att denna återkallade order ska göra honom ännu mer from och rättfärdig, ty jag tror att befäl är ett prov. Jag gav honom möjligheten att välja sin befälhavare och han föredrog dig framför sin kusin. Om du behöver en from och sann rådgivares åsikt, måste du vända dig till Abu Ubaidah Ibn Al-Jarraah i första hand; i andra hand till Mu’aadh Ibn Jabal; och i tredje hand till Khaalid Ibn Sa’iid. Du kommer definitivt att finna goda råd hos dem. Jag varnar dig för att handla utifrån din egen synpunkt allena och utan att rådgöra med dem först.”
Pionjären bland dem som vann martyrskap och belöning i slaget vid Marj As-Sufar, där muslimerna och romarna möttes i fruktansvärda och dödliga strider, var en ärofull martyr som lade upp sin livsväg från sin tidiga ungdom till sin martyrskaps ögonblick, präglad av sann tro och modigt handlande.
När muslimerna undersökte sina sårade och martyrer på slagfältet låg han där som han alltid hade varit, en tystlåten ung man med diskret stillhet och stark beslutsamhet. De ropade alla ut: ”Må Allah vara nöjd med Khaalid Ibn Sa’iid.”