Innehåll
- Orsaken till slaget vid Wadi Lakka
- Slaget vid Wadi Lakka
- Resultaten av slaget
Slaget vid Wadi Lakka – även kallat Slaget vid Shadhuna – stod mellan den umayyadiska armén under ledning av Tariq ibn Ziyad och goternas armé under ledning av kung Ludhriq (Roderik). Slaget var en följd av den islamiska arméns framryckning i al‑Jazira al‑Khadraʾ (Algecirasområdet) och deras kontroll över södra delarna av Iberiska halvön. När muslimerna hade säkrat dessa områden insåg goterna faran och samlade en stor armé från norr under Ludhriqs ledning. Muslimerna segrade och började därefter tränga längre in mot väst och norr och erövrade de viktigaste spanska städerna.
Orsaken till slaget vid Wadi Lakka
När Musa ibn Nusayr hade lyckats etablera kontroll över Maghreb började han fundera på en ny riktning för expansion. Under denna tid fick han ett brev från Tariq ibn Ziyad, guvernör i Tanja (Tanger), där Tariq informerade honom om möjligheten att erövra al‑Andalus. Han berättade att Yulyan, härskaren över Sabta (Ceuta), var redo att hjälpa muslimerna och tillhandahålla skepp för överfarten.
Musa skrev till kalifen al‑Walid ibn ʿAbd al‑Malik i Damaskus för att rådfråga honom. Kalifen uppmanade honom att först skicka spaningsstyrkor innan han skickade en hel armé, så att soldaterna inte utsattes för havets faror i onödan.
Musa följde rådet och skickade en spaningsstyrka på 100 ryttare och 400 soldater under ledning av Tarif ibn Malik. De reste med fyra fartyg, vann en första seger och återvände med krigsbyte.
Tarif ibn Malik fann att härskarna på den Iberiska halvön inte hade någon vilja att göra motstånd. Goterna var dessutom upptagna av inbördeskrig och maktkamp mellan anhängare till den nuvarande kungen Ludhriq och den tidigare kungen Ghitsha. Ludhriq hade gjort uppror mot Ghitsha, tagit tronen och styrde folket med förtryck och orättvisa. Invånarna led av höga skatter och förföljelse, vilket gjorde att muslimerna inte mötte något motstånd från lokalbefolkningen eller de flesta härskare.
I Rajab år 92 e.H. utrustade Musa ibn Nusayr en armé på 7 000 soldater under Tariq ibn Ziyads ledning och skickade dem till Sabta. Armén korsade sedan sundet till den Iberiska halvön, och sundet kom senare att kallas Gibraltar sund (Jabal Tariq).
Tariq utkämpade flera strider och lyckades erövra al‑Jazira al‑Khadraʾ (Algeciras). En av de lokala härskarna i söder skickade då ett nödrop till kung Ludhriq:
”O konung, ett folk har kommit till vårt land – vi vet inte om de kommer från himlen eller från jorden. Hjälp oss, hjälp oss, och återvänd snabbt!”
Slaget vid Wadi Lakka
När Tariq ibn Ziyad fick veta att Ludhriq var på väg skickade han bud till Musa ibn Nusayr och begärde förstärkningar. Musa skickade 5 000 soldater under ledning av Tarif ibn Malik.
Enligt arabiska källor var antalet muslimer 12 000, medan Ludhriqs armé uppgick till 100 000 – eller mer eller mindre enligt olika uppgifter. Västerländska källor anger dock lägre siffror: vissa säger att muslimerna var 2 000 och goterna 33 000.
De två arméerna möttes den 28 Ramadan år 92 e.H. på en plats som kallades al‑Buhayra, Wadi Bikka, Wadi Lakka eller Wadi Barbat. Striden var intensiv och varade i åtta dagar. Den slutade med Ludhriqs nederlag på grund av förräderi från anhängare till den tidigare kungen Ghitsha.
Det sägs att Ghitshas anhängare först anslöt sig till Ludhriqs armé men sedan övergav honom mitt under striden. Västerländska historiker nämner att Ghitshas söner var orsaken till nederlaget genom att konspirera mot Ludhriq och hämnas på honom. På grund av goternas interna förräderi vann muslimerna en stor seger.
Vissa moderna västerländska historiker nämner också att judarna bidrog till muslimernas seger i slaget vid Wadi Lakka, eftersom de utsattes för förföljelse och dålig behandling och såg muslimerna som sin enda möjlighet till räddning.
Goterna förlorade ett stort antal soldater och led ett förkrossande nederlag. Muslimerna förlorade 3 000 soldater. Kung Ludhriq försvann helt ur historien efter detta slag. Vissa säger att han drunknade i sjön när han försökte fly.
Resultaten av slaget
Muslimerna skrev med sin starka tro och sitt tålamod, trots sitt fåtal, en historisk hjältesaga i al‑Andalus under ledning av den store hjälten Tariq ibn Ziyad. Allahs ord bekräftades:
{كَم مِّن فِئَةٍ قَلِيلَةٍ غَلَبَتْ فِئَةً كَثِيرَةً بِإذْنِ اللَّهِ وَاللَّهُ مَعَ الصَّابِرِينَ}
Tariq ibn Ziyad fortsatte sin framryckning mot väst och norr. Musa ibn Nusayr följde efter med en annan armé från Qayrawan. De två hjältarna fortsatte att erövra stad efter stad i al‑Andalus tills de nådde regionerna Galicien. Då kom en order från kalifen al‑Walid ibn ʿAbd al‑Malik från Damaskus att de skulle stoppa och återvända.
Med muslimernas seger avslutades ett historiskt kapitel och en ny era började för den Iberiska halvön, som kom att kallas al‑Andalus under umayyadiskt styre.
Muslimerna styrde området med rättvisa och barmhärtighet och befriade folket från förtryck och förnedring. De var befriare, inte erövrare.
Muslimerna lyckades lämna ett stort avtryck i historiens minne fram till idag. De islamiska monumenten i Spanien vittnar fortfarande om storheten i den epok då muslimerna styrde. Under åtta århundraden byggde de en civilisatorisk, ekonomisk och arkitektonisk blomstring som gjorde al‑Andalus till Guds paradis på jorden.
Under muslimskt styre blev al‑Andalus ett centrum för kunskap, lärda, handelsmän och en fyr som lyste upp världen inom alla områden.
Källor
- Ibn ʿAbd al‑Hakam: Futuh Misr wa‑l‑Maghrib
- Ibn Khaldun: Kitab al‑ʿIbar wa‑Diwan al‑Mubtadaʾ wa‑l‑Khabar
- al‑Baladhuri: Futuh al‑Buldan
- Ibn al‑Athir: al‑Kamil fi al‑Tarikh
