Hadithen på svenska
Abu Hurayrah – må Allah vara nöjd med honom – berättade att Guds Sändebud ﷺ sade:
”Vet ni vad förtal är?” De sade: ”Allah och Hans Sändebud vet bäst.” Han sade: ‘Att du nämner din broder med något han ogillar.’ De frågade: ”Men om det jag säger om min broder är sant?” Han svarade: ‘Om det du säger är sant, har du förtalat honom. Och om det inte är sant, har du förtalat honom och dessutom förtalat honom med en lögn (buhtan).’”
(Autentisk – återberättad av Muslim, [Sahih Muslim: 2589])
Förklaring
Denna hadith definierar tydligt vad ghiba (förtal) är i islam: att tala om någon i dennes frånvaro på ett sätt som personen skulle ogilla, även om det är sant. Det är alltså inte bara lögner som räknas som förtal – även sanna uttalanden kan vara förtal om de är nedsättande och sägs bakom ryggen.
Om det man säger dessutom är falskt, blir det ännu värre – då är det buhtan, vilket innebär att ljuga om någon och tillskriva dem något de inte gjort.
Islam lägger stor vikt vid att skydda människors ära och rykte. Förtal skadar relationer, skapar splittring och förstör samhällets sammanhållning.
Lärdomar från hadithen
- Förtal är att tala illa om någon bakom dennes rygg – även om det är sant
- Om det man säger är falskt, är det ännu värre – det är då en lögn och förtal i ett
- Islam uppmanar till att skydda andras heder och undvika skvaller och baktal
- Den troende bör tala gott eller tiga, som Profeten ﷺ lärde
Praktiskt råd
- Innan du talar om någon – fråga dig själv: Skulle den personen uppskatta att jag säger detta?
- Undvik att delta i samtal där andra förtalas – byt ämne eller lämna platsen
- Om du har förtalat någon – be Allah om förlåtelse och sök försoning med personen om möjligt
- Be Allah: ”Å Allah, rena min tunga från förtal och mitt hjärta från illvilja, och hjälp mig att tala det som är gott och sant.”
Originalet på arabiska
عَنْ أَبِي هُرَيْرَةَ رَضِيَ اللَّهُ عَنْهُ أَنَّ رَسُولَ اللَّهِ صَلَّى اللهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ قَالَ: «أَتَدْرُونَ مَا الْغِيبَةُ؟»، قَالُوا: اللهُ وَرَسُولُهُ أَعْلَمُ، قَالَ: «ذِكْرُكَ أَخَاكَ بِمَا يَكْرَهُ»، قِيلَ: أَفَرَأَيْتَ إِنْ كَانَ فِي أَخِي مَا أَقُولُ؟ قَالَ: «إِنْ كَانَ فِيهِ مَا تَقُولُ فَقَدِ اغْتَبْتَهُ، وَإِنْ لَمْ يَكُنْ فِيهِ فَقَدْ بَهَتَّهُ». [صحيح] – [رواه مسلم] – [صحيح مسلم: 2589]